Fallet Nesser – dags att sätta punkt?

Makarna Nesser bodde några år utomlands men bestämde sig 2012 för att flytta tillbaka till Sverige och sedan 2013 är de obegränsat skattskyldiga här ([1]. Sommaren 2012 anlitade de en professionell rådgivare för att få hjälp att avveckla ett maltesiskt bolag genom likvidation och i september samma år reste han till Malta och inledde likvidationsförfarandet. Beslutet om likvidation registrerades i februari 2014.

Enligt inkomstskattelagen anses aktier i ett bolag avyttrade när bolaget träder i likvidation och en eventuell kapitalvinst ska tas upp till beskattning samma år. Av såväl aktiebolagslagen som Companies Act i Malta framgår att ett bolag träder i likvidation när bolagsstämman – i detta fall makarna Nesser – fattar beslut om det och beslutet gäller omedelbart om inte aktieägarna kommer överens om annat. 
Skatteverket (SKV) ansåg att det maltesiska bolaget hade trätt i likvidation när beslutet om likvidation registrerades 2014 och att makarna Nesser därmed skulle efterbeskattas i Sverige för likvidationsresultatet. Makarna överklagade inte SKV:s efterbeskattningsbeslut eftersom de trodde att SKV:s rättstillämpning var korrekt och besluten fick laga kraft.

Makarna Nesser åtalades och dömdes för tre fall av grova skattebrott avseende beskattningsåren 2013–2015. Åtalen baserades uteslutande på SKV:s beslut.
 
I april 2025 ansökte makarna Nesser hos Kammarrätten i Stockholm om resning i SKV:s beskattnings­ärenden. Makarna hade nu blivit uppmärksammade på att SKV:s rättstillämpning var fel eftersom SKV hade utgått från att bolaget trädde i likvidation när likvidationsbeslutet registrerades och inte när beslutet fattades av bolagsstämman. Kammarrätten avslog deras ansökan eftersom de inte ansåg att SKV:s rättstillämpning ”uppenbart strider mot lag” och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) beslutade att inte meddela prövningstillstånd. [2]

Att det är beslutstidpunkten och inte registreringstidpunkten som gäller vid beskattningen torde vara oomtvistligt. Någon annan slutsats av SKV:s beslut än att det var uppenbart i strid med lag kan därmed inte dras. Men även om registreringstidpunkten skulle vara rätt var beslutet beträffande beskattningsåret 2015 uppbenbart i strid med lag eftersom likvidationsresultatet i så fall skulle ha tagits upp beskattningsåret 2014 och inte delats upp mellan åren 2014 och 2015.
HFD meddelade alltså inte prövningstillstånd. Och frågan man ställer sig är varför.

Rimligtvis måste HFD ha insett att SKV:s rättstillämpning stred mot inkomstskattelagen men inte ansett att det räckte för att domstolen skulle meddela prövningstillstånd och ställa till rätta. Och detta trots att SKV:s beslut inte bara lett till att staten lagt beslag på makarna Nessers pengar utan att de dessutom dömts till långa fängelsestraff och påförts skattetillägg vilket HFD också var väl medveten om. 

Vidare måste HFD ha insett att dess beslut skulle få till följd att makarna Nesser förvägrades sin rätt till domstolsprövning av SKV:s beslut. HFD visste mycket väl att skälet till att makarna Nesser inte överklagade SKV:s beslut var att de trodde att SKV:s rättstillämpning var korrekt. De hade alltså godtagbara skäl för att inte överklaga de besluten och det kan därmed inte läggas dem till last att de inte utnyttjade sin rätt till domstolsprövning genom överklagande. Den enda väg till domstolsprövning som återstod för makarna Nesser var resning men den vägen stängdes alltså av HFD.

Kan HFD ha ansett att makarna Nesser genom att inte överklaga SKV:s beslut hade sig själva att skylla för att det gick som det gick? Kammarrättens skäl tyder på att den domstolen ansåg det. Kammarrätten ”beaktade” nämligen att makarna ”inte [– – –] överklagade Skatteverkets beslut”. Och hänvisade till två avgöranden av HFD (RÅ 1986 not. 898 och RÅ 1992 not. 440). 

I båda notisfallen handlade det om att den skattskyldige la fram nya uppgifter beträffande transaktioner som hade beskattats. Det ena fallet avsåg en realisationsvinst vid försäljning av två bostadsrätter som den skattskyldige resningsvägen ville få nedsatt eftersom den ena bostadsrätten hade varit föremål för en omfattande renovering. HFD ansåg att han borde ha åberopat dessa omständigheter redan i den ordinarie taxeringsprocessen och att han inte hade anfört några godtagbara skäl till att så inte hade skett. Det andra fallet handlade om en rörelseinkomst som den skattskyldige mena­de avsåg en försäljning av aktier som hans bolag hade gjort men som han felaktigt hade deklarerat. HFD ansåg att han inte hade visat att han haft godtagbara skäl för att inte överklaga länsrättens dom varigenom taxeringen hade fastställts.

Det var alltså i båda fallen fråga om nya omständigheter som den skattskyldige redan vid respektive deklarationstillfälle rimligtvis måste ha känt till men av någon anledning inte hade lagt fram. I makarna Nessers fall handlar det inte om några nya omständigheter beträffande avvecklingen av det maltesiska bolaget utan i deras fall handlar det om att de först sedan hovrättens dom fått laga kraft fick veta att SKV gjort en felaktig rättslig bedömning beträffande beskattningstidpunkten. De hade alltså inte haft möjlighet att påtala detta tidigare och de av kammarrätten åberopade notiserna saknar därmed relevans.

Makarna Nesser å sin sida åberopade i HFD rättsfallet RÅ 2003 ref. 54 där omständigheterna var ­följande.

Skattemyndigheten höjde ett bolags underlag för arbetsgivaravgifter samt påförde bolaget avgiftstillägg. Bolaget överklagade till länsrätten som avvisade överklagandet eftersom bolaget då hade upplösts genom konkurs. Ett par år senare väcktes talan om företrädaransvar mot en före detta styrelseledamot i bolaget. Bolaget ansökte då om resning hos kammarrätten som avslog ansökan. Bolaget överklagade till HFD som meddelade prövningstillstånd och beviljade resning.

HFD konstaterade att avgiftstill­lägg är en sådan påföljd som liksom skattetillägg omfattas av artikel 6 i Europakonventionen och anförde (med referens till RÅ 2002 ref. 76) att ”en skattskyldig alltid är berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av ett av administrativ myndighet påfört skattetillägg och att det, för att en rättssäker prövning av ett skattetillägg ska kunna ske, är nödvändigt att även de grundläggande taxeringsbesluten kan överprövas”. Därefter anförde HFD följande.

”Med hänsyn till att länsrätten inte i sak prövade de omständigheter som legat till grund för påförandet av avgiftstillägg och till att dessa omständigheter även ligger till grund för den talan om företrädar­ansvar som numera har väckts mot bolagets före detta styrelseledamot, finner Regeringsrätten att det finns synnerliga skäl att få till stånd en överprövning i domstol av skattemyndighetens beslut”.

I makarna Nessers fall har SKV:s beslut inte bara lett till att makarna blivit felaktigt beskattade utan även legat till grund för åtal som lett till fällande domar samt långa fängelsestraff och skattetillägg. Utan dessa beslut skulle makarna aldrig ha blivit utsatta för en brottmålsprocess över huvud taget. Det av makarna Nesser åberopade rättsfallet talar med styrka för att HFD borde ha meddelat prövningstillstånd och beviljat resning.

Vad kan man då dra för slutsatser av HFD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd?

Den slutsats jag drar är att om ett myndighetsbeslut är fel på grund av oriktig rättstillämpning från myndighetens sida så har man bara en chans till rättelse och det är genom överklagande. Och detta gäller även om man inte är medveten om felet utan tvärtom tror att myndighetens beslut är korrekt och felet uppenbaras först senare. Men hur skulle ett sådant överklagande se ut? Vad ska man yrka och på vilken grund? Och är det verkligen process­ekonomiskt att även den som tror att beslutet är korrekt överklagar och belastar domstolarna med vad som antagligen i de flesta fall skulle visa sig vara onyttiga besvär? Är det inte bättre att resningsvägen står öppen i de sannolikt fåtal fall där felet uppenbaras först sedan beslutet fått laga kraft? 

Jag har tidigare konstaterat att det mesta har gått fel i fallet Nesser men att det inte är makarna Nesser som är skyldiga till detta utan det är SKV, Svea hovrätt, HD och Kammarrätten i Stockholm. [3] Till den kretsen har nu även HFD anslutit sig som genom sitt beslut stängde makarna Nessers väg till domstolsprövning. [4]

Betyder det att sista ordet nu är sagt? Jag vill inte tro det. Mitt intresse för fallet Nesser är inte privat eller personligt utan bottnar i en önskan att rätt ska bli rätt och att ingen ska bli oskyldigt dömd. Mitt förtroende för rättsväsendet har med det här fallet fått sig en allvarlig törn men jag vill inte ge upp hoppet utan måste tro att makarna Nesser till slut får tillbaka sina pengar och full upprättelse. Hur det ska gå till återstår att se.

Margit Knutsson
Justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen

Margit Knutsson  är sedan 2005 justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen. Hon var tidigare chefsrådman vid dåvarande Länsrätten i  Stockholms län och dessförinnan verksam som jurist vid Sveriges Industriförbund.

Fotnoter

1 Detta är den femte artikel som jag skriver om fallet Nesser i denna tidskrift. Tidigare artiklar är publicerade i nr 3 för 2025, nr 6 för 2025 och nr 8 för 2025 samt nr 4 för 2026. Samtliga artiklar baserar sig på vad som framgår av allmänna handlingar, såsom SKV:s beslut, hovrättens dom, resningsansökningar till HD och kammarrätten samt överklagande till HFD.

2 Beslut den 24 april 2026 i mål nr 1167-26 och 1168-26.

3 Se min artikel i Advokaten nr 4 för 2026.

4 Makarna Nesser har ansökt hos Kammarrätten i Stockholm om återställande av försutten tid att överklaga SKV:s efterbeskattningsbeslut. Ansökan har i skrivande stund inte prövats av kammarrätten.

Tidigare inlägg från Margit Knutsson i Nesser-ärendet:

Advokaten nr 4/2026: Kammarrätten trollar med knäna!

Advokaten nr 8/2025: Makarna Nesser är oskyldigt dömda

Advokaten nr 6/2025: Makarna Nesser och Svea hovrätts uppsåtsbedömning

Advokaten nr 3/2025: Makarna Nesser och skattetillägget