Det talas ofta om att samhällsdebatten är polariserad i dag. Jag minns från barndomen på 1970-talet. Då var de ideologiska motsättningarna nog så påtagliga, och synen på stat och individ skiljde sig markant beroende på vilken den politiska hemvisten var. Palmehatet var utbrett. Samhället skakades av politiska skandaler som Geijeraffären och IB-skandalen. Socialdemokraterna beskylldes för att ha växt samman med staten. Moderaterna hade en affisch med en stiliserad fiskmås på en klarblå himmel, som en symbol för individens frihet.

I dag är bilden en annan. Det råder en överväldigande konsensus och samsyn hos den politiska majoriteten att staten behöver tilldelas enorma resurser i kampen mot den systemhotande, organiserade brottsligheten. Enstaka röster varnar för att individens frihet och den personliga integriteten inskränks till ett alltför högt pris. Andra anser att det är av nödvändighet som den personliga integriteten måste inskränkas, inte minst för att skydda samhället och för att stärka brottsoffers ställning. Justitieminister Gunnar Strömmer ser starka skäl till de stora och snabba förändringarna inom straffrätten. Han står fast vid att både takt och innehåll i straffrättsreformen är nödvändig. Advokatsamfundet anser att regeringens nya sätt att hantera lagstiftningsprocessen går för fort. Även kritiska röster från juristkåren larmar om en nedmontering av rättsstaten, läs mer i Fokus på s. 20.

Ytterst handlar det om ett ömsesidigt förtroende. Individens förtroende för staten, och statens förtroende för individen. En känslig balansakt, om staten går för långt, hur upprättas då ett förlorat förtroende? 

Tom Knutson
Chefredaktör