Substitution in absurdum

Fram till för ett par år sedan var det som verksam brottmålsadvokat i Stockholmsområdet inga problem med att ha flera pågående brottmålsuppdrag vid ett och samma tillfälle. Det finns nu anledning att fundera över om detta förhållande alltjämt gäller. Eftersom det av naturliga skäl inte går att bedriva advokatverksamhet, i vart fall inte som brottmålsadvokat, med enbart ett pågående uppdrag, är det oundvikligt att inplanerade rättegångstillfällen ibland kolliderar  med försvararbyte som följd. Till för ett par år sedan innebar det inte några som helst problem i den mån tingsrätterna i Stockholms domsaga hade att hantera den uppkomna situationen. Vad som däremot kom att äventyra brottmålsadvokaternas arbetsvillkor var när Svea hovrätt hade att lösa samma problem. Den lösning som Svea hovrätt införde, vilken nu förefaller ha spritt sig även till domsagans tingsrätter, var att aldrig tillåta ett försvararbyte utan istället tillämpa reglerna om så kallad substitution. För min egen del ställdes saken på sin spets för ett par år sedan vid Svea hovrätt då jag på grund av ett häktat flerdagarsmål vid en tingsrätt var nödgad att begära mig entledigad i ett brottmål vid Svea hovrätt och ett annat vid Stockholms tingsrätt. Tingsrätten biföll med vändande post min begäran och förordnade en kollega som ny försvarare. Svea hovrätt däremot motsatte sig detta och det förhållandet att jag, liksom den kollega jag satte i mitt ställe, skulle erhålla skälig ersättning för det arbete vi nedlagt i målet var ovidkommande. Hovrättens beslut i aktuellt mål överklagades av mig till Högsta domstolen som, trots yttrande från Domstolsverket av innehåll att jag löst den uppkomna situationen på ett för staten mest fördelaktigt sätt, fastställde hovrättens beslut. Enligt mitt förmenande är detta sätt att hantera nödvändiga försvararbyten inte rimligt och för de berörda advokaterna en ekonomisk katastrof. Denna substitutionslösning förefaller nu tillämpas rakt av och utan någon som helst förståelse för advokaternas arbetssituation vilket kan tolkas som att det finns ett primärt intresse att i möjligaste mån ifrågasätta den offentlige försvararens rätt till skälig ersättning. Som ett exempel vilket förhoppningsvis är unikt i sitt slag kan jag nämna följande.

Klienten x hade av Stockholms tingsrätt försatts på fri fot efter att åklagaren begärt honom häktad. Åklagaren överklagade tingsrättens beslut till Svea hovrätt som beslöt att kalla till häktningsförhandling där den förordnade advokaten hade förhinder att närvara. Till följd härav kom jag att inställa mig för att biträda X. Frågan om min ställning togs omgående  upp till diskussion då häktningsförhandlingen påbörjades. Jag framhöll med fog att jag såsom ofta sker vid tingsrätterna skulle förordnas som offentlig försvarare vid häktningsförhandlingen och därefter inkomma med min kostnadsräkning vilket hovrätten inte accepterade. Av hänsyn till klienten valde jag att inte mer ingående diskutera denna fråga under förhandlingen utan kontaktade i stället hovrätten per telefon efter förhandlingen. Jag ställde frågan hur hovrätten hade tänkt att min kollega skulle erhålla ersättning för min inställelse vid hovrätten då detta givetvis inte var möjligt eftersom målet i och med häktningsbeslutet slutligen avskildes från hovrätten. Referenten förklarade då att detta hade hovrätten inte tänkt på varvid samtal uppkom mellan referenten och ordföranden, varpå jag erhöll svaret att advokatbyrån i stället kunde lösa problemet genom att min kollega kunde  uppta aktuell tidsåtgång och kostnader i dennes kommande räkning till tingsrätten. Jag  frågade om hovrätten ansåg att advokaten skulle uppge oriktiga uppgifter i kostnadsräkningen till tingsrätten, varpå referenten efter nya samtal med ordföranden återkom och meddelade att så skulle självklart inte ske. Referenten föreslog i stället att man skulle lösa saken genom att gå in och ändra i hovrättens protokoll och i efterhand (!) skriva att jag – felaktigt – hade förordnats som försvarare vid häktningsförhandlingen. Detta exempel visar hur långt en domstol är beredd att gå för att spara några kronor och frågan är givetvis om detta är rimligt.

Jag är övertygad om att många kolleger med mig kan redovisa exempel där substitutionsinstitutet blivit ekonomiskt kännbart för dem. En fråga som landets domstolar, Domstolsverket, Justitiedepartementet och Advokatsamfundet förefaller vara helt ointresserade av. I den mån man är beredd att acceptera att en advokat har mer än ett pågående uppdrag samtidigt, är det då orimligt att låta denne få skälig ersättning för sitt uppdrag när domstolarna sätter ut mål till förhandling, till exempel med hänsyn till tidsfrister på grund av häktning, vid tidpunkter som inte passar försvararen? 

För brottmålsadvokater kan substitutionsinstitutet inte tolkas på annat sätt än att då mål kolliderar ska den ekonomiska konsekvensen härav vara något advokaten får bära helt och hållet själv. I den mån domare fick ägna en hel dag åt inläsning av ett mål för att sedan få beskedet att sitta på en annan avdelning och därmed inte få betalt för den inläsning man gjort är jag övertygad om att Justitiedepartementet och Domstolsverket hade agerat i syfte att värna om domarkåren. Frågan är vem som värnar om försvararna.

Det talas om behovet av nyrekrytering av humanjurister, bland annat brottmålsadvokater, och frågan är då vad som görs för att i ekonomiskt hänseende locka blivande jurister till humanjuridiken. Förutom att timkostnadsnormen kan ifrågasättas är substitutionsprincipen inget som kan framhållas som något positivt inom humanjuridiken. Härutöver är också brottmålstaxan en ständig följetong där alla i frågan insatta torde kunna vara överens om att den  inte innebär skälig ersättning utifrån arbetsinsatsen. För ett antal år sedan infördes på försök i västra Sverige en lösning där brottmålstaxan inte tillämpades i normalt tillämpliga fall, utan där försvararen istället på sedvanligt sätt fick yrka ersättning. Resultatet härav, om jag minns rätt, blev att kostnaden för de offentliga försvararna ökade med 30 % jämfört med om brottmålstaxan istället tillämpats. Slutsatsen och i den mån en taxa alltjämt skall finnas torde inte vara annan än att taxan ligger 30 % för lågt. Självklart har ingen justering skett av taxan. Varför gjorde inte dåvarande justitieministern Bodström något åt detta? Frågan är givetvis också vad som hade hänt om det istället hade visat sig att kostnaderna utan tillämpning av brottmålstaxan hade minskat med 30 %.
´
Sammanfattningsvis finns det anledning att fundera över om det vidtagits några åtgärder eller meddelats några domar eller beslut vad gäller den offentlige försvararens rätt till skälig ersättning i positiv bemärkelse under senare år. I sammanhanget bortses från Högsta domstolens nyligen generösa tolkning av gällande regelverk till följd att några kollegor fick ersättning för erlagd trängselskatt på samma sätt som ersättning till exempel lämnas för tolkarvoden och parkeringsavgifter.

Johan Ödlund, Advokat