Sätta annan i sitt ställe?
Nr 6 2009 Årgång 75Jag delar Björn Hurtigs synpunkt (Advokaten nr 4) att domstolar kunde vara mer flexibla vad gäller ersättning när annan advokat utfört arbete i ett ärende.
Däremot är jag något förundrad över det förfarande som beskrivs i artikeln; att regelmässigt låta biträdande jurister medverka vid polisförhör. Jag menar att detta inte är formellt möjligt. Av kommentaren till rättegångsbalken 21 kap. 6 § framgår att den som anlitas som substitut skall fylla de allmänna kvalifikationerna enligt 5 §. Det är således fråga om rena undantagsfall när annan än advokat kan komma ifråga.
Jag tror nog att det förfarande som beskrivs i Björn Hurtigs inlägg är nyttigt för de biträdande juristerna och i många fall gynnar det säkert också klienterna. Det måste emellertid vara svårt att i förväg veta om någon ”knivig” situation dyker upp vid ett polisförhör. Det blir också svårare för en advokat som inte själv varit närvarande vid ett polisförhör att avgöra om det i förundersökningsprotokollet kommit in någon felskrivning eller om det uppstått något missförstånd i förhörssituationen.
Jag anser att man inte kan dela in försvararuppdraget i en mindre viktig del som kan utföras av en biträdande jurist och en viktig del som alltid måste utföras av en advokat.
I Skåne är det såvitt känt inte möjligt att skicka en biträdande jurist på polisförhör. Tillämpas möjligheten att sätta biträdande jurist i sitt ställe på skilda sätt på olika advokatbyråer och i olika delar av landet leder det till konkurrensfördelar för de byråer som anser att de har möjlighet att skicka en biträdande jurist istället för en advokat på polisförhör med mera. En advokat som anser att han regelmässigt kan överlåta delar av försvararuppdragen på biträdande jurister kan åtaga sig fler uppdrag än en advokat som anser att det inte är möjligt eller inte får lov att göra det för ”sin” tingsrätt.
I stället för att låta biträdande jurister utföra del av försvararuppdrag tycker jag att man på allvar bör diskutera om man skall korta kvalifikationstiden för att få bli advokat. Det skulle åtminstone minska problemet med att sysselsätta biträdande jurister på byråer som företrädesvis ägnar sig åt brottmål. Förmodligen skulle det göra det lättare att anställa biträdande jurister på alla typer av advokatbyråer som ägnar sig åt humanjuridik. Jag tror inte att en kortare kvalifikationstid skulle leda till några nämnvärda nackdelar för klienterna. Ett förslag kunde vara tingsmeritering och ett och ett halvt år på advokatbyrå eller tre års tjänst på advokatbyrå.
Uppdraget som offentlig försvarare är i hög grad personligt. Jag inser att man i undantagsfall kan behöva sätta annan advokat i sitt ställe till exempel när två huvudförhandlingar kolliderar. Däremot menar jag att det inte är möjligt att sätta en biträdande jurist i sitt ställe vid till exempel polisförhör. Det skulle kunna leda till att det på en del advokatbyråer förekom affischnamn, skickliga och välkända brottmålsadvokater, som drog in klienter till byrån och sedan lät biträdande jurister utföra en stor del av försvararuppdragen.
Vi advokater har i det närmaste monopol på uppdrag som offentlig försvarare. Jag anser att det under sådana förhållanden är viktigt att alla delar av försvararuppdraget utförs endast av advokater. I annat fall kanske det dyker upp biträdande jurister som medverkar vid delar av eller rentav hela brottmålsrättegångar. Det blir under sådana förhållanden svårt att motivera att i princip endast advokat kan utses till offentlig försvarare.
Jag anser att om det trots allt skall vara möjligt för advokat att sätta biträdande jurist i sitt ställe vid polisförhör med mera bör det tillämpas lika i hela landet.
Replik Tomas Nilsson, ordförande i Advokatsamfundet, svarar:
Frågan är felhanterad
Frågan om biträdande jurist kan anlitas för att medverka vid polisförhör, kan inte hanteras på det sätt som Mikael Niklasson hävdar är praxis i Skåne – ”I Skåne är det såvitt känt inte möjligt att skicka en biträdande jurist på polisförhör.”
Ofta är det naturligtvis av uppenbara skäl en fördel att den offentlige försvararen personligen medverkar vid förhöret. En sådan ordning torde för det mesta kunna uppnås genom flexibilitet och samråd mellan försvararen och förhörsledaren. Men inte alltför sällan kan det vara svårt eller omöjligt att lösa frågan om försvararens medverkan vid ett visst tillfälle. Det gäller typiskt sett vid förundersökningar i vilka den misstänkte är häktad eller eljest då särskilt skyndsamhetskrav föreligger. Att i sådana fall kunna anlita en biträdande jurist vid förhöret kan ofta vara en praktisk lösning, som inte är till nackdel för den misstänkte och som också är invändningsfritt från förundersökningsledarens och förhörsledarens sida. Vikten av att upprätthålla en snabb och effektiv prövning av en brottsmisstanke ska inte underskattas. Inte heller bör tingsrätten kunna ha någon invändning häremot. Självfallet måste den offentlige försvararen själv ytterst göra en bedömning om lämpligheten av arrangemanget. Det kan inte bli frågan om att genom åtgärden överlåta åt den biträdande juristen att självständigt fullgöra vad som hör till uppdraget som offentlig försvarare. Det är istället frågan om biträde till en förordnad offentlig försvarare, där biträdet agerar inom ramen för försvararens uppdrag, enligt dennes instruktioner och under dennes tillsyn och ansvar. Detta rör alltså inte en tillämpning av reglerna om substitution, utan om rätten för en offentlig försvarare – för att vidta vissa åtgärder som ligger inom ramen för hans eller hennes åliggande – att anlita biträde av sin personal. Förhållandet ska redovisas i kostnadsräkningen.
Av rättsfall framgår även att rätten till ersättning föreligger under dessa förutsättningar, se NJA 1967 s. 385 (se även JK:s och Advokatsamfundets yttrande i målet), RH 1989:81 och till viss del NJA 1986 s. 733. n