Debatten om substitution

2008 kritiserade advokat Johan Ödlund domstolarnas ovilja att, som tidigare var vanligt, entlediga försvarare. Istället hade domstolarna, enligt debattören, börjat kräva att advokater skulle substituera när krockar uppstod. Detta drabbade advokaterna ekonomiskt, ansåg Ödlund, eftersom det då inte utgick någon ersättning för inläsningstid.

Advokat Björn Hurtig tog upp debatten om substitution igen i Advokaten året efter, men nu med en annan vinkel. Han pekade på att vissa domstolar då börjat pruta hans kostnadsräkningar med motiveringen att han satt annan, en biträdande jurist, i sitt ställe utan att begära rättens tillstånd för detta. Björn Hurtig var kritisk mot denna nya ordning, och menade att hans och hans byrås agerande gagnade alla, såväl klienten som samhället.

Björn Hurtig fick mothugg av advokat Mikael Niklasson som i och för sig höll med om att domstolarna borde vara mer flexibla, men som ifrågasatte att Hurtig lät biträdande jurister medverka vid polisförhör.

Mikael Niklasson fick svar i samma nummer av Advokatsamfundets ordförande, brottmålsadvokaten Tomas Nilsson. Visserligen, skrev Nilsson, var det oftast en fördel att som försvarare själv medverka vid polisförhör. I vissa fall var det dock en praktisk lösning att kunna ta hjälp av en biträdande jurist vid just polisförhör, ansåg Tomas Nilsson, som summerade: ”Detta rör alltså inte en tillämpning av reglerna om substitution, utan om rätten för en offentlig försvarare – för att vidta vissa åtgärder som ligger inom ramen för hans eller hennes åliggande – att anlita biträde av sin personal.”

I en debattartikel på Dagens Juridik skrev advokat Thomas Bodström i april i år att han nu anställt sin sista biträdande jurist. Anledningen var, enligt Bodström, att det inte längre går att sysselsätta blivande advokater på byrån när dessa inte får biträda vid polisförhör.

I en replik menade advokat Per Gunnar Larsson att praxis kring möjligheten att sätta andra än advokater i sitt ställe som offentlig försvarare knappast förändrats. Här är det främst rättegångsbalkens regler som styr, menade Larsson, som uttryckte att ”ett agerande i strid med RB kan knappast vara förenligt med god advokatsed”.