Skärpt ton om substitution

Substitution är ibland helt nödvändig och de allra flesta advokater använder det på ett riktigt och omdömesgillt sätt. Det anser de tre domare som Advokaten talat med.

Samtidigt visar deras svar, liksom en enkät bland några av landets domstolar, tydligt att domstolarna har börjat titta mer på hur försvarare och målsägandebiträden agerar i dessa frågor, och att de som substituerar mycket nu har ögonen på sig.

– De flesta sköter det absolut på ett väldigt bra sätt. Men så finns det några där det förekommer lite för ofta att de har ett förordnade, men man ser dem inte i rättssalen, säger Ragnar Palmkvist, hovrättslagman i Svea hovrätt.

Kian Amraée, rådman vid Södertörns tingsrätt, har en liknande syn.

– Många advokater substituerar ytterst sällan och sköter sina uppdrag själva. De advokater som substituerar mest blir efter ett tag kända i domstolarna. De får ögonen på sig, och kanske ska ha det också, om de substituerar allt för ofta. Men överlag tycker jag att det här sköts bra, säger han.

Under sin tid som domare har Kian Amraée bara ifrågasatt en begäran om substitution vid tre tillfällen. Anledningen var då att försvarare i ett och samma mål substituerat olika personer vid olika polisförhör.

– Då kontaktade jag försvararna och ifrågasatte också om de har förutsättningar att sköta de försvararuppdrag som tingsrätten har utdelat. Då blev det bättring, säger Kian Amraée.

Även Peter Broberg, lagman vid Borås tingsrätt, anser att substitutionsinstitutet i allmänhet fungerar bra. Men:

– Vad jag möjligen kan reagera på är att det verkar som att de mer efterfrågade advokaterna, när de begärs, väldigt sällan säger nej. De tackar ja till uppdragen utan att kolla i kalendern om de kommer att hinna med, och tänker att ”om det inte går ihop får jag substituera någon annan”, säger han.

Har blivit vanligare

Det finns ingen statistik över hur vanligt det är med substitution i brottmål. Inte heller kan domarna, utan att fördjupa sig i förundersökningen, se om det förekommit substitution under förundersökningen. Men känslan hos de intervjuade domarna är ändå att det på senare år blivit vanligare att försvarare substituerar.

– Det kanske hänger samman med att brottmålen blir större och mer komplicerade och att de tar längre förhandlingstid i anspråk. Och kanske också att häktningstiderna nog generellt sett blivit längre, vilket gör att det blir fler omhäktningsförhandlingar, och det är ju inte sällan där det är substitution, säger Peter Broberg.

Broberg konstaterar också att vissa advokater är mer efterfrågade än andra, vilket kan ge mer substitution.

Även Kian Amraée upplever att olika advokater använder substitution olika mycket. Men populariteten utgör inte hela förklaringen, menar han.

– Vissa advokater är vanligt förekommande i förhandlingssituationerna, men har i princip aldrig substituerat när jag har varit ansvarig domare, säger han.

Vid såväl tingsrätterna som Svea hovrätt händer det då och då att försvarare skickar kolleger eller biträdande jurister för att substituera utan att i förväg ha frågat rätten. Det är inte populärt bland domarna, visar det sig.

– Vi blir arga, säger Ragnar Palmkvist om sin och domarkollegernas reaktioner när det händer.

Han fortsätter:

– Och sedan tillåter vi det. För alternativet är ju att ställa in. Det kan ju vara så att vi har tre tilltalade, och det kommer två förordnade och en som säger ”hej, jag vill substituera”. Ska de andra två då vänta? frågar han retoriskt.

Även Kian Amraée vittnar om att de oanmälda substitutionerna skapar irritation. Samtidigt gäller det att lösa situationen så att inte en tilltalad och övriga aktörer drabbas.

– Det blir en avvägning som man får göra. Både jag och de flesta andra domare tar ställning vid sittande bord, för att man ska kunna genomföra förhandlingen. För vad blir konsekvensen annars, säger Kian Amraée, och pekar på konsekvenser i form av extra kostnader och i värsta fall ett längre frihets­berövande för den tilltalade om förhandlingen skjuts upp.

– Jag tror att de allra flesta gör en bedömning och tar ställning snabbt till substitutionen, och godkänner den. Samtidigt är man kanske inte riktigt nöjd med att advokaten inte har begärt den i förväg.

Är personligt uppdrag

Precis som tingsrätterna får Svea hovrätt relativt ofta fatta beslut om substitution. Det förekommer dessutom att en advokat som substituerat i tingsrätten också begär att få göra det i nästa instans, berättar Ragnar Palmkvist.

– Då kan man möjligen fundera på om det ska vara substitution eller om det borde varit ett byte redan tidigare, säger han.

Eftersom det krävs särskilda skäl för ett byte kan det dock vara svårt att driva igenom ett sådant. Men Ragnar Palmkvist uppmanar ändå advokaterna att ibland fundera över om substitution är den bästa vägen för klienten.

– Det här handlar i grund och botten om förutsättningarna för substitution. Substitution handlar ju egentligen om ett tillfälligt hinder. Är det fråga om ett varaktigt hinder ska advokaten egentligen begära sitt entledigande.

Ragnar Palmkvist betonar att försvararuppdraget är personligt, och anförtrott åt en viss advokat.

– Du har åtagit dig att utföra det. Att då allt för mycket hålla på med substitution, det strider mot grundidén för själva advokatuppdraget, säger han.

Med detta som utgångspunkt räcker det då inte att anföra att klienten gett sitt samtycke till substitutionen eller att den substituerande kollegan är lika skicklig, menar Ragnar Palmkvist.

– Motfrågan blir ju: varför har du så många uppdrag att du inte hinner utföra dem? Varför inte vidareförmedla uppdraget till din skicklige kollega på byrån från början, säger han och tillägger:

– Vissa advokater är starka varumärken och efterfrågas ofta. De tar kanske på sig för mycket.

Frågan diskuteras

Dubbelheten är tydlig i substitutionsfrågan. Å ena sidan är möjligheten att sätta någon annan i sitt ställe många gånger en räddning när rättsprocessen annars riskerar att stanna upp. Å andra sidan kan den i värsta fall innebära att en misstänkts försvar blir sämre än det annars skulle ha blivit.

Det är också tydligt att det här är ett ämne som diskuteras vid många domstolar. Kian Amraée berättar att det vid Södertörns tingsrätt just nu pågår ett projekt kring hur försvarare, målsägandebiträden och andra biträden förordnas vid domstolen. Där har också substitutionsfrågorna kommit upp.

I enkätsvaren uppger Jon Holgersson, administrativ rådman vid Göteborgs tingsrätt, att de ”aktuella frågorna har varit uppe för diskussion på tingsrätten och vid de samrådsmöten som tingsrätten har två gånger om året med de lokala åklagarkamrarna och försvararkollegiet”.

Som en följd av detta fick samtliga advokater på Göteborgs tingsrätts lista för försvararuppdrag i februari i år ett mejl från tingsrätten. Tingsrätten skriver bland annat:

”Försvararuppdraget är personligt. En försvarare får inte utan rättens tillstånd sätta någon annan i sitt ställe, 21 kap. 6 § 3 st. RB. Detta gäller även frågan om deltagande vid förhör under förundersökningen. När det gäller frågan om att sätta en biträdande jurist i sitt ställe gäller samma kvalifikationskrav som för den som är förordnad som offentlig försvarare. Som utgångspunkt är det därför inte möjligt att sätta en biträdande jurist i sitt ställe vid förhör under förundersökningen.”

Meningar går isär

Just de biträdande juristernas roll i förhållande till offentliga försvarare är en viktig fråga för många advokater. Vad får en biträdande jurist egentligen göra i anslutning till principalens försvararuppdrag? Och hur ska biträdande jurister egentligen lära sig advokatyrket om de inte får komma ut i ”hetluften”?

Här går meningarna isär bland domarna i enkäten. En rådman vid en av Stockholmsområdets tingsrätter anser att biträdande jurister kan substituera vid polisförhör, men inte vid förhandlingar. Andra säger kategoriskt nej. ”Jag beviljar bara substitution till en annan advokat eftersom det krävs (utom i extremfall) att en offentlig försvarare är advokat. Jag ser för egen del inget skäl att sätta kraven lägre för en som ska vikariera”, fastslår exempelvis Lars-Gunnar Lundh, lagman vid Västmanlands tingsrätt.

Även Peter Broberg är av uppfattningen att en advokat bara kan substituera med en annan advokat, oavsett om det handlar om polisförhör eller förhandling.

– Lagstiftaren har ansett att ett försvararförordnande ska läggas på en advokat och inte vilken jurist som helst. Då måste ju det efterföljas. Att någon är advokat är ändå något slags kvalitetsstämpel, säger han.

Kian Amraée trycker på att frågan om att substituera biträdande jurist måste bedömas i varje enskilt fall.

– Men det är klart, har uppdraget krävt en advokat så tycker jag att huvudregeln ska vara att om man substituerar så ska det vara en annan advokat som kommer, konstaterar han.

Ragnar Palmkvist, som har god kännedom om advokaters villkor efter sina år som chefsjurist på Advokatsamfundet, delar uppfattningen att den som substituerar för en advokat som huvudregel bör vara advokat själv.

Samtidigt förstår han argumentet att biträdande jurister också måste få uppleva förhör och förhandlingar innan de själva tar försvararuppdrag. Här, menar han, spelar den förkortade kvalifikationstiden för inträde i samfundet stor roll.

– Det är ett problem som finns generellt sett med advokatutbildningen. Det är ju också en fråga för Advokatsamfundet och advokatväsendet, att se till att det finns en god utbildning, en god skola. Det handlar ju om kvaliteten på de advokater vi i framtiden ska ha i rättsväsendet, säger han, och tillägger:

– Men det är en sak att skicka en nyanställd och en annan att skicka en ”treåring”.

Rättens beslut

Ett annat område, där rättegångsbalkens regler tycks tolkas olika, är frågan om en försvarare måste ha rättens tillstånd för att sätta annan i sitt ställe under förundersökningsstadiet.

Majoriteten av de tillfrågade domarna i enkäten anser att det egentligen krävs tillstånd även under förundersökning. Flera återkommer dock i sina svar till att de inte har möjlighet att kontrollera vem som egentligen varit med vid förhör och att de inget får veta om någon skickar en kollega eller en biträdande jurist på polisförhör.

”Beslut krävs egentligen, men vi har inte tagit något samlat grepp kring detta. I praktiken tillerkänns försvararen ersättning, även om vi inte beslutat om substitution”, skriver till exempel Lars Holmgård, lagman vid Värmlands tingsrätt, i sitt enkätsvar.

Även Peter Broberg pekar på att det för domarna är svårt att veta vem som egentligen varit med vid polisförhören.

– Det har väl hänt någon eller några gånger att en åklagare eller förhörsledare har tagit kontakt med mig som domare och sagt att ”det var märkligt, det dök upp en biträdande jurist i stället för advokat X vid ett polisförhör”. Det är normalt sett inte något vi själva efterforskar, säger han.

Egentligen, konstaterar Peter Broberg, är det nog ändå så att det borde begäras vid alla tillfällen.

– Försvararuppdraget är ju personligt och alla åtgärder som vidtas inom ramen för det ska ju advokaten X göra. Kan han eller hon inte det så ska det begäras substitution.

Även Kian Amraée framhåller att tingsrätten ”äger” själva uppdraget, även under förundersökningsstadiet.

– Vi ska ju säkerställa att den misstänkte får ett bra försvar. Om den offentlige försvararen utan att höra av sig och inhämta tillstånd sätter någon annan i sitt ställe, då har man på något sätt tagit över den rollen, att man själv gör en lämplighetsprövning av den man skickar, säger han.

I praktiken kan det dock vara nödvändigt för en advokat att ta över den bedömningen vid enstaka tillfällen, som vid förhör som ska hållas under kvällar eller nätter. Kian Amraée konstaterar att domstolarna ännu inte har rutiner för att hantera denna situation, men rekommenderar advokaterna att kontakta tingsrätten direkt följande dag efter en sådan substitution.

På Svea hovrätt har substitutionsfrågorna behandlats i ett par arvodesärenden under de senaste åren. I det senaste, från januari 2021, satt Ragnar Palmkvist själv med. Han sammanfattar avgörandet med orden ”det här är en situation där man inte kan få ersättning eftersom man inte hade tillstånd”. Det finns därmed flera skäl för försvarare att faktiskt begära rättens tillstånd ­innan man skickar iväg sin kollega eller biträdande jurist till polisförhör, menar Ragnar Palmkvist:

– Advokatetiken, rättegångsbalken, ekonomin – det är tre starka skäl!

Uppmanas substituera

Landets allmänna domstolar hanterar allt fler stora mål, med många tilltalade, många frihetsberövade och många förhandlingsdagar. Samtidigt fortsätter de mindre brottmålen och tvistemålen som vanligt. Lägg därtill en coronapandemi, med krav på stora avstånd mellan människor och diverse säkerhetsåtgärder, och resultatet blir ett avancerat logistiskt pussel för att få domare, dagar och salar att förslå.

Logistikproblemen är en viktig orsak till att det då och då blir nödvändigt för advokater att substituera, anser de domare som Advokaten talat med. Det blir helt enkelt omöjligt för domstolarna att stämma av schemat med alla inblandade aktörer, åtminstone i stora mål med många tilltalade och i mål med förtur.

På Borås tingsrätt har situationen länge varit pressad, berättar Peter Broberg.

– Vi har haft väldiga problem både med att få egen personal och salar att räcka till. Ibland behövs det säkerhetssalar, vilket vi inte har själva, utan då måste vi vända oss till Göteborgs, Alingsås eller Varbergs tingsrätt, säger han.

I detta trängda läge blir det ibland gnissel i relationen med både advokater och åklagare när förhandlingar ska sättas ut, konstaterar Broberg.

– Vi försöker så långt som möjligt tillmötesgå de professionella aktörernas önskemål, men det går sällan helt, eftersom vi har många häktade mål och det kan vara sju, åtta professionella aktörer inblandade, ibland ännu fler.

Även flera av de domare som besvarat enkäten uppger att det händer att domstolen själv tvingas föreslå substitution, inte minst i mål som styrs av tidsfrister. ”Domar- och salsbrist gör att vi ofta tvingas lyfta frågan om substitution med försvarare och målsägandebiträden i fristmålen för att vi ska kunna hålla de lagstadgade tidsfrister som gäller för vissa typer av mål”, skriver Immanuel Winbergh, rådman vid Eskilstuna tingsrätt.

Kian Amraée sitter just nu i ett stort mål med hela 35 förhandlingsdagar inplanerade och 30 tilltalade. Dagarna bokas in med kort varsel.

– Vi kunde inte inhämta samtycke från alla 30 försvarare i det målet. Det skulle vara helt omöjligt. Då sa vi att ”dessa dagar gäller, men vi kommer att ha förståelse för om man är tvungen att substituera”, säger Kian Amraée, och tillägger:

– Men det betyder inte att vi sänker ribban för en godkänd substitution.

Skiljer sig åt

Att tillämpningen av regelverket kan se olika ut runt om i landet är förstås inget konstigt. Varje domstol är ju en självständig myndighet, och varje domare svarar för sina egna juridiska bedömningar. Samtidigt kan skillnaderna skapa osäkerhet hos både advokater och deras klienter om vad som egentligen gäller.

Kanske kan de avgöranden som kommit från Svea hovrätt och den diskussion som nu pågår inom advokatkåren bidra till att skapa större klarhet om vad som egentligen gäller framöver. Kian Amraée tror i alla fall att frågan kommer att diskuteras allt mer domare emellan.

– Det finns anledning för oss i domstolen också att mer uppmärksamma den här typen av problematik. Det är inte så att alla har begärt substitution tidigare, och domstolen har inte alltid uppmärksammat dessa frågor, men jag tror att man i framtiden kommer att göra det, säger han.

Peter Broberg är övertygad om att substitution som företeelse kommer att finnas kvar och att det behövs.

– Det går inte att lösa uppkommande praktiska problem annars. Jag tänker på när polisen kallar till förhör eller vi kallar till förhandling med kort varsel. Då förstår jag att försvararna måste substituera ibland. De kan inte ha en ren kalender och vara beredda för just ett specifikt mål, säger han.

Samtidigt uppmanar han advokaterna att verkligen tänka igenom förutsättningarna och om de har tid, ­innan de accepterar uppdrag.

– Det framstår ibland nästan för mig som att advokaten måste ha insett redan från början att han eller hon inte kommer att hinna med det här uppdraget. Då måste man faktiskt våga säga nej.