Advokatutredningar – en balansakt mellan juridik, advokatetik och klientförtroende

Den här artikeln utgör en förlängning av det föredrag som Claes Langenius höll på Advokatdagarna 2024. Ett referat av föredraget finns återgivet i Advokaten nr 9 2024, s. 44–45.

1. Uppdrag som ställer vissa advokatetiska frågor på sin spets 

Det är ingen ny företeelse att advokater anlitas för att genomföra utredningar eller granskande undersökningar av olika slag. [1] Det har dock blivit vanligare under senare år, såväl internationellt som i Sverige. För svensk del är sannolikt en bidragande orsak att synen på korruption har förändrats, där givande av muta gått från att vara avdragsgillt för svenska företag till att vara straffbart för fysiska personer samt medföra betydande risker för juridiska personer. På detta område kommer rättsutvecklingen i Sverige sannolikt att fortsätta i skärpande riktning framöver. [2] För närvarande pågår till exempel en översyn av korruptionslagstiftningen, där syftet bland annat synes vara att öka möjligheterna att lagföra korruptionsbrott utomlands. [3]

Parallellt med denna rättsutveckling har det blivit vanligare att svenska företag och organisationer sätts under lupp i media och att misstankar om korruption eller andra oegentligheter rullas upp inför öppen ridå. Det har i sin tur medfört att företag och organisationer i dag har ett större tryck på sig att agera etiskt och moraliskt.

Att advokater alltmer anlitas för att genomföra den här typen av utredningar kan också antas bero på att advokater är särskilt lämpade för att genomföra sådana. Advokater är till exempel vana vid att gå igenom och strukturera omfattande mängder av material. Vi är skickliga på att bedöma och analysera stora mängder fakta och analysera faktaomständigheterna i ljuset av relevanta frågeställningar. Vi har stor erfarenhet av att genomföra förhör och intervjuer samt värdera skriftligt material och muntliga utsagor. Advokater har dessutom en etisk värdegrund som styr arbetet och som medför flera unika klientprivilegier, däribland advokatsekretessen som är en stor fördel med att anlita advokater för den här typen av uppdrag.

Advokatetiken utgör grunden för det vi gör. Den utgör ett fundament som advokaten kan luta sig mot i rådgivningen och möjliggör för advokaten att navigera i komplexa situationer. Samtidigt sätter advokat­etiken gränser för hur vi kan och ska arbeta. En skicklig advokat kan därför använda etiken både som en sköld och ett svärd för att på bästa sätt tillvarata klientens intressen.

Advokatetiken gäller förstås även vid advokatutredningar. Det gäller således för advokaten att visa trohet och lojalitet mot klienten och att som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. Genomförandet av oberoende och självständiga advokatutredningar leder dock inte sällan till att vissa specifika och centrala advokatetiska frågor ställs på sin spets. En advokat som tar sig an ett sådant uppdrag bör därför ha en djup­lodande förståelse för det advokatetiska regelverket och den roll som advokaten har vid denna särskilda typ av rådgivning.

Det faktum att advokatutredningar ställer advokatetiken i ett särskilt ljus stöds bland annat av att det danska respektive det norska advokatsamfundet utfärdat särskilda riktlinjer för advokatutredningar. [4] Riktlinjerna är förhållandevis omfattande och innehåller vägledande regler bland annat gällande valet av advokat, oavhängighet och jäv samt olika rättssäkerhetsfrågor. Några sådana riktlinjer finns inte i Sverige, men det innebär inte att frågorna saknar aktualitet. Tvärtom innebär det att det är ännu viktigare att de advokatetiska frågor som oberoende och självständiga advokatutredningar kan ge upphov till lyfts fram och diskuteras inom advokatkollektivet, i syfte att utkristallisera vilka särskilda överväganden som kan behöva göras och vad en advokat som tar sig an ett utredningsuppdrag särskilt bör tänka på.

2 Genomförandet av advokatutredningar

2.1 Inledning

De uppdrag som diskuteras i den här artikeln går ut på att en advokat anlitas av en klient för att kliva in som en självständig utredare i händelse av föreliggande eller befarade missförhållanden inom ett bolag eller en organisation. Det kan till exempel handla om misstänkta korruptionsbrott, arbetsmiljöbrott eller överträdelser av konkurrensrätten.

Oavsett rättsområde är det fråga om en utomprocessuell utredning som genomförs som ett led i klientens krishantering. Klienten är oftast ett privat företag eller organisation, men en utredning kan även bedrivas på uppdrag av det allmänna. Den senare typen av uppdrag medför särskilda överväganden, bland annat hur utredningen ska förhålla sig till de grundläggande rättssäkerhetsprinciper som är styrande för det allmänna. [5] I den här artikeln utgår vi från att uppdragsgivaren är ett privat företag eller organisation, men resonemangen kan i stora delar  appliceras även på utredningsuppdrag för det allmänna.

2.2 Startskottet

Startskottet för en oberoende och självständig advokatutredning är vanligtvis att ledningen för ett bolag till följd av rapportering i media misstänker att personer inom organisationen agerat i strid med lag eller överträtt interna riktlinjer och policies. En utredning kan också initieras till följd av visselblåsningar hos bolaget eller organisationen. Advokaten anlitas då som extern rådgivare för att ta reda på vad som hänt genom en faktainsamling, rättsligt värdera och kvalificera faktaomständigheterna och ge klienten råd eller rekommendationer utifrån det som framkommit under utredningen. Utöver att klienten får hjälp av en extern juridisk expert för att reda ut vad som hänt och hur det ska bedömas rättsligt, signalerar tillsättandet av en advokatutredning att organisationen är handlingskraftig och vill ta reda på vad som faktiskt hänt samt komma till rätta med eventuella problem inom organisationen.

Kärnan i uppdraget är alltså att utreda misstankar om fel eller oegentligheter samt bedöma om misstankarna är befogade eller inte. Medan faktainsamlingen och den rättsliga bedömningen är bakåtblickande, är råden och rekommendationerna framåtblickande på så sätt att advokaten, baserat på det som framkommit genom utredningen, ger konkreta råd om hur klienten bör agera framöver. Det kan till exempel handla om att upprätta nya interna riktlinjer, att genomföra interna utbildningar, att rikta civilrättsliga krav mot annan part eller att rekommendera klienten att göra en anmälan till exempelvis Polismyndigheten för att bedöma om brott begåtts.

Vi vill dock påpeka att advokatutredningar inte syftar till att ersätta utredande myndigheter. Beroende på omständigheterna kan en advokatutredning till exempel leda till en polisanmälan, men advokatens uppgift är inte att bedriva en brottsutredning eller att fastställa straffrättsligt ansvar. Advokatens roll är i stället kopplad till frågor om bolagsstyrning och strategi, var ansvaret ligger rent organisatoriskt, hur det som hänt har kunnat hända och vad som behöver göras för att komma till rätta med problemen framöver. Resultatet av en advokatutredning utgör således ett beslutsunderlag för klienten. En advokat kan också inom ramen för en advokatutredning ta hänsyn till normer av etisk och moralisk karaktär, till exempel företagets etiska policy och Institutet Mot Mutors kod mot korruption i näringslivet.

2.3 Ramen för uppdraget

När en advokat fått uppdraget att genomföra en advokatutredning är det första steget att bestämma ramen för uppdraget. Uppdraget ska vara tydligt definierat och bör dokumenteras skriftligt. Utöver att tydligt ange vem som är uppdragsgivare, är det nödvändigt att bestämma vad som ska utredas, hur utredningen ska bedrivas, hur resultatet av utredningen ska presenteras och när resultatet av uppdraget ska redovisas. En tydlig och konkret avgränsning av uppdraget motverkar ”uppdragsglidning” som annars kan uppstå under utredningens gång och ge upphov till frågor om vem som egentligen är uppdragsgivare och i vems intresse utredningen bedrivs.

Beskrivningen av vad som ska utredas och hur utredningen ska bedrivas är av central betydelse och ska vara styrande för uppdragets utförande. Som en viktig del ingår att bestämma om utredningen ska bedrivas oberoende och självständigt eller inte. Med ”oberoende” och ”självständighet” avses i det här sammanhanget att advokaten förfogar över utredningen och således inte – efter att inriktningen på och ramen för uppdraget bestämts – ska vara styrd av klientens instruktioner i frågor om hur utredningen ska bedrivas, exempelvis gällande vilket material som advokaten ska ta del av eller vilka personer som ska intervjuas. I avsnitt 3 nedan återkommer vi till vissa frågor som detta kan ge upphov till.

2.4 Faktainsamling

När ramen för uppdraget bestämts börjar arbetet med faktainsamling. Beroende på omfattningen av utredningen väljs ett team ut bestående av advokater och biträdande jurister. Det är vanligt att advokaten under olika stadier av utredningen samarbetar med till exempel IT-forensiker, revisorer eller brottmålsadvokater.

För alla advokatutredningar är bevissäkringen av central betydelse och den bör påbörjas i ett tidigt skede, om möjligt genom att frysa mejl­boxar och mobiltelefoner. Därutöver bör annan dokumentation som kan vara av betydelse för utredningen inhämtas tidigt, däribland styrelse- och VD-instruktioner, uppför­andekoder samt relevanta uppgifter från publika källor. I takt med att utredningen bedrivs kommer advokaterna att lägga ett slags pussel och få en djupare insikt i och förståelse för vilket material som kan vara av intresse för besvarandet av de aktuella frågorna, vilket innebär att det granskade materialet sannolikt kommer att öka i omfattning allt medan utredningen bedrivs. Det är vanligt att ett dokument som inte vid första anblick verkade vara av central betydelse först efter att andra pusselbitar fallit på plats kan förstås till fullo och placeras i rätt kontext.

I regel kretsar en stor del av dokumentgenomgången kring korrespondens som skickats via mejl, chattar och sms. Innan den genomgången inleds är det viktigt att advokaten säkerställer att tillämplig IT-policy tillåter att materialet gås igenom eller att de inblandade ger sitt samtycke samt att genomgången i övrigt genomförs i enlighet med tillämpliga regler, exempelvis gällande hantering av personuppgifter.

En annan central del av faktainsamlingen består av de intervjuer som genomförs parallellt med att den skriftliga dokumentationen granskas. Intervjupersonerna kan utgöras av nuvarande och tidigare anställda i den berörda organisationen eller andra som kan antas ha tillgång till för utredningen betydelsefulla uppgifter. Intervjuerna måste förberedas noggrant, och advokaten bör fundera över i vilken ordning intervjuerna ska genomföras och om några särskilda åtgärder behöver vidtas före intervjun. Bör man till exempel möjliggöra för intervjupersonen att ha med sig en egen advokat? Om så är fallet, bör det gälla alla intervjupersoner eller endast dem som på utredningsstadiet kan antas ha agerat på ett otillbörligt sätt?

Det finns förstås inga på förhand givna svar på dessa frågor, utan bedömningen måste förankras i omständigheterna i det enskilda fallet. Det viktiga är att advokaten noga förbereder varje intervju och bedömer vilka åtgärder som kan vara nödvändiga. En utgångspunkt bör vara att de inledande intervjuerna syftar till att advokaten ska få ett ”helikopterperspektiv” och en mer övergripande bild av det som hänt, varefter mer specifika intervjuer genomförs i takt med att advokatens kunskap om och förståelse för händelseförloppet ökar. Först under den senare delen av utredningen bör advokaten intervjua de personer som misstänks ha agerat otillbörligt, eftersom advokaten då kan ställa mer initierade frågor och värdera de uppgifter som lämnas. Huruvida de intervjupersonerna ska uppmanas ta med sig en egen advokat får avgöras från fall till fall, men det är av central betydelse att den utredande advokaten förklarar att utredningen bedrivs på uppdrag av klienten och att sådant som framkommer under intervjun kan komma att återges i utredningsrapporten eller motsvarande.

En generell förhållningsregel bör således vara att advokaten vid varje intervju inledningsvis informerar intervjupersonen om varför intervjun genomförs och på vems uppdrag. Detta för att det ska stå helt klart för intervjupersonen vad det handlar om och vilket intresse advokaten har att tillvarata. I samband med det bör advokaten förklara att uppdragsgivaren kan komma att fråga om vem som berättat vad och att advokaten i en sådan situation normalt måste ge klienten den efterfrågade informationen. Detta kan leda till att intervjupersoner inte vill uttala sig om vissa saker eller lämna upplysningar, vilket är till nackdel för utredningen. För att förebygga detta kan man i samförstånd med klienten till exempel i uppdragsbeskrivningen ange att advokaten anlitats för att genomföra en oberoende och självständig utredning och att detta innebär att advokaten har rätt att ”anonymisera” intervjupersoner. Det innebär i praktiken att advokaten kommer att använda sig av relevanta uppgifter som framkommer vid intervjuer och presentera uppgifterna i utredningsrapporten, utan att röja intervjupersonernas identitet. I det ligger också att klienten inte får ta del av anteckningar från intervjuerna. Om klienten under utredningens gång ändrar sig i frågan om anonymitet kan det leda till svåra avvägningar, bland annat med tanke på att advokaten enligt våra etiska regler inte får ha ett informationsöverskott gentemot klienten. Detta diskuterar vi i avsnitt 3 nedan.

2.5 Utredningsrapport

Baserat på det som framkommit under utredningen upprättar advokaten i regel en utredningsrapport. Normalt redogör advokaten i rapporten för uppdraget, bakgrunden till utredningen, vad som har hänt, hur faktainsamlingen gått till och hur olika fakta värderats, den rättsliga bedömningen som advokaten gjort utifrån etablerade fakta samt advokatens slutsatser och rekommendationer. Ambitionen ska vara att presentera ett robust beslutsunderlag som klienten kan använda för att åtgärda eventuella brister och motverka att ånyo hamna i en liknande situation. Om det är fråga om en oberoende och självständig advokatutredning är det av central betydelse att advokaten inte styrs av klientens instruktioner gällande vilka fakta som anses etablerade, vilka rättsliga slutsatser som dras och vilka rekommendationer som presenteras.

I utgångsläget är det klienten som bestämmer om utredningsrapporten ska offentliggöras eller inte. Det är ett resultat av advokatsekretessen, som är en av de främsta fördelarna med att anlita just advokater för att bedriva den här typen av utredningar. Således finns det som huvudregel ingen skyldighet för klienten att offentliggöra rapporten, men av erfarenhet vet vi att det kan skapas ett stort ”tryck” på klienten att rapporten ska offentliggöras, särskilt i de fall då klienten själv gått ut och informerat om att en advokatutredning tillsats. Det kan till exempel vara så att en myndighet vill komma åt rapporten, men framför allt brukar det vid mer publika advokatutredningar uppstå ett mycket hårt tryck från media som vill få tillgång till rapporten.

3 Vissa frågor i gränssnittet mellan klientlojaliteten och oberoende och självständiga advokatutredningar

3.1 Advokatetiska utgångspunkter

Ett av våra kärnvärden är som bekant kravet på advokatens oberoende, som innebär att advokaten ska företräda klienten utan hänsyn till ovidkommande intressen. I det ligger att advokaten ska stå fri gent­emot staten och vara obunden i förhållande till andra intressen, men också att advokaten ska vara oberoende gentemot klienten. Det handlar alltså om att frikoppla sig från ovidkommande intressen för att kunna ge de råd som objektivt sett är bäst för klienten. Det sistnämnda knyter an till lojalitetskravet, som innebär att advokaten med beaktande av gällande rätt och god advokatsed alltid ska eftersträva bästa möjliga resultat för klienten. Advokaten ska således vara subjektiv i förhållande till sin klient.

Detta förhållningssätt gäller även vid oberoende och självständiga advokatutredningar. Till skillnad från ”klassiska advokatuppdrag” går dock en oberoende och självständig advokatutredning inte ut på att bygga en argumentation som ska ”skydda” klienten. Denna särskilda typ av uppdrag handlar i stället om att på ett allsidigt och objektivt sätt utreda vad som de facto har hänt och hur det ska bedömas rättsligt. Det rör sig alltså om ett mer objektivt förhållningssätt gentemot klienten.

Advokaten ska således ta hänsyn till och lyfta fram information som kan vara både positiv och negativ för klienten. Samma sak gäller förvisso till exempel vid utredningar inför en domstolsprocess, där det är viktigt att identifiera både styrkor och svagheter i klientens talan, men skillnaden är att en advokat inom ramen för en oberoende och självständig utredning kan komma att rikta kritik mot klienten, medan syftet inför en domstolsprocess är att anpassa klientens talan och bygga dennes försvar mot framtida tänkbara argument från motsidan. Advokaten måste således vid en oberoende och självständig advokatutredning distansera sig från att vara partsombud, utan att för den sakens skull börja agera ”privat polis” eller domstol. Detta är inte en helt enkel uppgift för advokaten och något som måste förklaras för klienten i inledningen av uppdraget så att denne förstår att advokaten under uppdraget inte kommer att vara subjektiv i förhållande till klienten utan i stället inta ett mer objektivt förhållningssätt i enlighet med klientens instruktioner.

3.2 Bör man åta sig utredningsuppdrag för tidigare eller be­fintliga klienter?

En fråga i det här sammanhanget är om en advokat bör åta sig att utföra en oberoende och självständig utredning om advokaten tidigare haft eller har pågående uppdrag för klienten. Vår uppfattning är att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Den centrala frågan är om advokaten till följd av klientrelationen är förhindrad att fullt ut tillvarata klientens intressen avseende uppdraget, det vill säga att bedriva en oberoende och självständig utredning. Detta måste advokaten själv bedöma utifrån alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

En omständighet som skulle kunna utgöra hinder för en oberoende och självständig advokatutredning är att advokaten haft ett längre samarbete med ledande personer inom bolaget (till exempel en chefsjurist eller VD), eftersom det kan motverka att ansvarsutkrävandet riktas åt det hållet. En advokat bör inte heller åta sig att genomföra en oberoende och självständig utredning på uppdrag av ett bolag där advokaten är styrelseledamot. Det kan även vara av betydelse vad de tidigare ärendena handlat om. Om advokaten exempelvis tidigare i ett annat ärende tillhandahållit rådgivning avseende omständigheter som kan komma att omfattas av utredningen, skulle det kunna påverka advokatens möjligheter att objektivt värdera omständigheterna inom ramen för utredningen.

I fråga om parallellt pågående ärenden för samma klient bör advokaten även bedöma om den oberoende och självständiga utredningen negativt kan påverka samarbetet mellan klienten och advokaten i de andra ärendena. Om advokaten inom ramen för utredningen riktar kritik mot klienten kan det till exempel uppstå ”relationella skav” som negativt kan påverka det samarbete som är nödvändigt för att det andra ärendet ska kunna bedrivas på ett för klienten fördelaktigt sätt. Därtill bör advokaten ta hänsyn till risken för att ”uppdragsglidning” uppstår inom ramen för utredningen.

Som nämnts ovan har det danska respektive det norska advokatsamfundet utfärdat särskilda riktlinjer för advokatutredningar. Den danska advokatbyrån Bruun & Hjejle har i utredningsrapporten avseende Danske Banks estländska filial hänvisat till de danska riktlinjerna och resonerat kring om en advokat kan åta sig att utföra en oberoende och självständig utredning på uppdrag av en tidigare klient. [6] I korthet framfördes att det inte bör vara ett absolut hinder att en uppdragsgivare är en tidigare klient, men att advokaten inte får låta sig påverkas av motstridande intressen internt hos klienten eller på annat sätt. Advokaten måste vara säker på att han eller hon kan undersöka samtliga omständigheter som kan vara av betydelse och inte bortse från omständigheter som kan tala till klientens nackdel. Eftersom Bruun & Hjejle tidigare haft uppdrag för Danske Bank valde advokatbyrån att inte framställa utredningen som helt och hållet oberoende.

3.3 Vad händer om klienten ändrar sig i frågan om att anonymisera intervjupersoner?

En oberoende och självständig advokatutredning innebär att advokaten inom ramen för uppdraget ska vara fri att välja vilka personer han eller hon intervjuar, vilka dokument som ska granskas och vilka slutsatser som ska tas med i utredningsrapporten. Som nämnts ovan vill intervjupersoner ibland uttala sig under löfte om anonymitet. Om det ökar chanserna att få fram relevant och fullständig information kan det vara till fördel för utredningen att gå med på det, men advokaten bör då i förväg ha erhållit uppdragsgivarens tillstånd att anonymisera intervjupersonernas berättelser och det är viktigt att denna överenskommelse med klienten dokumenteras, exempelvis i uppdragsbrevet eller på annat sätt om frågan uppkommer under ärendets gång. Det kan hända att klienten i efterhand ändrar uppfattning i frågan. En tänkbar situation är att klienten vill ta reda på varifrån en viss uppgift kommer för att på så sätt kunna bedöma om uppgiften förtjänar tilltro.

Det kan även hända att vissa uppgifter väcker ”ont blod” inom verksamheten och att klienten vill vidta åtgärder gentemot uppgiftslämnaren. I ett sådant läge måste advokaten utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och de advokatetiska kärnvärdena väga olika intressen mot varandra. En utgångspunkt i den avvägningen är att advokaten inte får ha ett informationsöverskott gentemot klienten. Det kommer till uttryck i punkt 2.3 i de vägledande reglerna om god advokatsed, enligt vilken klienten ska hållas underrättad om vad som förekommer vid utförandet av uppdraget. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det dock tänkas att detta behöver nyanseras.

Om en advokat särskilt har kommit överens med klienten om att intervjupersoner kan få vara anonyma kan man se det som att advokaten ingått en överenskommelse dels med klienten, dels med intervjupersonen, som går ut på att intervjupersonens uppgifter lämnas anonymt. I den specifika situationen bör en sådan överenskommelse med klienten och intervjupersonen kunna upprätthållas, även om klienten sedermera skulle ändra sig och vill få ut informationen.

Dessutom kan klientens ändrade uppfattning i frågan om anonymitet resultera i att advokaten skulle kunna frånträda uppdraget. Att klienten i efterhand ångrar sig och vill bryta igenom anonymiteten kan ju antas bero på att denne vill göra egna efterforskningar och påverka utredningen i någon riktning. Även om så inte är fallet innebär en ändrad uppfattning hos klienten i denna fråga att advokatens oberoende och självständighet kan ifrågasättas och att en förtroendekris kan uppstå mellan uppdragsgivaren och advokaten, vilket kan det leda till att ett frånträdande aktualiseras.

Hur advokaten bör agera i en sådan här situation har oss veterligen inte prövats av disciplinnämnden, vilket innebär att viss osäkerhet råder.

En annan tänkbar situation är att det sker ett styrelsebyte hos klienten och att den nya styrelsen vill ha information om vad som sagts under diskussioner som förts med den tidigare styrelsen. Diskussionerna kan ha ägt rum under intervjuer med tidigare styrelseledamöter eller på annat sätt under utredningens gång. I en sådan situation är det viktigt att komma ihåg att advokaten kan ha en kvardröjande lojalitetsplikt gentemot den tidigare styrelsen. Enligt ett vägledande uttalande från Advokatsamfundets styrelse (cirkulär nr 21/2013) kan den kvardröjande lojalitetsplikten innebära att tidigare ställföreträdare eller ägare har anspråk på att advokaten iakttar tystnadsplikt eller diskretion avseende överväganden och diskussioner som förts inom eller med den tidigare styrelsen. Då kan den nya styrelsen inte lösa advokaten från den tystnadsplikten. Detta kan förstås skapa utmaningar gentemot den nya styrelsen, men det är viktigt att advokaten med integritet upprätthåller den lojalitetsplikt som denne kan ha mot den tidigare styrelsen.

4 Avslutande ord

Vår avsikt med den här artikeln är att bidra med våra tankar kring oberoende och självständiga advokatutredningar samt peka på några av de etiska frågor som kan uppstå när man tar sig an sådana uppdrag. Som framgått finns det sällan ett solklart svar på frågorna, men vi tror att det finns ett egenvärde i att lyfta fram och sätta ljus på frågorna, eftersom det förhoppningsvis leder till en reflekterande process som är till gagn för advokatkollektivet och våra klienter. Det finns säkert anledning att återkomma i några av frågorna och att lägga till ytterligare aspekter. Men det får bli en annan gång.

Claes Langenius
Advokat

Adam Runestam
Advokat

Claes Langenius är advokat och ansvarig delägare för Hammarskiölds team inom advokatutredningar. Han anlitas regelbundet av styrelser och företagsledningar för att genomföra omfattande oberoende och självständiga utredningar vid misstankar  om oegentligheter eller andra utmaningar inom företag och organisationer.

Adam Runestam är advokat och senior associate på Hammarskiöld. Han arbetar i huvudsak med tvistlösning och  advokatutredningar med fokus på att hjälpa klienter att hantera komplexa juridiska utmaningar. 

Fotnoter

1 Se bl.a. Advokaten nr 7 2015, s. 28 ff. Ävensom Hammarskiöld, P., ”Advokatutredningar för privata företag och organisationer”, i Festskrift till Jan Kleineman (2021), s. 355 ff.

2 Ju längre in vi kommer på den nuvarande amerikanska presidentens andra mandatperiod, desto mer kan man skönja en motsatt utveckling i USA, där man till följd av ett presidentdekret bl.a. pausat tillämpningen av antikorruptions­lagen Foreign Corrupt Practices Act (FCPA) för amerikanska företag och därmed den tillsyn som USA:s justitiedepartement utövat globalt baserat på den lagen. Det går inte att utesluta att vindar över Atlanten bär med sig en sådan utveckling likt en smitta till Europa och Sverige. Författarna till den här artikeln är dock av förhoppningen att den nuvarande situationen i USA i framtiden ska kunna beskrivas som endast ett hack i kurvan (om än ett allvarligt sådant). Vi utgår därför från läget i Sverige och andra rättsstatliga demokratier.

3 Kommittédirektiv 2024:14, Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel. Uppdraget ska redovisas senast den 25 juli 2025.

4 Retningslinjer for private granskinger (norska advokatforeningen, 2011 och 2023) och Vejledning om advokatundersøgelser (danska advokatsamfundet, 2022). Riktlinjerna fungerar som supplement till de advokatetiska reglerna.

5 Se vidare Hirschfeldt, J., ”Advokatundersökningar på uppdrag av det allmänna”, i Vänbok till Anne Ramberg (2019), s. 215 ff.

6 Report on the Non-Resident Portfolio at Danske Bank’s Estonian branch (19 september 2018), s. 15. Rapporten har offentliggjorts.