Hur slutar man?

Främst hur, inte så mycket när och/eller varför

Läget uppstod under hösten 2024. Några större tvister hade just avslutats tidigt, andra genom domar. Några andra skulle snart avslutas. Jag insåg att om jag där och då bestämde mig för att inte ta mig an några fler ombudskap skulle livet som processombud vara över någon gång under våren/sommaren 2026, några månader efter min 60-årsdag. Efter 35 år i branschen.

Det var läge att fatta det beslutet. Jag hade lämnat storbyrålivet bakom mig för fyra år sedan och därigenom fått en nytändning. Varit ensampraktiserande sedan dess. Jag hade börjat få fler och fler uppdrag som skiljedomare, men även jobbat med uppdrag som ombud i domstolstvister och skiljeförfaranden. Några av de uppdragen kunde jag klara av helt själv. I andra, typiskt sett de tvister som var större och/eller svårare, samarbetade jag med en eller två kollegor på andra byråer. Kollegor med andra styrkor än mina. Som jag trivdes ihop med. Vi var högst tre jurister i de uppdragen, uppdrag som i några fall på de större byråerna skulle ha sysselsatt stora team till betydande, för att inte säga ibland orimliga, kostnader. Klienterna gillade vad vi gjorde och insåg fördelarna med små team, ledda av mig med handplockade kollegor som de höll med om var lämpliga och bra. Små team som skulle ta ärendena från start till mål.

Jag minns vad en av mina förebilder som både processförare och skiljedomare sade en gång. Ungefär: ”Olle, ta aldrig en huvudförhandling som ombud efter 60. Det är för jobbigt.” Han hade kommit in i ett ärende där klienten redan hade en duktig processjurist. De hade jobbat tillsammans och trivts ihop. Men eftersom han, liksom andra giganter, egentligen bara har en roll att spela, huvudrollen, så blev det mycket jobb. Det blev att komma hem och känna sig helt slut varje dag. Självklart gjorde han det bra och de vann dessutom målet, men det var för jobbigt. Sedan dess är han bara skiljedomare. (Tänk att man som process­jurist kan ha en möjlighet att göra något så meningsfullt många år efter att ombudskarriären är över. Det visste man inte för några decennier sedan när man valde inriktning. Man hade tur.)

Någon gång räcker det. Absolut! Man behöver inte vara ombud längre. Att det räckte för mig efter snart 35 år hade jag kommit fram till. Så varför inte fatta beslutet då?! Ingen annan skulle ju fatta det åt mig. Och sedan genomföra avvecklingen. Det var ju det jag ville. Vilket bra tillfälle! Beslutet fattades just före julen 2024.

Jag gjorde upp med mig själv om att jag skulle känna efter och endera bekräfta eller ändra beslutet före trettonhelgen. Beslutet var kanske moget, men det kändes också ganska stort, så det kunde få mogna lite till.

Några dagar in på det nya året 2025 var frågan slutligt avgjord. Jag bekräftade inför mig själv att beslutet var oåterkalleligt. Jag till och med uttalade orden: ”Inga fler ombudsuppdrag. Jag kommer ur det här levande och förhållandevis oskadd.”

Jag var alltså på upploppet. Skulle bara i mål. Genomföra några slutförhandlingar i skiljemål som var utsatta. Och slutföra ett par domstolsmål. Det fanns en tidsplan.

Nästan lite euforiskt informerade jag några vänner och kollegor. De gratulerade mig till att ha fattat ett beslut. Men bara det. Och de sade alla, ja alla, att jag ju alltid kunde ändra mig senare om jag ville det. De verkade inte lika entusiastiska som jag. Inte så konstigt kanske. Och de verkade inte heller lika säkra som jag på att jag gjorde rätt. Var jag inte på min absoluta topp nu – den bästa processförare jag någonsin hade varit? Tappade jag inte större delen av min omsättning? Skulle jag inte sakna nerven i att vara ombud? Jo, jag skulle nog tappa mer än halva min omsättning och vinst. Jo, jag kanske någon gång skulle sakna nerven också. Men jag skulle kunna leva utan den. Och någon gång skulle man ju sluta. Varför inte när ett perfekt läge hade uppstått. När man inte nyligen hade tagit sig an uppdrag som kunde antas pågå i många år. Och jo, visst, jag var väl ungefär så bra som jag skulle bli. Men var det inte rätt mot klienterna (de framtida, om jag inte hade slutat) att sluta när jag åtminstone själv fortfarande tyckte att jag var som bäst? Vilket jag nog för övrigt inte ens var. Energin hade nämligen börjat avta.

Så beslutet var alltså fattat. Och jag hade börjat ”offentliggöra” det. Då ringde telefonen. Jag tror det var dagen efter eller två dagar efter att mitt beslut hade blivit slutligt och jag lite försiktigt hade börjat kommunicera ut det. Den som ringde var och är fortfarande delägare på en av de största byråerna. De hade konflikt och ville styra ett jättebra ombudsuppdrag till mig. Bra klient, ganska stor tvist, ganska intressanta frågor. Var det ett test? Jag hörde mig själv uttrycka tacksamhet för att de tänkt på mig, men samtidigt förklara att jag alldeles nyligen slutligt bestämt mig för att inte ta några nya ombudsuppdrag, och det här var ju ett sådant. Som antagligen skulle hålla på ganska länge. Så nej. Tack, men nej tack. Jag sade: ”I höstas hade jag tagit det. Men inte nu.” Vi diskuterade i stället andra lämpliga kandidater.

Vad hade jag gjort?! Tackat nej till ett uppdrag som alla processjurister skulle vilja ha. Ja! Och bevisat för mig själv att jag menade allvar. Min ombudskarriär hade ett slut och jag skulle nå det. Det gjorde jag också. I slutet av mars i år undertecknade jag min sista inlaga (det var en slutskrift i ett mål som jag aldrig förstått varför HD hade släppt upp). Några dagar senare sade jag mina sista ord i en domstol. Jag citerade det irländska bandet The Cranberries just in­nan jag satte punkt för pläderingen: ”No need to argue anymore.” Den låten är för övrigt plågsamt vacker och bör avnjutas på hög volym.

Som rubriken antyder ska det här inte i första hand handla om när och/eller varför man ska sluta som processombud. Det är upp till var och en. Och kanske borde det vara lite upp till personer i deras omgivning också, kan man tycka. De som vågar säga något om saken. Om de gjorde det kanske fler skulle sluta i tid med det oerhört krävande jobbet att vara processombud. Något man faktiskt kanske inte bara blir bättre och bättre på, ju äldre man blir. Och som de flesta som hållit på länge har råd att sluta med. Men som sagt, den här artikeln ska inte i första hand handla om det. I den här artikeln gör jag några betraktelser och lämnar några enkla råd rörande hur man kan göra när man ska sluta som processombud. Förutsättningarna är lite olika beroende på var man är när man bestämmer sig. Hur slutar man på ett sätt som är bra för och rättvist mot klienterna, kollegorna och en själv?

Jag ska ändå först bara säga detta om när och varför, så är det sagt: Jag har hört och läst många gånger hur det där med att sluta inte är något man behöver fundera på. Det är självreglerande. Vid någon tidpunkt slutar klienterna att anlita en, och nya klienter strömmar inte till. Då slutar man, i brist på sysselsättning. Det där tycker jag inte låter så bra. Det är kanske såhär de tänker, de som ändå säger så:

Om någon fortfarande vill anlita mig i nya, potentiellt långsvansade ärenden när jag är 65, 70 eller rentav 75, då är det väl inte meningen att jag ska sluta? Jag kanske inte har lika bra minne som tidigare, inte har yngre medarbetare, inte kan göra snygga och pedagogiska presentationer eller använda AI-verktyg, men jag tycker om att arbeta, jag är bättre rådgivare än någonsin och än så länge(!) är jag vid god hälsa, så varför fatta ett beslut om att lägga av. Dumheter.

Nej, det är inte dumheter. Den som tänker som ovan och nödvändigtvis vill hålla sig kvar i ombudsrollen kanske, i klienternas och yngre kollegors intresse, kan bygga team i stället. Team kan bestå av två, tre eller flera personer, var och en med sin roll. Den äldste och mest erfarne kan spela en annan roll än den huvudansvariges. Bidra med sin klokskap och erfarenhet, men låta andra göra det som kräver kompetenser som man själv inte excellerar i längre, eller aldrig har gjort. Sluta inte så sent så att omdömet riskerar att bli ”jo, den där advokaten var nog ett riktigt bra processombud en gång i tiden, men nu så …”. Sluta i tid. Så var det sagt.

Processjuristens särskilda ­situation

Vad utmärker processjuristen jämfört med kolleger i andra specialiteter när det gäller att avveckla sig själv?

Uppdragens längd

En tvist i allmän domstol pågår ofta i flera år. Fyra, fem år är tyvärr inte ovanligt för större tvister i två instanser där. Även ett skiljeförfarande kan pågå i flera år, men de går oftast snabbare än så som tur är. Det innebär att en processjurist som kommer på att hen snart vill sluta eller som kanske av annat skäl måste sluta just då kan befinna sig mitt i ett eller flera mål av stor strategisk vikt eller bara stor ekonomisk betydelse. Eller ännu värre, inte mitt i. Kanske mitt i ett eller ett par, men i början av några andra. Det skapar en inlåsningseffekt som kan lösas på olika sätt.

Starkt personberoende?

I processuppdrag är relationen mellan klient och ombud ofta ännu mer personlig än i andra uppdrag. Klienten har anförtrott ombudet och dennes team hela sin sak och känner ofta att ”min advokat” inte kan bytas ut.

Claude och Legora är mina bästa ”kompisar” inom AI. När jag skrev den här artikeln chattade jag lite med Claude (version Sonnet 4.6), som fick göra några bidrag. Claude påstår: ”Forskning från USA visar att klienter i tvister i synnerhet ’väljer advokaten, inte byrån’ och att tran­sitionen därför är svårare att genomföra.” Claude åberopar en källa till stöd för påståendet. Där står, påstår Claude:

Eftersom klienter i många fall väljer advokaten snarare än byrån är det nödvändigt att ge dem maximalt med tid att vänja sig vid ett nytt arrangemang – vilket bör ta minst tre år.

Claudes och andra språkmodellers källhänvisningar måste alltid kollas. Jag höll på att glömma det när jag skrev den här artikeln. Jag kom på det strax före deadline. Och då visade det sig att den källa Claude hänvisade till för texten ovan inte ger något stöd för något av detta, så källan utelämnas här. Men textmaskinens fabricerade citat till stöd för dess påstående kan få vara kvar ändå. Som ett påstående, vilket som helst. Det kan prövas.

Är det verkligen så? På de allra största byråerna vill man nog inte riktigt hålla med. Alla klienter är byråns klienter, inte individens, och oavsett vinstdelningssystem hamnar alla uppdrag på den för uppdraget mest lämpade och hens team. Det har vi alla hört. Och visst, så är det ibland. Men inte alltid.

Det finns olika skäl till att process­jurister på större byråer har olika mycket att göra. Ett är individens egen lyskraft på marknaden, ett annat interna nätverk och individens renommé internt på byrån (vilka är ”go-to guys and gals” och vilka undviks helst av kollegorna?), ett tredje individens hunger och vilja att bygga sitt eget varumärke och ett fjärde är byråns vinstdelningssystem. Fler skäl finns.

Vissa klienter accepterar gladeligen att arbeta med den eller dem som anvisas dem av någon på byrån som de valt att anlita, det vill säga att slussas vidare från sin primära kontaktperson. Vissa har heller inget problem med att den eller de som blir ärendeansvariga senare skjuter ut sig och låter sig ersättas av annan eller andra. Vissa accepterar rentav att det inte är alldeles tydligt vem som är ärendeansvarig.

Andra klienter har kommit till byrån på rekommendation av en viss individ där, oftast en delägare. Andra igen har kommit utan att egentligen veta något, men efter att ha funnit en individ högt upp på en rankinglista över processjurister. Honom (eller henne) ska vi ha! Eller så handlar det kanske om ”repeat business” och klienten vill ha en viss delägare – samma som senast – som ärendeansvarig. Dessa klienter brukar ha fullt förtroende för att den delägaren själv plockar ihop ett lämpligt och kompetent team och de brukar därför inte lägga sig i vilka de övriga teammedlemmarna ska vara, även om önskemål kan förekomma. I större ärenden tar den ärendeansvarige in ytterligare en delägare och i vissa fall äter sig denne in i ärendet och klienten känner att denne är den viktigaste individen i teamet. Men alltså, vissa klienter är från början noga med vem man vill ska vara ansvarig och vill gärna att denne ska vara med från ax till limpa. Ibland regleras dessa frågor i engagemangsbrev.

Klienternas önskemål om ansvarig delägare – eller ska vi kalla ”önskemålet” för ett upplevt ”personberoende” – må vara lite blandat när större byråer och kanske när de nischade processbyråerna anlitas. Men så är knappast fallet när mindre byråer eller ensampraktiserande processjurister anlitas. Klienten kommer dit för att de vill ha en viss individ som ansvarig för process­ärendet. Givet att klienten är nöjd med den utvaldes arbete vill klienten nog sällan eller aldrig att denne lämnar ärendet innan man har gått i mål med det. Men ibland händer det ändå. Ibland är det ofrånkomligt att det händer (advokaten kanske blir sjuk eller dör eller, mer positivt, utnämns till domare och lämnar advokatskrået). Ibland händer det av andra skäl och mot klientens vilja.

Graden av personberoende påverkar hur den processjurist som vill sluta bör agera för att det ska bli bra för klienten. Men även för andra.

Den etiska ramen

Oavsett om man är delägare i eller anställd advokat på en byrå eller om man är ensampraktiker är den etiska grundstrukturen densamma. Klienten ska få tillräcklig framförhållning för att kunna fatta ett välövervägt val om en advokat vill hoppa av ett uppdrag. Ett processombud som är mitt i ett mål måste ge klienten detta besked i god tid – inte dagarna före en förhandling.

För advokater gäller enligt Vägledande regler om god advokatsed:

3.6 En advokat får inte utan klientens samtycke frånträda ett uppdrag, om inte advokaten är skyldig att frånträda uppdraget eller annars giltigt skäl kan åberopas. Giltigt skäl för att frånträda ett uppdrag kan vara att …

Och därefter följer en uppräkning av giltiga skäl. Bland dessa finns inte att advokaten känner sig färdig med ombudsrollen och vill sluta.

3.7.1 En advokat som vill frånträda ett uppdrag är skyldig att för klienten ange skälen till detta och på klientens begäran lämna skriftligt besked därom. Advokaten skall före frånträdandet om möjligt bereda klienten skälig tid att anlita annan advokat. Vid frånträdande av uppdrag som rättegångsombud åligger det advokaten, enligt vad som stadgas i 12 kap. 18 § rättegångsbalken, att på grund av fullmakten bevaka klientens rätt till dess klienten hunnit vidtaga åtgärd för utförande av sin talan.

Alltså, om man vill frånträda ett uppdrag som ombud i en process för att man vill sluta i ombudsrollen krävs klientens samtycke. Och man måste ge klienten skälig tid. Får man sådant samtycke gäller ändå vissa skyldigheter enligt RB.

Seriösa processjurister som inte är advokater agerar säkert på samma sätt som advokater alltså förväntas göra.

Det är emellertid knappast det här med etiken som är det stora problemet för den som vill sluta som processjurist. Klienten vill nog sällan tvinga kvar en advokat i ett uppdrag en längre tid mot dennes vilja. Problemet är ofta mer praktiskt. Hur ska man göra för att det ska bli bra för klienten, kanske till och med bättre än det dittills har varit.

Sluta snabbt eller långsamt?

Jag tror att det bästa är att man slutar ganska snabbt, det vill säga att avvecklingsfasen från det att man har bestämt sig hålls så kort som möjligt. Jag tror att det är något som är lättare att åstadkomma på en stor byrå eller en nischbyrå, där många kompetenta processjurister finns, än för den ensampraktiserande. Men var man än är krävs det planering.

För några har tiden varit kort och möjligheten till planering ganska begränsad. Jag tänker på några av dem som lämnat advokatbanan för att bli domare. De jag känner som har gått den vägen har haft ganska kort tid på sig att själva avsluta eller till andra överföra sina ombudskap, men de har haft mycket kompetenta och erfarna kollegor på samma byrå, så det har gått bra. Och klienterna har också med stolthet kunnat konstatera att deras ombud inte var vem som helst. Tvärtom!

Men vi andra då?

Inbromsningsfasen – de dolda riskerna

En ”inbromsningsfas” – där process­juristen trappat ned till ett fåtal uppdrag och kanske inte längre tar nya – är kanske den farligaste perioden för uppdragskvaliteten. Här är de huvudsakliga riskerna, oavsett om processjuristen är delägare i eller anställd på en byrå, eller ensampraktiserande:

Minskad kognitiv kapacitet för komplexa mål

Claude igen: ”En processadvokat med fullt schema har sin kognitiva kapacitet fullt mobiliserad. En som är halvt ute har den inte.”

Advokater kan snabbt förlora steget med förändringar i rätten och rättsprocessen; att stanna kvar i full praktik kan vara det enda ­sättet att behålla nödvändiga juridiska färdigheter.

Källa: Martindale-Avvo, Why Do Lawyers Stay in Practice for So Long? (2024) (Claude angav en källa med en något annorlunda titel, men den rätta källan gick enkelt att hitta och kontrollera. Översättningen som Claude föreslog var trogen.)

Jag håller med. Det innebär att en processjurist i inbromsningsfasen bör vara ärlig mot sig själv om huruvida de kvarvarande uppdragen kräver mer energi och skärpa än man faktiskt kan erbjuda.

Reducerad arbetskapacitet och ork

Vad jag tycker Claude missar är att även om den kognitiva kapaciteten finns där, och det gör den nog för de flesta fortfarande vid både 60 och 70, så är det otroligt jobbigt att förbereda och genomföra större huvudförhandlingar. Det är många moment som måste förberedas noga och där samspelet ska fungera med andra för att det ska gå bra. Det är skarpt läge i rättssalen, man kräver sin bästa prestation av sig själv och att man lyckas hjälpa de andra (biträdande jurister, vittnen, experter) att göra sitt bästa. Man ska ha järnkoll på allt material och man ska vara bra på volleyspelet, det vill säga reagera på vad motparten och dess förhörspersoner säger och gör, vilket inte alltid har varit helt enkelt att förbereda sig för. Det gick betydligt lättare, i meningen kostade mindre energi, vid 45 än i dag, tycker jag. Man blir så trött. Helt slutkörd av en veckas huvudförhandling där man spelar en huvudroll. Men vad vet Claude om att bli trött? Claude kan i alla fall inte lära sig något om det av egna erfarenheter. Det kan processjurister. Och det gör vi. (Parentetiskt kan tilläggas att i den artikel som Claude hänvisar till hävdar skribenten att i vissa fall kan en erfaren 75-åring ge klienten bättre service än en utbränd 50-åring. Claude valde att inte plocka upp det.)

Att det har blivit för jobbigt att köra huvudförhandlingar och att jag ville lägga av med det när jag åtminstone själv tyckte att jag fortfarande kunde leverera bra prestationer var nog det främsta skälet till att jag ville lämna ombudsrollen. Det, och pressen att leverera resultat.

Risken med ”sista uppdraget”

Claude igen: ”Det enda återstående uppdraget – kanske ett stort kommersiellt mål eller ett principiellt viktigt prejudikatärende – kan bli en fälla. Det slutar inte, det drar ut på tiden, och plötsligt är det omöjligt att sätta ett konkret slutdatum.” Jo, jag håller med. Typiskt sett tar det nog betydligt längre tid för en processjurist att avveckla sig, än det gör för någon som håller på med transaktioner.

Lösningen för processjurister är nog att tidigt skönja vilka uppdrag som kan löpa ut naturligt och vilka som behöver aktiv överlämning. Att hellre överlämna ett ärende än inte, att låta den överlämningen ta viss tid och att få klienten att förstå och gilla överlämningen. Kanske, kanske, kan man stanna kvar i rollen som bollplank.

Detta torde vara betydligt enklare på den stora byrån och den nischade processbyrån än för den ensampraktiserande processjuristen. Den ensampraktiserande gör nog mycket klokt i att långt innan hen tänker sluta ha för vana att samarbeta med annan kollega i sina processer. Det är för övrigt inte bara bra när man ska sluta. Det är bra under uppdragets gång också. Och den som kanske ensam ska få ta saken i mål bör veta att så kan det bli. Då lär hen vilja vara aktiv och påverka processföringen.

* * *

Om möjligt alltså: Kör så det ryker ända in i kaklet. Försök undvika att ha ett eller ett par uppdrag som dröjer sig kvar under ett eller ett par år och bara sysselsätter dig sporadiskt. Men om inte det går då? Mitt förslag är att du då diskuterar saken med klienten eller klienterna (som då är få): ”Ska jag fullfölja detta eller ska vi byta ut mig nu?” Om du ska bytas ut nu, vem föreslår du och varför, och hur hjälper du till för att överlämningen ska bli bra? Finns du kvar som bollplank vid behov?

* * *

Ett specialfall är när en processjurist, som under några år till anser sig ha en del kvar att ge och gärna jobbar vidare i pågående processärenden, vill (eller ombeds) lämna byrån. Det har blivit vanligare att delägare på stora byråer väljer att lämna byrån innan de har uppnått avtalad pensionsålder, som kan vara till exempel 60 eller 65 år. Kanske är den process­juristen trött på byråpolitik. Kanske är det något annat som irriterar hen, som inte har med uppdragen att göra. Kanske orkar eller vill hen inte prestera enligt byråns krav längre. Eller kanske är hen en överpresterare som känner sig underkompenserad i byråns vinstdelningssystem och ogillar det. Hur som helst tänker vi oss att hen vill vara kvar i pågående processuppdrag även efter att hen har lämnat byrån. Oavsett anledning är det självklart klienten som bestämmer om process­juristen ska vara kvar i uppdraget eller inte. Klientintresset styr med andra ord, inte byråns eller den individuella processjuristens intressen. Processjurister bör, med byråledningen, explicit ta upp hur ett eventuellt samarbete med byrån för att slutföra pågående uppdrag med bibehållna team kan se ut. De flesta klienter uppskattar och väljer nog en sömlös övergång, där samma team fortsätter, som om ingenting hade hänt. Det är nog oftast också möjligt att erbjuda, i alla fall om processjuristens avsked från byrån är fredligt och sker i samförstånd. Hur man bör agera i andra fall faller utanför ämnet för denna artikel.

Hur man slutar bra – några konkreta råd (enkla att ge, kanske svårare att följa)

Konkret innebär det sagda för processjurister att man börjar med att:

• Identifiera vilka uppdrag som kan ta lång tid att slutföra.
• Ta medvetna beslut om vilka nya mål man tackar ja till att arbeta med.
• Börja introducera kollegor tidigt, inte som underleverantörer utan som medskapare av strategin. 

Det är ganska lätt gjort på en byrå där flera duktiga processjurister finns.

Metoden för processuppdrag bör typiskt sett vara:

• Tidigt skede: Kollega/kollegor är med i alla möten, kopieras på all kommunikation, introduceras personligen för klienten.
• Mellanskedet: Kollega/kollegor driver delar av förberedelsen, skriver inlagor (som senioren granskar), förekommer aktivt vid förhandlingar och i alla samråd med klienten.
• Sent skede: Kollega är primärt ansvarig, senioren finns tillgänglig för konsultation men har trätt tillbaka från ledarrollen.

Klienterna ska uppleva detta som en naturlig kontinuitet – inte som att man dumpat dem med en okänd advokat. Och helst ska klienten ha vetat att detta skulle hända, inte bara fått märka det längs vägen. Paradoxalt nog tror jag att detta är enklast att åstadkomma i de större ärendena, där det är naturligt att ha två relativt seniora individer på ”toppen” och där det inte gör så mycket om en fasar ut efter en tid.

Men hur gör man detta om man är ensampraktiserande? Jag tycker att svaret är ganska enkelt: man samarbetar med andra.

För den ensampraktiserande processjuristen som inte samarbetar med andra ser alternativen annorlunda ut. Jag undrar om det finns något riktigt bra alternativ. Jag tror på samarbeten och bra tajming. Eller en lång avvecklingsfas … med de risker jag ovan har pekat på.

Vad man gör sedan då? Livet efter ombudsrollen

Pensionering innebär förlusten av vitala aspekter av livet: yrkesidentitet, status, byrågemenskapen, känslan av syfte, klientrelationer som vårdats under många år, intellektuella utmaningar och en plats att gå till varje dag.

Källa: Attorney at Work, Prepare Yourself for a Happy Lawyer Retirement (2024), (Claude hittade denna artikel, skriven av Ida O. Abbott. Översättningen är trogen. Artikeln är även i övrigt läsvärd.)

Trist om man skulle känna så. Det vore negativt.

Identitetsskiftet

Pensionering är för advokater inte bara en milstolpe – det är ett identitetsskifte. Rätten är inte bara ett jobb; det är en rytm. Det är rytmen av deadlines, det intellektuella spelet, klientsamtalen. I decennier har du varit den som folk ringer när något är viktigt. Sedan en dag öppnas kalendern.

Källa: The Law Practice Exchange (LPE), Your Options When You’re Ready to Retire from Your Law Firm (2024) (Claude hittade en artikel i The Law Practice, skriven av Tom Lenfestey, LPE:s grundare. Den text som Claude ger sken av har hämtats därifrån och översatts förekommer inte i artikeln ifråga. Däremot finns ungefär samma text i en artikel med rubriken Baby Boomer Attorneys Can Retire on Their Own Terms, skriven av TPE Team. Ta detta som en tredje varning att lita blint på en AI:s källhänvisningar. Gå till källan.)

Ja, lite så känns det. Alltså att kalendern öppnas. Inte alls fel. Det är positivt. Kul också att fortsätta att umgås med vissa av de gamla kollegorna, de riktiga vännerna. Utan att det handlar om att man jobbar tillsammans.

Några olika framkomliga vägar

De mest uppfyllda pensionerade ­advokaterna tenderar att följa ett (eller en blandning) av fyra spår: att fortsätta vara involverad i byrån i reducerad roll, att flytta till konsult- eller välgörenhetsarbete, att investera i mentorskap, eller att slutligen ge sig själva tillstånd att leva ett bredare liv bortom professionen.

Källa: The Law Practice Exchange, a.a., påstår Claude. (Men det står inte där. Hursomhelst är det som står i den av språkmaskinen sannolikt fabricerade texten rimligt. Det här är alternativ som finns. Så jag låter texten vara med i min artikel och varnar samtidigt för fjärde gången för AI:s källhänvisningar.)

Välgörenhetsarbete är kanske mer vanligt i USA än i Sverige, men inte helt främmande för somliga här heller. För den pensionerade processjuristen kan vägarna framåt, efter att ombudsrollen är avslutad, kanske se ut som följer.

Skiljedomare, medlare och bollplank

Många erfarna processjurister övergår till att ta skiljedomaruppdrag i de många skiljetvister som förekommer och vissa av dem agerar också som medlare i de betydligt färre medlingsuppdrag som finns. Där kan de göra stor nytta med sin erfarenhet av kommersiella tvister, sin kunskap och sin förståelse för ombudsrollen. Som ombud upplevde jag det alltid som mycket positivt att man kunde ha erfarna före detta processombud som skiljedomare, och inte sällan få på plats skiljenämnder med olika kompetenser. Som före detta ombud är jag själv nu glad att kunna fortsätta att bidra i tvistlösningsärenden och att hålla kontakt med branschen, men att arbeta både mindre än tidigare och i ett lugnare tempo. Att helt ha lämnat ombudsrollen bakom sig tycks göra en mer attraktiv som skiljedomare – inte så konstigt kanske.

Det har också visat sig att det finns en roll att spela som bollplank eller som ”klok gubbe”. Det kan vara allt ifrån att vara med i en tidig utredningsfas eller att lämna en ”second opinion” till att följa ett större ärende från sidlinjen och vara rådgivare till klienten eller dess ägare vid sidan av ombudsteamet.

Före detta processjurister kan också ägna sig åt mentorskap (vilket enligt min erfarenhet är mycket givande) och undervisning i till exempel Advokatsamfundets vidareutbildningsprogram och/eller gästföreläsning vid juridiska institutioner eller liknande.

Erfarenheten från tvistlösning och riskbedömning gör även före detta processjurister lämpliga för juridiska eller etiska kommittéer, vissa typer av styrelser och liknande.

En f.d. partner berättade kort efter sin avfärd: ”Jag trodde att jag avslutade allt. Till slut insåg jag att jag inledde något annat.” Han försvann inte från professionen – han blev mentor, gick med i ideella styrelser och tog på sig pro bono-arbete han länge skjutit upp.

Källa: The Law Practice Exchange, Older Attorneys Are Letting Go of Their Law Firm (2026), påstår Claude. Men artikeln heter Being a “Deal Therapist”; What Older Attorneys Need to Hear about Legacy and Letting Go. Översättningen är trogen.

Allt detta är naturliga fortsättningar på en karriär, under dess inbromsningsfas, och efter att ombudsrollen har avslutats. Men det finns ju såklart helt andra saker man kan ägna sig åt också, som att läsa, skriva, studera, lära sig något nytt och praktiskt, hålla sig i form, resa och vara med sina barn och barnbarn om man har sådana. Och om de har ett intresse av det.

Själv är jag mest skiljedomare numera. Lite mentor och bollplank är jag också kanske. I den förra rollen mer och mer, i de senare mindre och mindre. Undervisar och föreläser gör jag också ibland. Och så har jag mina barn, och mina intressen vid sidan av jobbet. Det är inte svårt att få tiden att gå. Jag ser ingen inbromsningsrisk när det gäller mentorskapen, bollplankandet och undervisningen. Vad gäller skiljedomaruppdragen finns det kanske en viss inbromsningsrisk, men eftersom de flesta uppdragen pågår ett år eller högst två, är den risken kanske inte så stor. Och jag har inte börjat bromsa ännu. Jag tror att när tiden för inbromsning som skiljedomare är mogen ska man kanske tänka som en av mina förebilder (samma som den ovan nämnda): Två slutförhandlingar per termin, inte mer. Och sedan, när det känns lagom, eller kanske lite dessförinnan, inga nya uppdrag.

En dag är allt det professionella slut. Hoppas att man har valt det själv.

Olle Flygt
Advokat

Olle Flygt är advokat med ett 35-årigt förflutet som processjurist. Efter en karriär på Sveriges två största advokatbyråer driver han numera verksamhet som skiljedomare under firman Arbitrator Stockholm, advokat Olle Flygt (flygtindielaw.se). Han ägnar sig även åt undervisning i Advokatsamfundets regi.

PS. Även efter att jag hade skickat ett utkast till den här artikeln på remiss till några vänner och kollegor – ingen nämnd, ingen glömd, ni vet vilka ni är och att jag är tacksam – sade en vän till mig, om mig i rollen som processombud: ”Minns Sean Connery. Never say never again”. Jo, jag säger det: ”Never. Never again!” Jag lyckades ju sluta. Varför börja igen då? Och för att även få med något av Taylor Swift, men om mig och processombudsrollen: ”We are never ever getting back together.” Det sades ibland om mig som processjurist att jag kunde vara övertydlig. Lite tjatig.

PPS. Om samarbetet med Claude ska tilläggas att när jag skulle hitta källorna (men inte kontrollera dem – kontrollen gjorde jag själv) så tog jag hjälp av Claude Opus 4.7. Det gick snabbt. Och vi är fortfarande kompisar. Jag lär mig mer och mer om hur jag ska använda Claude. Och inte.