Advokater har rätt att kontakta vittnen

I princip finns inga begränsningar för advokaters rätt att kontakta vittnen före förhandling i en rättegång. Det gäller både i tvistemål och brottmål.

Enligt de vägledande reglerna om god advokatsed 6.3.1 är en advokat oförhindrad att ta kontakt med en person som åberopas i rättegång, också om personen åberopas av åklagaren eller en annan motpart. Av kommentaren till bestämmelsen framgår att det tvärtom kan ingå i advokatens omsorgsplikt att kontakta vittnen och andra förhörspersoner och undersöka vad de har att säga. Bestämmelsen föreskriver också att advokaten inte får påverka vittnet.

Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2021 s. 576 (p. 32):

"Det finns dock inga begränsningar i en försvarares rätt att under förundersökning eller inför huvudförhandling vidta egna utredningar i arbetet med att förbereda försvaret av klienten. Det gäller också kontakter med personer som kan ha upplysningar av betydelse för utredningen och som kan komma att höras som vittnen."

Claes Peyron framhåller i sin bok Advokatetik att det kan vara en plikt för advokaten att ta direktkontakt för att höra vad ett åberopat eller presumtivt vittne har att säga. Han betonar att den som åberopar en förhörsperson därmed inte får någon sorts ”ensamrätt” till kontakter med personen, något som redan Holger Wiklund uttalar i standardverket God advokatsed. Holger Wiklund konstaterar att advokaten ju inte kan veta om ett vittne kan berätta något av betydelse för saken, om advokaten inte hör vittnet i förväg.

I brottmål har det förekommit att åklagare och även domstolar har ifrågasatt försvarares berättigade kontakter med vittnen före huvudförhandlingen.

Redan i disciplinärendet TSA 1953 s. 37 (11:I) uttalade Advokatsamfundets styrelse att en försvarare principiellt måste vara berättigad att inhämta upplysningar som behövs för att fullgöra försvararuppdraget från vilken person som helst, oavsett om den har hörts eller kommer att höras av åklagare eller polis.

Styrelsen påminde i ett vägledande uttalande 1998 om försvararens skyldighet att ta till vara den misstänktes rätt med nit och omsorg och förklarade att det inte finns några begränsningar i försvararens rätt att göra egna utredningar under förundersökningen eller inför huvudförhandlingen. Styrelsen framhöll att det även gäller att när man skaffar upplysningar från personer som har hörts eller kommer att höras under utredning eller huvudförhandling och betonade att försvararen har samma rätt som åklagaren att ta kontakt med vittnen. Styrelsen underströk att försvararen, för att inte skada klientens sak, måste inhämta uppgifter från vittnen på ett sådant sätt att försvararen inte misstänks för att påverka vittnet, och gav anvisningar om hur försvararen bör gå till väga. 

I undantagsfall kan det vara otillåtet för en försvarare att ta kontakt med ett vittne. Ett exempel är om försvararen borde ha insett att vittnet är eller kan bli medmisstänkt i brottmålet. Det var fallet i ett disciplin­ärende som Advokatsamfundets disciplinnämnd avgjorde i november 2025 (Advokaten 1/2026 s. 50), där en advokat tilldelades en varning.

Advokaten var offentlig försvarare för en man som var frihetsberövad med restriktioner och misstänkt för ett allvarligt brott. Av den brottsmisstanke som klienten delgavs framgick att målsäganden hade utsatts för brott av två gärningspersoner.

Advokatens klient berättade i det första polisförhöret, med försvararen närvarande per telefon, att en vän hade filmat den påstådda gärningen, men namngav inte vännen. Vid förhöret namngavs inte någon person som medmisstänkt.

Efter förhöret samtalade försvararen med klienten, som uppgav att vännen hade varit närvarande vid händelsen och filmat den. Enligt försvararens uppfattning kunde uppgiften vara avgörande för att visa att klienten var oskyldig.

Försvararen tog kontakt med klientens vän för att höra om vännen hade filmat händelsen. Försvararen anförde att hans syfte med kontakten var att skaffa bevis för att klienten inte hade agerat brottsligt och att vederlägga målsägandens berättelse genom att filmen skulle visa att den påstådda gärningen var frivillig. Vännen uppgav då att han hade raderat filmen.

Dagen efter kontakten med klientens vän lämnade försvararen vännens kontaktuppgifter till brottsutredarna.

Därefter anhölls även vännen som misstänkt för brottet. Vännen uppgav då att advokaten hade berättat att hans klient var misstänkt för brott och att det skulle finnas en film som skulle visa att klienten var oskyldig. Vännen insåg efter samtalet med advokaten att filmen låg kvar i mobiltelefonens papperskorg och raderade den då även därifrån.

Åklagaren anmälde försvararen till disciplinnämnden. Åklagaren ansåg att försvararen måste ha insett att det fanns en överhängande risk att klientens vän var eller skulle kunna bli medmisstänkt i ärendet, eftersom han var den enda andra person som hade angivits som närvarande vid gärningen. Enligt åklagaren hade försvararen i ett känsligt läge i förundersökningen, trots restriktioner för klienten, avslöjat för klientens vän att klienten var misstänkt och därutöver lämnat uppgifter till vännen om att det hade framkommit i brottsutredningen att vännen hade filmat gärningen och att filmen var intressant i gärningen, samt avslöjat klientens inställning till brottsmisstanken genom att berätta att klientens uppfattning var att gärningen hade skett frivilligt. Försvararens åtgärder hade fått följden att väsentligt utredningsmaterial hade förstörts.

Den anmälda advokaten tillbakavisade åklagarens anmärkningar och hänvisade till sin plikt som försvarare att undersöka bevisning och ta kontakt med vittnen, utan att påverka dem otillbörligen, för att utreda om det är till gagn för klienten. Han anförde att han inte hade förmedlat någon information från klienten om klientens inställning eller dylikt i kontakten med vittnet.

Disciplinnämnden hänvisade i sitt beslut till HD-avgörandet NJA 2021 s. 576 och konstaterade att det inte finns några begränsningar i en försvarares rätt att ta kontakt med ett vittne och inte heller någon skyldighet att kontakta förundersökningsledaren eller polisen före en sådan kontakt. Men nämnden konstaterade att det framgick av utredningen i ärendet att advokaten borde ha insett att det kunde röra sig om kontakt med en medmisstänkt. Eftersom klienten var frihetsberövad med restriktioner och advokaten kände till att det fanns fler misstänkta för brottet, borde advokaten ha underlåtit att ta kontakt med den angivna personen. Disciplinnämnden fann att advokaten genom sitt sätt att agera allvarligt hade åsidosatt god advokatsed och tilldelade advokaten en varning.ma

Disciplinärendet 24/2585 (Advokaten 1/2026 s. 50) finns på disciplinnämndens webbplats.