Obducentens och allmänläkarens skadeståndskrav är inte preskriberat
Nr 5 2008 Årgång 74
Advokat Anders Frigell skriver om rättsväsendets och mediernas hantering av fallet med "obducenten och allnmänläkaren".
Attunda tingsrätt har i en mellandom 22 april 2008 (T 3798-07) ogillat JK:s preskriptionsinvändning i det så kallade styckmordsfallet där två läkare kräver skadestånd av staten grundat på fel och försummelser.
En domare skall skipa rätt. Om en talan, som skulle ha bifallits materiellt, ogillas på grund av preskription så skipas inte rätt. Men det är i många fall inte särskilt upprörande exempelvis när en lånefordran preskriberas.
Om däremot en person som anser sig felaktigt dömd i brottmål inte får sin sak prövad – det må vara i en skadeståndstalan eller i ett resningsmål – enbart av formella skäl, är det upprörande och inte värdigt en rättsstat.
De två läkarnas krav att få upprättelse har hittills hanterats med en oacceptabel formalism.
Hans Ragnemalm, före detta ordförande i Regeringsrätten har i en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift givit uttryck för åsikten att läkarna borde ha fått resning 2004 men att det inte gick enligt gällande rätt (FRT nr 1 2006 sid 91-104). En domare måste ge sig själv mandat att bortse från ett sådant formellt hinder för att kunna skipa rätt.
JK Göran Lambertz har en skyldighet att iaktta objektivitet, när han skall bedöma om läkarna är berättigade till ersättning för sina lidanden. Preskriptionsinvändningen är, som Attunda tingsrätt uttrycker det, en myndighetsåtgärd riktad från staten mot läkarna och ett försök att förstöra deras möjlighet att få saken materiellt prövad.
Det gäller två människor, som vill ha upprättelse. Skall de nekas detta på formella grunder?
Läkarnas ombud professor Anders Agells argument i preskriptionsfrågan var övertygande.
Mellandomen är övertygande och innehåller en intressant vidareutveckling av Agells argumentation.
Domen utgår från huvudregeln att skadeståndsfordran anses uppkomma när den skadegörande handlingen företas, och preskriptionstiden börjar löpa vid uppkomsten. När starka skäl för en senareläggning av preskriptionstidens början föreligger, ger dock lagen utrymme för undantag från denna huvudregel.
Tingsrätten utgår sedan från ändamålet med preskriptionsregeln. Först konstateras att befriandeintresset (gäldenär skall inte under obegränsad tid behöva spara bevisning om att fordringsförhållandet avslutats) inte motiverar preskription, när det är fråga om statens skadeståndsansvar på grund av felaktig rättstillämpning och bevisvärdering. Inte heller klargörandeintresset (gäldenärens intresse av över tiden beräkningsbara förhållanden) kan tillerkännas någon vikt för bedömningen.
Tingsrätten accepterar sedan att preskriptionsfrågan bör avgöras i analogi med ersättningsanspråk på grund av frihetsberövande, som ju är lagreglerat. Det står inte i strid med gällande rätt att preskriptionstiden för skadeståndskrav på grund av frihetsberövande börjar löpa när frihetsberövandet upphör. Det är när det gäller att avgöra från när preskriptionstiden börjar löpa inte någon större skillnad mellan frihetsberövande och de allvarliga intrång som läkarna utsatts för.
Huvudregeln vid perdurerande delikt är att skadeståndsfordran preskriberas fortlöpande. Tingsrätten säger dock att preskriptionstiden börjar löpa när intrånget upphör, då läkarnas ersättningsanspråk grundar sig på kontinuerliga och sammanhängande förhållanden.
Mellandomen hänvisar därefter till europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och säger att preskriptionsinvändningen saknar stöd i de etiska och moraliska skäl som är själva grundvalen för reglering av de mänskliga rättigheterna. Alldeles särskilt betonas i mellandomen (s.31) att läkarnas enda möjlighet att försvara sig mot tingsrättens frikännande domskäl (vilka de ju inte fick överklaga) är att de kan föra skadeståndstalan mot staten. Resning kan nämligen inte komma ifråga mot dessa domskäl. Följaktligen utgör statens preskriptionsinvändning ett oproportionellt ingrepp i läkarnas möjligheter att få till stånd en prövning av de påstådda felen och försummelserna av myndigheterna. Detta utgör enligt tingsrätten inte bara ”ett allvarligt ingrepp i läkarnas rättssfär” utan också, om preskriptionsinvändningen skulle godtas, att staten i realiteten definitivt hindrar läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till de anklagelser som riktas mot dem. Dessa domskäl, präglade av stark omsorg om rättssäkerheten i en rättsstat, utgör kärnan i tingsrättens intressanta tilläggsresonemang.
Nu kommer läkarnas sak för första gången efter kammarrättens dom att prövas materiellt.
Det svenska rättssystemet har sin Dreyfusaffär, den rättsskandal som det franska rättssystemet inte heller kunde hantera. Parallellerna är många men Dreyfusaffären inträffade för drygt hundra år sedan!
Massmedierna, inklusive Advokaten, Advokatsamfundet och advokater har en viktig uppgift när det gäller individens rätt i ett samhälle. Har vi skött den?
Sensationen att läkarna var misstänkta basunerades ut via löpsedlar och spaltkilometer med artiklar. Det sålde. Uppmärksamheten om detta hemska brott och misstankarna mot läkarna skapade de hjälpsamma vittnen som sedan var orsak till att läkarna ansågs vara de som styckat kroppen. Hela denna vittnesbevisning faller genom fundamental utsagopsykologisk analys, som dock Stockholms tingsrätt, kammarrätten, Regeringsrätten och JK inte mäktat med.
Nu när läkarna för sin kamp för upprättelse tiger massmedierna. Det säljer inte. Attunda tingsrätts intressanta mellandom omnämns i marginalartiklar.
Läs mellandomen på www.andersagell.se
En domare skall skipa rätt. Om en talan, som skulle ha bifallits materiellt, ogillas på grund av preskription så skipas inte rätt. Men det är i många fall inte särskilt upprörande exempelvis när en lånefordran preskriberas.
Om däremot en person som anser sig felaktigt dömd i brottmål inte får sin sak prövad – det må vara i en skadeståndstalan eller i ett resningsmål – enbart av formella skäl, är det upprörande och inte värdigt en rättsstat.
De två läkarnas krav att få upprättelse har hittills hanterats med en oacceptabel formalism.
Hans Ragnemalm, före detta ordförande i Regeringsrätten har i en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift givit uttryck för åsikten att läkarna borde ha fått resning 2004 men att det inte gick enligt gällande rätt (FRT nr 1 2006 sid 91-104). En domare måste ge sig själv mandat att bortse från ett sådant formellt hinder för att kunna skipa rätt.
JK Göran Lambertz har en skyldighet att iaktta objektivitet, när han skall bedöma om läkarna är berättigade till ersättning för sina lidanden. Preskriptionsinvändningen är, som Attunda tingsrätt uttrycker det, en myndighetsåtgärd riktad från staten mot läkarna och ett försök att förstöra deras möjlighet att få saken materiellt prövad.
Det gäller två människor, som vill ha upprättelse. Skall de nekas detta på formella grunder?
Läkarnas ombud professor Anders Agells argument i preskriptionsfrågan var övertygande.
Mellandomen är övertygande och innehåller en intressant vidareutveckling av Agells argumentation.
Domen utgår från huvudregeln att skadeståndsfordran anses uppkomma när den skadegörande handlingen företas, och preskriptionstiden börjar löpa vid uppkomsten. När starka skäl för en senareläggning av preskriptionstidens början föreligger, ger dock lagen utrymme för undantag från denna huvudregel.
Tingsrätten utgår sedan från ändamålet med preskriptionsregeln. Först konstateras att befriandeintresset (gäldenär skall inte under obegränsad tid behöva spara bevisning om att fordringsförhållandet avslutats) inte motiverar preskription, när det är fråga om statens skadeståndsansvar på grund av felaktig rättstillämpning och bevisvärdering. Inte heller klargörandeintresset (gäldenärens intresse av över tiden beräkningsbara förhållanden) kan tillerkännas någon vikt för bedömningen.
Tingsrätten accepterar sedan att preskriptionsfrågan bör avgöras i analogi med ersättningsanspråk på grund av frihetsberövande, som ju är lagreglerat. Det står inte i strid med gällande rätt att preskriptionstiden för skadeståndskrav på grund av frihetsberövande börjar löpa när frihetsberövandet upphör. Det är när det gäller att avgöra från när preskriptionstiden börjar löpa inte någon större skillnad mellan frihetsberövande och de allvarliga intrång som läkarna utsatts för.
Huvudregeln vid perdurerande delikt är att skadeståndsfordran preskriberas fortlöpande. Tingsrätten säger dock att preskriptionstiden börjar löpa när intrånget upphör, då läkarnas ersättningsanspråk grundar sig på kontinuerliga och sammanhängande förhållanden.
Mellandomen hänvisar därefter till europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och säger att preskriptionsinvändningen saknar stöd i de etiska och moraliska skäl som är själva grundvalen för reglering av de mänskliga rättigheterna. Alldeles särskilt betonas i mellandomen (s.31) att läkarnas enda möjlighet att försvara sig mot tingsrättens frikännande domskäl (vilka de ju inte fick överklaga) är att de kan föra skadeståndstalan mot staten. Resning kan nämligen inte komma ifråga mot dessa domskäl. Följaktligen utgör statens preskriptionsinvändning ett oproportionellt ingrepp i läkarnas möjligheter att få till stånd en prövning av de påstådda felen och försummelserna av myndigheterna. Detta utgör enligt tingsrätten inte bara ”ett allvarligt ingrepp i läkarnas rättssfär” utan också, om preskriptionsinvändningen skulle godtas, att staten i realiteten definitivt hindrar läkarnas försök att visa att de är oskyldiga till de anklagelser som riktas mot dem. Dessa domskäl, präglade av stark omsorg om rättssäkerheten i en rättsstat, utgör kärnan i tingsrättens intressanta tilläggsresonemang.
Nu kommer läkarnas sak för första gången efter kammarrättens dom att prövas materiellt.
Det svenska rättssystemet har sin Dreyfusaffär, den rättsskandal som det franska rättssystemet inte heller kunde hantera. Parallellerna är många men Dreyfusaffären inträffade för drygt hundra år sedan!
Massmedierna, inklusive Advokaten, Advokatsamfundet och advokater har en viktig uppgift när det gäller individens rätt i ett samhälle. Har vi skött den?
Sensationen att läkarna var misstänkta basunerades ut via löpsedlar och spaltkilometer med artiklar. Det sålde. Uppmärksamheten om detta hemska brott och misstankarna mot läkarna skapade de hjälpsamma vittnen som sedan var orsak till att läkarna ansågs vara de som styckat kroppen. Hela denna vittnesbevisning faller genom fundamental utsagopsykologisk analys, som dock Stockholms tingsrätt, kammarrätten, Regeringsrätten och JK inte mäktat med.
Nu när läkarna för sin kamp för upprättelse tiger massmedierna. Det säljer inte. Attunda tingsrätts intressanta mellandom omnämns i marginalartiklar.
Läs mellandomen på www.andersagell.se