Argumentera för framgång i kostnadsersättningsfrågorna

Robin Oldenstam konstaterade att rättegångskostnaderna i kommersiella tvister kan uppgå till högst betydande belopp. Tvistar man om mindre värden, är det inte ovanligt att rättegångskostnaderna överstiger värdet på tvisteföremålet, och i större kommersiella tvister kan rättegångskostnaderna uppgå till flera miljoner kronor.

– Men rättegångskostnader hanteras ofta väldigt styvmoderligt. Många ombud ger i stort sett bara in en kostnadsräkning på ett A4-papper, där det står ”arbete i anledning av mål nr …” och så ett belopp. Föga förvånande blir de av domstolen tillerkända kostnaderna därefter, sa Robin Oldenstam.

Han tyckte att det är otillfredsställande.

– Som advokater ska vi ta till vara våra huvudmäns intressen. Det ligger inte i deras intressen att inte få full ersättning för de kostnader de har lagt ner, sa han.

Enligt Robin Oldenstam kan ombuden förväntas anstränga sig för att nå bästa möjliga utfall för huvudmannen, både när det gäller ersättningens omfattning och hur kostnadsansvaret ska fördelas mellan parterna. Robin Oldenstam påminde om att reglerna om kostnadsersättning, kostnadsbestämning och kostnadsfördelning finns i rättegångsbalken (RB) 18 kap. och i lagen om skiljeförfarande. Reglerna i RB tillämpas ofta analogt i skiljeförfaranden, men i skiljeförfaranden finns en större frihet när det gäller bestämning och fördelning – och där får ränta på rättegångskostnader utdömas bara om parten har yrkat det, medan RB föreskriver ränta. 

Kostnadsbestämningen ska enligt RB 18:8 göras i två steg:

1. Fastställande av partens fulla rättegångskostnader.
2. Bedömning om kostnaderna var skäligen påkallade.

I fallet NJA 1997 s. 854 slår Högsta domstolen (HD) fast att ombudsarvode inte i första hand ska bestämmas efter nedlagd tid, utan med hänsyn till målets beskaffenhet och omfattning samt ombudets omsorg och skicklighet. Tvisteföremålets värde och utgångens betydelse för parten kan också beaktas. HD skriver att det inte kan krävas att parten redogör för arbetet i detalj och att det därför i många fall finns anledning för domstolen att godta ett ersättningsyrkande, trots att arbetet med målet inte kan överblickas helt.

I fråga om kostnadsfördelning finns fyra huvudsituationer i RB 18:4:

1. Parterna har vunnit och förlorat lika mycket –  parternas kostnader kvittas.
2. Ena parten har vunnit lite mer – jämkad ersättning.
3. Vad parten har tappat är av ringa betydelse – full ersättning.
4. Delar av målet särskils och ersättning ges för varje del enligt 1–3.

I doktrinen förespråkar många därtill tyngdpunktsprincipen. Då gör man först en grov uppskattning av vilka delar som har drivit kostnaderna, exempelvis skadeståndsskyldigheten i sig jämfört med skadebeloppet, och fördelar kostnaderna utifrån de delar parten har vunnit framgång i.

HD uttalar i NJA 2006 s. 367 att parten har bevisbördan för de underliggande faktiska omständigheter som grundar domstolens skälighetsbedömning. Det innebär att ombudet bör anstränga sig för att visa omfattningen och rimligheten i nedlagt arbete för domstolen. Det gäller också parts eget arbete, som enligt RB är ersättningsgillt. Partens internjurist och andra anställda bör därför instrueras att notera vidtagna åtgärder och nedlagd tid. 

Inför huvudförhandlingen bör ombudet förbereda en pedagogiskt uppställd kostnadsräkning med de olika kostnadsposter parten vill yrka ersättning för.

– Till kostnadsräkningen bör bifogas rimligt detaljerade och övertygande arbetsredogörelser för både ombud och parts arbete, sa Robin Oldenstam. – Slutligen ska man vara beredd att avge en muntlig ”kostnadsplädering” och därvid bland annat peka på de rättsfall som finns från HD, sa han.