Omvärlden kan bidra till Ukraina – men det är ukrainarna som gör jobbet

Inför Donald Trumps återkomst till Vita huset tecknade jag två scenarier för vad detta kan betyda för Ukraina. Båda utgick från Trumps göranden och låtanden tidigare och var båda dåliga men av olika grad. Man skulle kunna kalla det en passiv respektive en aktiv amerikansk strategi. Den passiva och för Ukraina bättre Trump-varianten skulle vara en isola­tionistisk linje där USA slutade bistå Ukraina. Ett sådant vägval skulle ge ukrainarna betydligt svårare förutsättningar än tidigare men ändå lämna utrymme för affärsmässiga upplägg där Ukraina exempelvis köpte amerikanska vapen. Det sämre scenariot är en amerikansk strategi där man aktivt motarbetar Ukraina och söker samsyn med Ryssland.

Efter tre månader med det nya styret står det klart att USA tagit stora kliv på den andra, betydligt sämre vägen. 

Den amerikanska ledningen motarbetar Ukraina materiellt och opinionsmässigt. USA:s tillfälliga stopp av redan beslutade vapenleveranser samt paus för delning av underrättelseuppgifter har fått mycket uppmärksamhet. Men det stora problemet är det som händer framåt i tiden. Vita husets ovilja till nya biståndsbeslut är en sak. Allvarligare är signalerna att USA inte ens kommer att sälja vapen till Ukraina.

På opinionsarenan ger USA draghjälp till Moskva. Vita huset pekar inte längre ut Ryssland som den part som bär ansvaret för kriget. Ett tydligt exempel är den amerikanska nej-rösten i FN:s generalförsamling 24 februari till en resolution som fördömer den ryska invasionen. USA ställde sig på samma sida som en liten krets skurkstater som Ryssland, Belarus och Nord­korea, men även Israel och Ungern.

Den nya amerikanska ledningen har nu använt alla grepp i den ryska propagandamanualen för Ukraina. Trump har ifrågasatt president Volodymyr Zelenskyjs demokratiska legitimitet och krävt val i krigstid. Han har skrivit upp de ryska framgångarna i kriget och överdrivit de ukrainska förlusterna. Han hänvisar till påhittade siffror över det amerikanska stödet till Ukraina och utmålar det felaktigt som ekonomiskt betungande för USA. Och det tog många undanglidningar och bortförklaringar innan Donald Trump kunde försiktigt kritisera Rysslands dödliga attacker mot ukrainska städer.

Under tiden driver USA på en fiktiv fredsprocess vars enda effekt är att Putins internationella isolering minskat och hans manöverutrymme på slagfältet ökat. 

I Ukraina, där jag nu befinner mig, är de allra flesta jag talar med fullt på det klara med allt detta. Det har skiftat fort. Den offentliga ukrainska diskussionen och opinionen fram till Donald Trumps installation var försiktigt hoppfulla. Det baserades inte på något som Trump hade sagt och gjort, utan var mer uttryck för ett önsketänkande och en frustration över Biden-administrationens ”escalation management” – en strävan att kontrollera ukrainsk våldsanvändning av rädsla för rysk upptrappning.

Stämningen nu är mer eller mindre behärskad ilska. Och det handlar om just ilska. Inte uppgivenhet. Ukrainarna vet att de kan och måste fortsätta strida oavsett vad någon i Washington anser om den saken.

Detta kan inte upprepas tillräckligt ofta: Omvärldens stöd är mycket viktigt. Men det är inte avgörande för den ukrainska försvarsviljan, eftersom de val som ukrainarna står inför är så skarpa. Ett liv under ryskt tyranni är inte ett alternativ.

En slående sak är också hur det ukrainska samhället lyckas fokusera på andra saker än försvarsstriden. Ukraina jobbar. Det odlar, tillverkar, handlar, reser, firar högtider. Och det både blickar framåt och hanterar praktiska, jordnära frågor långt från den amerikanske presidenten.

Det behöver knappt sägas att den ukrainska vardagen, precis som den svenska, består av annat än nyhetsrubriker som syns i utlandet. Men därutöver finns det i Ukraina en kritisk massa energi som styrs mot att utveckla samhället bortom överlevnad. Det handlar ytterst om att fortsätta på den väg där ett EU-medlemskap hägrar vid horisonten.

Häromveckan deltog jag i ett seminarium i Odessa för en grupp journalister och chefer från lokala ukrainska medier. Det var en del av ett projekt som stöds av Svenska Institutet och syftar till att hjälpa ett antal ukrainska medier på lokal nivå i deras affärsutveckling, viktiga byggstenar i en demokrati.

Det var föredrag och diskussioner om hur man tar betalt för journalistik på nätet, hur medier kan behålla sin bit av annonskakan, hur de ska navigera genom ukrainsk skattelagstiftning och lite om hur journalister kan förhålla sig till myndigheter som vill undgå deras granskning. 

Vi fick styra om i schemat på grund av ett flyglarm, då vi gick ner till skyddsrum. Det var också det enda tillfället då kriget trängde in. Under två dagar pratade mediefolk om yrkesfrågor som i vilket annat utvecklat land som helst.

Medel till att samla folk i det här formatet kommer i detta fall från Sverige. Men målen, idéerna och jobbet görs av det ukrainska civilsamhället där det finns en oerhörd energi, som här kommer ur en vilja att hålla ukrainare upplysta om det som rör sig i deras lokala miljö.

Det utkämpas också flera viktiga människo­rättsstrider. En central sådan rör rättigheter för hbtq-personer. Från Odessa tog jag mig norrut med stopp i Kryvyj Rih och Charkiv där jag träffade folk i organisationer som jobbar med detta. 

Två lagar håller på att kämpa sig igenom maskineriet. Den ena syftar till att få brott mot hbtq-personer in i hatbrottskategorin, vilket skulle ge högre straff och förhoppningsvis få upp brotten i prioritetsordning vid utredning.

Den andra lagen är en föreslagen partnerskapslag, ungefär som den Sverige antog 1994. Förslag för detta har funnits länge men har fått ökad aktualitet i kriget. Olikabehandling av hetero- och samkönade parrelationer har blivit iögonfallande när det kommer till allt från efterlevandepengar till vårdbeslut där det krävs klartecken från närmast anhöriga.

Båda lagarna har fastnat i parlamentet trots att opinionsmätningar visar en folkmajoritet för dessa lagändringar. Mycket tyder på att den progressiva opinionen i de här frågorna har stärkts under det fullskaliga kriget, tvärtemot vad många trott.

På många sätt är det en situation som man kunnat se i många länder. Röststarka minoriteter – i det här fallet av allt att döma vissa trossamfund och delar av militären – lyckas blockera viktig rättighetslagstiftning.

Och denna strid bör ses på samma sätt som den mot den ryska aggressionen. Omvärlden kan bidra genom att synliggöra de goda krafterna, förstärka deras budskap, påminna ukrainska makthavare om det övergripande arbetet att bygga ett nytt land. Men det är ukrainarna som gör jobbet. 

Alex Voronov 
Opinionsjournalist och Ukrainakännare

Alex Voronov är opinionsjournalist och Ukrainakännare, tidigare politisk redaktör på  Eskilstuna-Kuriren. Han är författare till reportageboken ”Blågula kriget – om  svenskarna som slåss för Ukraina”.