Annonser

Konkurrensklausuler – för vem och för vad är de bra?

Det sätt på vilket man betecknar vissa företeelser i samhället säger en del om hur sådana företeelser uppfattas – eller bör uppfattas. Tag till exempel orden ”hoppjerka” och ”trotjänare”.

Handen på hjärtat, vem vill egentligen bli kallad ”hoppjerka”? Den allmänna uppfattningen om en ”hoppjerka” är att detta är en person som, så fort tillfälle erbjuds, väljer att lämna en anställning, för att söka sin lycka någon annanstans, förmodligen driven av något högre lön eller mera attraktiva anställningsvillkor. Om man har gjort det vid några tillfällen under en tioårsperiod, blir man nog betraktad som en person med tveksam etik, för att inte säga låg moral.

Annorlunda förhåller det sig med en ”trotjänare”. Redan beteckningen, ”trotjänare”, indikerar att det här är fråga om en person med hög moral, som inte i första taget är benägen att ”hoppa över skaklarna” för att söka sig någonstans där gräset förefaller grönare.

Detta har fått sin avspegling i hur man ser på konkurrensklausuler i anställningsavtal. För mera kvalificerade befattningshavare framstår det som helt naturligt att man skall kunna begära av en sådan person att denne, efter avslutad anställning, inte skall gå till en konkurrent till den nuvarande arbetsgivaren. Sådana åtaganden är under vissa förutsättningar i princip giltiga. Det förutsätter dock att viss ekonomisk ersättning garanteras den som skall underkasta sig en konkurrensklausul. Den i vårt land rådande begränsningen vad gäller konkurrensklausuler återfinns i 38 § avtalslagen, där det sägs att den som gjort en utfästelse om konkurrensbegränsning inte är bunden därav, ”i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt”.

Som nog de flesta advokater känner till, passar det inte alls att ha konkurrensklausuler i anställningsavtal för biträdande jurister eller anställda advokater. Disciplinnämnden har vid ett antal tillfällen givit ganska stränga påföljder – normalt varning – när en advokat som är principal har försökt hindra en biträdande jurist som har sagt upp sig från att gå till en annan advokatbyrå eller starta egen verksamhet. Anställningsavtalen har i vissa fall föreskrivit att klienter och uppdrag skall stanna på den byrå som juristen lämnar. Att på det sättet hindra en biträdande jurist från att gå vidare och fortsätta att biträda sina klienter från en annan byrå, har nämnden ansett stå i uppenbar strid med principen om det fria advokatvalet, det vill säga att klienten skall ha frihet att välja vilken rådgivare man vill anlita. Denna princip gäller, enligt min uppfattning, även anställda advokater, och till och med delägare på advokatbyråer.

Hur är det då med konkurrensklausuler generellt? I vilken utsträckning bör sådana tillåtas i anställningsavtal? 

I Kalifornien har man så sent som den 1 september 2023 (Senate Bill 699) fattat ett beslut som bekräftar vad som tidigare anses ha gällt, nämligen att konkurrensklausuler i anställningsavtal i princip är förbjudna. Undantag gäller för situationer när verksamheter överlåts eller avvecklas.

Frågan är om det inte är dags att även i Sverige förbjuda konkurrensklausuler i anställningsavtal. För berörda företag borde det vara ett ”nollsummespel”. Man kanske förlorar en medarbetare till en konkurrent, men samtidigt kan man ta över en annan medarbetare från ett konkurrerande företag. Som arbetsgivare kan man naturligtvis skydda sig i viss mån genom att ha sekretessklausuler och rimliga uppsägningstider i sina anställningsavtal. Om man ser frågan ur ett nationalekonomiskt perspektiv, torde frågan vara ganska enkel. Normalt sett är det berikande att det förekommer viss rörlighet på arbetsmarknaden, eftersom det leder till att kunskap och erfarenheter sprids mellan olika företag.

Konklusionen är sålunda att det är dags att förbjuda konkurrensklausuler i anställningsavtal i Sverige. 

Magnus Wallander
Vice ordförande  i disciplinnämnden