I rättsstaten kan statens klimatansvar prövas i domstol

Klimatförändringarna rör om rejält i juridiken – på flera nivåer och skalor samtidigt. Internationella regelverk har utvecklats för att skapa en global plattform för klimatförhandlingar, beslutsprocesser, klimatpolitik och klimatjuridik. Parallellt har internationella konventioner om mänskliga rättigheter åberopats och tillämpats på klimatförändringar på ett sätt som ingen kunde förutse när konventionerna antogs i mitten av 1900-talet. EU, som varit en pådrivande aktör för många globala åtaganden och avtal, har också enats om nydanande klimatpaket som ska genomföras med EU:s lagstiftning. Åtskilliga länder har antagit särskild klimatlagstiftning, som placerar det övergripande ansvaret på staterna, men även utvecklat lagar med allt hårdare krav på företag och andra. 

Dessutom har mer än 2 300 rättsprocesser som rör klimatförändringarna (klimatprocesser), initierats i drygt 50 länder. I dessa klimatprocesser tillämpas såväl nationell som internationell och EU-rätt i en spännande blandning, och de utmanar etablerade rättsliga begrepp, bidrar till ny förståelse av dem och driver fram nya rättsliga idéer och principer om ansvar och rättigheter.

Sedan FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992, då FN:s ramkonvention om klimatförändringar antogs, har klimatförändringarna fått allt större uppmärksamhet och medfört allt tuffare klimatpolitik och klimatjuridik. De årliga partskonferenserna (i december 2023 sker den 28:e ”Conference of the Parties”, COP 28, sedan ramkonventionen trädde i kraft) bevakas noggrant av media och tusentals deltagare från regeringar, civilsamhället och näringslivet. Parisavtalet som antogs 2015, formellt som ett bindande protokoll till FN:s ramkonvention, var viktigt för den globala klimatpolitiken och klimatjuridiken. Man kan ha många synpunkter på Parisavtalet, och hela upplägget med att varje part till avtalet själv bestämmer sin ambitionsnivå. Det väsentligaste var likväl att protokollet faktiskt kom till stånd, om än med kompromisser. Det signalerade till staterna att de skulle behöva göra återkommande skärpningar för att minska utsläppen av växthusgaser och anpassa sig till klimatförändringarna.

Men Parisavtalet är inte bara viktigt för staterna. Det skickar också ett tydligt budskap till den privata sektorn runt om i världen om inriktningen mot en fossilfri framtid. Näringslivet styrs i allt större grad av rättsliga krav för att fasa ut fossila ämnen i sin verksamhet, och Parisavtalet bekräftar att det kommer att bli allt olönsammare att investera i fossil verksamhet och fossil energi.

Klimatjuridiken utvecklas och genomdrivs ”uppifrån” när de internationella regelverken och de rättsliga kraven riktade till stater genomförs i EU:s och nationella lagar som blir tillämpliga på företag och enskilda. Men klimatjuridiken genomförs, utvecklas och genomdrivs också ”underifrån”, när intresseorganisationer, sammanslutningar och enskilda medborgare driver de nämnda rättsprocesserna mot stater och företag, vilket bidrar till klimatjuridikens – inte minst de internationella regelverkens – effektivitet och legitimitet.

Trots att det pågår flera intressanta mål i domstol om företags klimatansvar, begränsar jag mig här till staters klimatansvar och hur det prövas i domstol. Klimatmålen mot stater är i regel strategiska med hög profil och de skapar ofta policydebatt. Vissa processer syftar till att påskynda den rättsliga utvecklingen genom att visa på lagens otillräcklighet, men oftast är avsikten att få lagen tolkad, tillämpad och verkställd, så att staten kan hållas ansvarig om den inte lever upp till sina förpliktelser.

Generellt konkretiserar klimatprocesserna abstrakta och komplexa sammanhang genom att attribuera och placera ansvaret hos olika aktörer, och de synliggör orsakssamband mellan handlingar och effekter. Det här tror jag bidrar till att media så intensivt har bevakat rättegångarna. Utöver det drama som rättegångar skapar och som passar för media (tänk på alla filmer och serier som utspelar sig i rättssalar), gör de det enklare att förklara och belysa de komplexa klimatförändringarna och att identifiera ansvariga för läsarna, lyssnarna och tittarna. 

Klimatprocesserna konkretiserar också allmänt formulerade rättsnormer, till exempel om statens ansvar gentemot kommande generationer (sådana finns bland annat i svensk rätt), och de har bidragit till att bekräfta förhållandet mellan klimatförändringar och mänskliga rättigheter. Denna koppling har även lyfts fram i andra sammanhang, men den har inte haft någon central plats inom ramen för FN:s ramkonvention eller Parisavtalet. I Parisavtalet nämns mänskliga rättigheter bara flyktigt i den inledande preambeln, men inte i den operativa delen av avtalet. I rättsprocesserna om staters klimatansvar har de däremot en central plats. 

Klimatmålen i domstol avser både staters ansvar för att begränsa utsläppen av växthusgaser och deras skyldighet att vidta anpassningsåtgärder för att förhindra eller minimera skadorna till följd av klimatförändringarna. Några av de första framgångsrika målen mot stater avsåg just anpassningsåtgärder. 

I ett uppmärksammat mål i Pakistan (Asghar Leghari mot Pakistanska federationen) som avgjordes 2015 stämde en jordbrukare framgångsrikt den federala staten och hävdade att regeringens passivitet och fördröjning med att genomföra den nationella klimatpolicyn bröt mot grundläggande konstitutionella rättigheter till liv och värdighet. Domstolen höll med och var skarp i sitt besked: ”[S]tatens försening och slöhet i genomförandet av [klimatramverket] kränker medborgarnas grundläggande rättigheter, som behöver skyddas.” Domstolen beordrade ansvariga ministrar och departement att utse tjänstepersoner med samordningsansvar för klimatförändringar och att ta fram listor på anpassningsåtgärder som skulle genomföras inom några månader. Dessutom skapade domstolen en särskild klimatförändringskommission, som senare ersattes med en ständig kommitté för klimatförändringar.

I ett annat framgångsrikt mål mot staten (Dejusticia m.fl. mot republikens president m.fl.) stämde 25 barn och ungdomar Colombias president och flera regeringsorgan genom en tutela, ett särskilt rättsmedel för att skydda konstitutionella rättigheter, för att stoppa skogsavverkningen i Amazonasregionen. Klimatförändringar var en av flera skadliga effekter till följd av skogsavverkningen. Enligt Högsta domstolen framgick tydligt att regeringens åtgärder hade varit ineffektiva bland annat för att bemöta klimatförändringarna och därmed ”försäkra skyddet mot kränkning av grundläggande rättsliga garantier [’garantías iusfundamentales’]”. Domstolen dömde 2018 till kärandenas fördel och tillerkände dessutom Colombias regnskog i Amazonas särskilda rättigheter. Staten beordrades att vidta flera åtgärder för att förhindra skogsavverkning och hantera klimatförändringarna.

Den mest uppmärksammade klimatprocessen mot staten, det nederländska Urgendamålet (Stiftelsen Urgenda mot nederländska staten), handlade inte om anpassningsåtgärder, utan om statens skyldighet att begränsa de samlade nationella utsläppen av växthusgaser. Hösten 2012 skrev stiftelsen Urgenda till den nederländska regeringen och begärde en försäkran från regeringen att staten skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att till år 2020 reducera landets utsläpp med 40 procent jämfört med siffrorna för 1990. Annars skulle stiftelsen vända sig till domstol med motsvarande yrkande. Ganska exakt ett år senare stämde Urgenda den nederländska staten vid distriktsdomstolen i Haag och yrkade att domstolen skulle beordra staten att till slutet av 2020 minska landets samlade utsläpp med 40 procent, eller i varje fall 25 procent, jämfört med 1990.

Målet gick genom alla instanser och stiftelsen Urgenda var framgångsrik. Genom Högsta domstolens dom 2019 ålades staten att till slutet av 2020 minska landets samlade utsläpp med 25 procent jämfört med utsläppen 1990. Den rättsliga grunden för domen var artiklarna 2 (rätt till liv) och 8 (rätt till respekt för privat- och familjeliv) i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De nederländska domarna, som är mycket välskrivna och finns översatta till engelska, visar hur domstolarna noggrant baserar sina resonemang på den solida praxis som Europadomstolen har utvecklat på miljöområdet.

Framgångsrika klimatprocesser mot staten har även drivits i Frankrike och Tyskland. I Frankrike (Notre Affaire à Tous m.fl. mot staten) beordrade Förvaltningsdomstolen i Paris 2021 franska staten att omedelbart genomföra utsläppsminskningar i linje med statens åtaganden och inte skjuta åtgärderna på framtiden. Det här målet avgjordes dock inte med stöd av Europakonventionen.

I ett annat uppmärksammat fall i Tyskland (Neubauer m.fl. mot Förbundsrepubliken Tyskland) ålade den tyska författningsdomstolen tyska staten att skärpa sin klimatlag. Även här var mänskliga rättigheter, som de anges i den tyska grundlagen, en väsentlig del i avgörandet. Målet handlade om den tyska klimatlagen, som alltså syftade till att genomföra Tysklands klimat­åtaganden. Domstolen fann att klimatlagen inte var förenlig med den tyska grundlagens stadgande om statens ansvar för kommande generationer, eftersom den lämnade för stor börda på kommande generationer och inte fördelade ansvaret proportionellt.

I de beskrivna målen har allmänt formulerade normer om mänskliga rättigheter och ansvar för kommande generationer konkretiseras. När Europakonventionen skrevs fanns inte dagens miljöbegrepp. Inte heller hade regeringarna klimatet i åtanke när de enades om konventionens alla fri- och rättigheter. Men som med alla inflytelserika rättsakter som verkar över lång tid, måste de tolkas och tillämpas på nya företeelser och förstås i skenet av nya händelser och sammanhang. 

Den omfattande praxis som Europadomstolen har utvecklat på miljöområdet baseras främst på artikel 8 om rätten till respekt för privat- och familjeliv, och även på artikel 2 om rätten till liv. Inledningsvis tillämpades artikel 8 på enklare, ganska lokala fall, som i Guerra m.fl. mot Italien, då domstolen 1998 fällde Italien för att sökandena, som bodde i närheten av en högriskanläggning, inte hade kunnat få ut information av italienska myndigheter om vilka risker de var utsatta för. Efterhand har domstolen utvecklat och förtydligat sin praxis på ett sätt som är överförbart även på klimatförändringarna. 

När detta skrivs har Europadomstolen ännu inte avgjort något mål med fokus på klimatförändringar, men ett par avgöranden är på gång. 

I det mest uppmärksammade målet, Duarte Agostinho m.fl. mot Portugal m.fl., stämde en grupp portugisiska ungdomar Portugal och 32 andra stater i Europadomstolen. De menar att de 33 staterna, genom att bidra till klimatförändringarna och inte aktivt genomföra adekvata lagar och andra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, har brutit mot artiklarna 2, 8 och 14 (förbud mot diskriminering). Även om målet avser seriösa brister hos flera länder menar jag att Europadomstolen bör avvisa talan och inte pröva målet i sak eftersom sökandena inte har uttömt de nationella domstolsförfarandena för att hålla respektive stat till ansvar i något av de 33 länderna. Detta är ett grundläggande krav i Europakonventionen för att Europadomstolen ska pröva talan, men sökandena menar att det är så brådskande att det inte finns tid att driva processer mot staterna i nationella fora. Jag delar inte den uppfattningen. Även om det brådskar med klimatomställningen, måste Europadomstolen och andra domstolar upprätthålla en processuell ordning som är saklig och rättvis. Om Europadomstolen istället väljer att kringgå de nationella domstolarna och rättsmedlen, och dessutom klumpar ihop alla 33 stater i ett mål, riskerar det att påverka domstolens legitimitet. 

Bättre lämpat för Europadomstolens prövning är Klimaseniorinnen mot Schweiz, ett mål där ett stort antal schweiziska kvinnor stämt Schweiz för brott mot artiklarna 2 och 8. Genom att inte göra tillräckligt för att bromsa klimatförändringarna har Schweiz, enligt sökandena, kränkt deras mänskliga rättigheter. Det här är ett bra mål för att slå fast att konventionen är tillämplig även på klimatförändringar, oavsett om domstolen kommer fram till att Schweiz har brutit mot Europakonventionen. Domstolen skulle då också kunna uttolka vad konventionen kräver att staterna ska göra eller avstå ifrån för att begränsa klimatförändringarna.

En sådan dom skulle inte bara ha betydelse för Schweiz, utan även för andra länder, inklusive Sverige. 

Medveten om vanskligheten – och det potentiellt pinsamma – i att försöka förutspå hur domstolen kommer att besluta, skulle jag bli förvånad om den tolkade Europakonventionen som att den inte alls är tillämplig på klimatförändringarna. Min bedömning är istället att den kommer att bekräfta att konventionen ställer krav på staterna att vidta rimliga åtgärder för att förhindra klimatförändringarna och minimera skadorna till följd av det förändrade klimatet. Det handlar då inte om att Sverige eller något annat enskilt land ensamt kan lösa klimatkrisen, utan om att varje part måste göra sin rimliga del inom ramen för sin jurisdiktion. Vi får se om Europadomstolen ger mig rätt.

Trots att Europadomstolen inte har avgjort något klimatmål, såg vi att nationell domstol i Nederländerna höll staten ansvarig med hänvisning till Europakonventionen. Europakonventionen är central även i ett pågående mål i Belgien (Klimatzaak mot Belgien), och den figurerade också i den nämnda tyska domen, även om den inte var avgörande för författningsdomstolens dom, eftersom den tillämpade stadganden i den tyska konstitutionen. Även i de pakistanska och colombianska målen baserades avgörandena på medborgarnas grundläggande rättigheter.

Utöver artiklarna 2 och 8 har Europadomstolen förstås tillämpat artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång på miljösituationer (som i fallet Karin Andersson m.fl. mot Sverige, där Europadomstolen 2014 fällde Sverige på grund av den tidigare Regeringsrättens, nu Högsta förvaltningsdomstolens, fadäs vid rättsprövningarna avseende Botniabanan), och den skulle kunna aktualiseras även på klimatområdet om någon nekades tillgång till domstolsprövning.

De beskrivna målen i nationell domstol har fått stor uppmärksamhet. De har också triggat en viktig diskussion om domstolarnas roll i samhället och i klimatomställningen. Ska verkligen staternas ansvar utstakas i domstol? Innebär inte klimatprocesserna att domstolarna utformar klimatpolitiken?

Svaret på första frågan beror på vilket ansvar vi menar, svaret på andra frågan är nej. Vi måste skilja på statens politiska och juridiska ansvar. Statens politiska ansvar för klimatförändringarna baseras på politiska uttalanden och utspel, på den allmänna debatten och även på gällande lagstiftning. I Sverige, när riksdagen antar olika miljömål (generationsmål, miljökvalitetsmål och etappmål), är målen formellt sett politiska och de påverkar statens politiska ansvar på klimat- och andra områden. Men statens ansvar är också juridiskt, och baseras då på rätts­normer, som de kommer till uttryck i regeringsformen, lagstiftning och rättspraxis, och i internationella fördrag, som Parisavtalet och Europakonventionen.

Det politiska klimatansvaret kan gå längre än det juridiska ansvaret, men det kan också svaja mer och förträngas av en del politiker. Det har vi sett i Sverige. När politikers klimatengagemang sviktar till förmån för populistiska utspel, när vi riskerar ökade snarare än minskade utsläpp, och när det klimatpolitiska förnekandet har tagit sig in i riksdagen är det viktigt att påminna om statens rättsliga ansvar – gentemot medborgarna och internationellt – för att minska de svenska utsläppen av växthusgaser.

I slutändan blir det i domstol som statens rättsliga klimatansvar prövas. Naturligtvis ska domstolen i den prövningen varken bedöma statens politiska ansvar eller utforma klimatpolitiken. Men i en rättsstat är det grundläggande att även staten kan hållas ansvarig om den inte uppfyller sina rättsliga förpliktelser. På områden där de politiska och rättsliga normerna överlappar varandra, vilket de ofta gör, blir det en viktig uppgift för domstolarna att tydligt redogöra för den rättsliga grunden när de bedömer statens ansvar. Europadomstolen är väl medveten om att den inte bör ge sig in i rent politiska avvägningar, vilket märks i de återkommande hänvisningarna till staternas skönsutrymme (”margin of appreciation”). I Urgendamålet reflekterar Nederländernas högsta domstol också över detta och är tydlig med att den måste vara återhållsam när den fastställer statens minimiskyldigheter och att det bara är i uppenbara fall som domstolen kan ådöma staten en rättslig skyldighet att vidta åtgärder. 

Åter till Sverige. Vad definierar den svenska statens rättsliga ansvar på klimatområdet? FN:s klimatkonvention och Parisavtalet får rättslig betydelse i att de förtydligar ambitionsnivån och klargör i vilket sammanhang svensk domstol ska tillämpa och tolka andra regelverk. Liksom i Nederländerna, Belgien och andra länder i Europa blir Europakonventionen viktig också för svenska statens ansvar. Europakonventionen har status av svensk lag. 

Även EU:s lagstiftning definierar svenska statens ansvar. EU har dels föreskrivit som ”bindande mål” att unionens utsläpp av växthusgaser till 2025 ska minska till ”netto noll”, och att dess nettoutsläpp ska minska ”med minst 55 procent jämfört med 1990 års nivåer senast 2030” (EU:s förordning 2021/1119), dels ålagt Sverige att minska sina utsläpp utanför utsläppshandelssystemet med minst 50 procent till 2030, jämfört med utsläppen 2005 (EU:s förordning 2018/842). Detta definierar svenska statens ansvar på ett sätt som skulle kunna ligga till grund för avgöranden i såväl EU-domstolen som svensk domstol.

Vidare kan statens klimatansvar härledas ur regeringsformen, som föreskriver att ”[d]et allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer” (RF 1:2). Grundlagen anger inte vilka klimatåtgärder stat och kommun (”det allmänna”) måste vidta, men framhåller att staten har ett rättsligt ansvar även för framtida generationer, som den inte får abdikera från. Det påminner om den tyska grundlagens stadgande, som blev avgörande för målet i författningsdomstolen.

Dessutom föreskriver klimatlagen från 2017 ett bestämt ansvar för staten. I klimatlagens förarbeten betonas just att lagen tydliggör ”regeringens ansvar gentemot samhällsmedborgarna” och att lagen ”till skillnad från en politisk överenskommelse [är] rättsligt bindande.” Statens ansvar består i att regeringen varje år ska lämna en klimatredovisning och vart fjärde år en klimatpolitisk plan till riksdagen. Utgångspunkten för regeringens klimatpolitiska arbete är det långsiktiga, tidsatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt. Riksdagens politiska mål får på det sättet juridisk betydelse när klimatlagen föreskriver att staten ska förhindra farlig störning i klimatsystemet och bidra till att skydda ekosystemen samt nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring.

När detta skrivs visar siffrorna att Sverige ökar, snarare än minskar, sina utsläpp av växthusgaser, och Naturvårdsverket, Klimatpolitiska rådet och klimatforskare har uttalat oro för att beslutade, genomförda och planerade klimatåtgärder inte tar oss mot riksdagens klimatmål. Det rimmar illa med såväl klimatlagen som EU-lagstiftning och åtagandena i Parisavtalet. En kortvarig ökning innebär inte nödvändigtvis att Sverige också bryter mot de uppställda nivåerna som klimatlagen och EU:s lagstiftning uppställer, förutsatt att det sedan sker en snabb och tydlig minskning av utsläppen. Men om utsläppen av växthusgaser inte sjunker markant inom kort, finns goda grunder för att hävda att staten bryter mot svensk lag. Att flytta fram minskningarna kan också i sig bedömas strida mot Europakonventionen. 

Jag har i en omfattande artikel (”Klimatprocesser mot staten – runt om i världen och i Sverige”, Juridisk tidskrift 2020–21, s. 106–137) belyst möjligheten att i Sverige driva en rättprocess mot staten liknande Urgendamålet i Nederländerna. Att en sådan process kan drivas även i Sverige innebär inte per automatik att den också blir framgångsrik. Det beror på hur yrkandena utformas, grundernas åberopas och bevisningen presenteras.

Inspirerade av bland annat Urgendamålet har en ungdomsledd grupp, Aurora, alla 26 år eller yngre, påbörjat en process i domstol, Anton Foley m.fl. mot staten (Auroramålet), i form av en grupptalan mot svenska staten. Av olika tänkbara alternativ har Aurora valt att stödja sig på Europakonventionen, artiklarna 2 (rätt till liv), 3 (förbud mot tortyr), 8 (rätt till respekt för privat- och familjeliv) och 14 (förbud mot diskriminering) samt artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skydd för egendom). Jag är inte övertygad om att artikel 3, om förbud mot tortyr, kan ligga till grund för en klimatdom mot svenska staten, men övriga artiklar skulle kunna vara tillämpliga.

Auroras förstahandsyrkande är att domstolen fastställer att Sverige, av en rad mycket specifikt angivna skäl, kränker kärandens mänskliga rättigheter; och andrahandsyrkandet är att domstolen ålägger staten att genomföra motsvarande specifika åtgärder. 

Mitt syfte här är inte att recensera eller kritiskt granska Auroras ansökan, eller spekulera om målets slutliga utgång, men jag gör några korta reflektioner.

Aurora baserar sitt yrkande på Europakonventionen och argumenterar för att konventionen ska tolkas i ljuset av stadgandet i regeringsformen. Aurora menar också att klimatlagen utgör tolkningsstöd för de aktuella artiklarna i Europakonventionen. Däremot avser stämningen inte i sig huruvida staten bryter mot klimatlagen eller regeringsformen. Det hade varit möjligt att i en och samma talan också lägga regeringsformen och klimatlagen till grund för en fastställelse- eller fullgörelse­talan, och hävda att staten inte uppfyller de förpliktelser som följer specifikt av dessa rättsakter, men Aurora har valt att inte göra det.

Aurora har också formulerat sina yrkanden på ett sätt som väsentligen skiljer sig från Urgendastiftelsens yrkanden. Auroragruppens yrkanden är betydligt mer detaljerade och, menar jag, onödigt komplicerade, i det att den kopplar statens ansvar till dess underlåtelse att uppfylla ”sin rättvisa andel”, till att staten inte vidtar tillräckliga åtgärder för att kontinuerligt minska utsläppen av växthusgaser, och till att staten har underlåtit att utföra ett antal utredningar om vad Sverige borde göra och hur. Om målet prövas i sak, är det här domstolen kommer att behöva navigera för att bedöma vad som är rättsligt grundat och vad som, möjligen, saknar rättsligt stöd.

Det finns också en del frågor kring talerätt som kan komma upp i prövningen. Stämningsansökan lämnades in i december 2022 och i mars 2023 utfärdade Nacka tingsrätt stämning. Staten har, genom Justitiekanslern som statens ombud, svarat och yrkat att kärandens yrkanden ska avvisas, och, om så inte blir fallet, att de inte bifalls. Staten för fram en rad invändningar mot talan, men föreslår också, intressant nog, att tingsrätten hissar frågan, om det processrättsligt och ur konstitutionellt hänseende är tillåtet att föra en talan av det slag som Aurora har gjort, till Högsta domstolen.

Jag tycker att det är föredömligt konstruktivt agerande av Justitiekanslern. Aurora och Justitiekanslern kunde snart enas om frågan och i oktober 2023 beslutade tingsrätten att hänskjuta följande fråga till Högsta domstolen:

”Kan och ska en talan av det slag som käranden för tillåtas mot bakgrund av regleringen i 13 kap. rättegångsbalken, grundläggande värden i det svenska statsskicket samt Sveriges unions- och folkrättsliga åtaganden att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda?”

Frågan är väl formulerad. Genom hissningen undviker parterna en utdragen process om formalia, och de får den centrala – och för Aurora kanske viktigaste – frågan avgjord, nämligen om det är möjligt att hålla staten ansvarig i domstol för att den inte skulle ha fullgjort sitt klimat­ansvar.

Högsta domstolen kan så klart invända mot delar i kärandens talan, inklusive utformningen av yrkandena, men – återigen med risken att föregripa ett beslut – jag skulle bli förvånad även här om domstolen stängde dörren för en talan i domstol mot staten för bristande klimat­ansvar. Med beaktande av Sveriges unions- och folkrättsliga åtagan­den är det mycket som talar för att en sådan talan måste kunna drivas i svensk domstol. Ett kategoriskt beslut i annan riktning menar jag skulle strida mot artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen. Ett sådant beslut skulle dessutom strida mot artikel 9 (styckena 3 och 4) i Århuskonventionen, som föreskriver att allmänheten ska kunna få prövat av domstol eller i administrativ ordning om myndigheters handlingar eller underlåtenhet strider mot nationell lagstiftning om miljön; och att rättsmedlen i sådana förfaranden ska vara tillräckliga, effektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

Ett avgörande av Högsta domstolen som klargör att statens klimat­ansvar kan prövas i domstol är inte detsamma som att staten också blir fälld; det beror, som sagt, på hur yrkandena är utformade, hur grunderna åberopas och vilken bevisning som presenteras. Men en framgång i den fråga som hissats till Högsta domstolen vore en delseger för Aurora.

De beskrivna klimatprocesserna i olika länder löser naturligtvis inte i sig klimatkrisen, men de är en viktig del i klimatomställningen. De uppmärksammar och prövar statens ansvar, de kan öka trycket på regeringar att vidta effektivare åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och förhindra skadorna till följd av klimatförändringarna, och de kan bidra till effektivare tillämpning av gällande regler. De uppmärksammade rättegångarna mot stater visar också att domstolar tar klimatförändringarna på allvar; inte i något av de fall jag läst, har domstolen tvekat om allvaret med klimatförändringarna. Men inte minst visar klimatprocesserna mot staten att klimatomställningen kan ske inom demokratins och rättsstatens ramar. 

Jurister kan bidra till en effektiv klimatomställning genom att utveckla adekvata rättsliga styrmedel och rättvist hantera tvister om klimatet, men deras roll är minst lika viktig just för att värna demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten i den snabba omställningen. 

Jonas Ebbesson 
Professor i miljörätt