Substitution kan förlänga förundersökningar

Vissa advokater substituerar knappast alls, medan vissa andra aldrig syns till under en förundersökning, utan dyker upp först vid huvudförhandlingen.

Det konstaterar Zilla Hirsch, kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm. Hon misstänker att mängden substitution kan kopplas till hur olika advokater, eller möjligen advokatbyråer, organiserar sitt arbete.

– Man får en känsla av att en del har som strategi att tacka ja till allt, och sedan skicka andra. Varför man tackar ja till allt, det vet jag inte. Jag fattar att man vill ha uppdrag, men det känns som att man överbokar sig själv, säger Zilla Hirsch.

Zilla Hirsch känner till att domstolarna numer är mer restriktiva i att tillåta biträdande jurister att substituera. Samtidigt ser hon i sitt arbete att det fortfarande sitter med många jurister utan advokattitel vid polisförhör.

Även Helena Grünwald, vice chefsåklagare vid Söderorts åklagarkammare i Stockholm, anser att det finns stora skillnader i hur substitution används. Hon har också förståelse för att det ibland är nödvändigt att skicka en ersättare.

– Jag förstår arbetsbördan som advokater kan ha, och att man har ett utbildningsansvar för yngre som kommer in. I enklare ärenden och vid förhör som kommer upp snabbt, vilket det kan göra under en förundersökning, är det helt självklart att man måste få substituera. Det tycker jag också generellt sett fungerar, säger hon.

Konsekvenser

Substitution i vissa enkla och snabbt uppkomna polisförhör är alltså begriplig och emellanåt nödvändig, anser åklagarna. Men fel använd kan substitutionen drabba både den misstänkte och hela förundersökningen, påpekar Helena Grünwald, inte minst i stora och komplexa mål.

– Det kan vara moment under förundersökningen som är avgörande, där försvararen behöver vara med. Substituerar man i de fallen – det kan vara vid en rekonstruktion eller i förhör där man ska gå igenom saker och ting av vikt för utredningen – så blir det problematiskt, säger hon.

I förlängningen kan substitutionen då leda till att förundersökningen drar ut på tiden onödigt mycket, liksom tiden innan det kan hållas huvudförhandling, helt enkelt för att försvararen behöver mer tid för att läsa in sig på sådant som han eller hon missat, påpekar Helena Grün­wald.

Det största problemet med allt för omfattande substitution är ändå att klienten inte får ha sin försvarare med sig under förundersökningen, fastslår Helena Grünwald.

– Det är inte en byrå, utan en advokat man begär. Då måste man som advokat kunna säga nej om man inte har utrymme att ta uppdrag, säger hon.

Egentligen, menar Zilla Hirsch, är det bara den misstänkte själv som kan svara på om substitution är bra eller dåligt i varje enskilt fall. Kanske är han eller hon nöjd ändå, för att det finns en erfaren person i bakgrunden, kanske inte.

– Men ibland känns det lite sorgligt. Man begär någon som är ett känt namn, och sedan kommer biträdande jurist Nånting Nånting, och man ser knappt röken av den som begärts, säger hon.

Zilla Hirsch och Helena Grünwald vittnar båda om en pressad arbetssituation för åklagarna. Det är ett ständigt pusslande för att kunna driva förundersökningarna framåt och begränsa utrednings- och häktningstiderna.

– Jag vill ha förhören hållna så fort som möjligt, för att vi har de kraven på oss, men också för att den misstänkte kanske kan få komma ut, fastslår Zilla Hirsch.

Det som då kan upplevas som bristande flexibilitet från försvararsidan, är snarare ett utslag av just den stora arbetsbördan, där många förhör ska bokas in med olika personer under en kort tid. Zilla Hirsch vittnar också om att det ibland skapar dålig stämning när ett bokat förhör måste ställas in på grund av att advokaten har förhinder.

Precis som domarna och advokaterna menar Helena Grünwald att utvecklingen med allt fler stora förundersökningar med många misstänkta har bidragit till att det blivit mer substitution. Samtidigt har utvecklingen med mer och mer avancerad teknisk bevisning också gjort det allt viktigare att försvararen verkligen följer med i förundersökningen och läser in sig på allt material som läggs fram.

– När den misstänkte i ett förhör ställs inför den typen av bevisning är det naturligtvis bra om försvararen själv är med vid just det förhöret. Annars kan det vid rättegången eller under förundersökningen bli så att försvararen inte riktigt förstår vad sjutton det här handlar om, säger Helena Grünwald.