Fortfarande är varje nytt uppdrag spännande

Advokat Tomas Nilsson tar emot i det som en gång har varit hallen i en rymlig våning på Kungsholmen i Stockholm. Här har advokatbyrån Sju advokater sitt kontor, på bekvämt promenadavstånd från Stockholms tingsrätt. De sju advokaterna är i dag i själva verket nio, plus en biträdande jurist. Alla är de verksamma inom humanjuridik, med tonvikt på brottmål.

Efter mer än 30 år på byrån trivs Tomas fortfarande både med kollegerna och med arbetet. Att han i början av karriären valde att rikta in sig på straffrätt förklarar han med ett stort samhällsintresse.

– När jag läste juridik tyckte jag egentligen att varje juridisk disciplin var spännande. Men straffrätten är intressant också för att den direkt speglar samhället och samhällsfrågor. Och slutligen komponenten att man får träffa många olika människor, säger Tomas Nilsson.

Under de senaste åren har Tomas kommit att ägna nästan hela sin arbetstid åt just ekobrott som exempelvis HQ-målet. Det är ett medvetet val, förklarar han.

– Det som lockade var faktiskt komplexiteten som finns i dessa mål. Att ta tag i lite större rättegångar och utredningar, förklarar Tomas Nilsson.

Att göra det är delvis en juridisk, delvis en pedagogisk uppgift, menar Tomas Nilsson, som betonar att man absolut inte måste vara ”siffernörd” för att ge sig på ekobrott. Fokus måste ligga på juridiken, inte på siffrorna.

– Det handlar om att från ett väldigt stort material ytterst tillämpa straffrätten. Utredningen måste stöpas ner i rena straffrättsliga frågor och objektiva och subjektiva rekvisit, säger Tomas.

Där tycker han att motparten Ekobrottsmyndigheten, EBM, många gånger brister. Vid flera tillfällen har Tomas Nilsson uttalat kritik mot EBM:s utredningar, inte minst i samband med det så kallade Cevianmålet, där samtliga åtalade friades på alla punkter trots en enorm utredning från EBM.

– Det fanns i utredningen en brist på koncentration och på brottsrekvisit. Dessutom mängder av överskottsinformation som EBM inte kunde sortera ut, tycker jag, och ovanpå det en dålig presentation av utredningen, påpekar Tomas. 

Tomas Nilsson vet att EMB tagit till sig kritiken och säger sig arbeta med dessa frågor. Vissa enskilda åklagare klarar också att behålla ett ordentligt grepp om sina utredningar. Men än är problemen långt ifrån lösta, enligt Tomas Nilsson, som tror att myndigheten skulle behöva lägga ner mycket tid på att internt diskutera metoder och arbetssätt.

Tomas befarar att det ibland finns ett mått av prestige bakom EBM:s beslut att ta ärenden till domstol.

– När myndigheten har lagt ner stora utredningsresurser och satsat också personellt är det inte så lätt att slå stopp. Då finns det en risk att åklagaren ändå fullföljer och resonerar att ”då får väl domstolen avgöra”, säger Tomas.

Även om klienten, som i Cevianmålet, frias får de långdragna utredningarna många gånger svåra konsekvenser för enskilda människor.

– Det är oerhört påfrestande för den misstänkte när utredningarna tar så lång tid. Även om man frias, eller det aldrig väcks åtal, kan flera år av ens liv redan ha förstörts, yrkesmässigt, socialt och familjemässigt, påpekar Tomas Nilsson. 

Ett annat uppdrag, som drog mediernas uppmärksamhet till sig, var när Tomas Nilsson under 2012 företrädde en svensk medborgare av rwandiskt ursprung som stod åtalad för folkmord. Det var den första rättegången i sitt slag i Sverige, och väldigt speciell enligt Tomas. Domstolen reste bland annat på syn till Rwanda, och ett antal förhör hölls i Supreme Courts lokaler i Rwandas huvudstad Kigali.

Under folkmordet i Rwanda 1994 mördades mer än 800 000 civila, män, kvinnor och barn, huvudsakligen ur folkgruppen tutsi, i en blodig etnisk konflikt. Tomas Nilssons klient misstänktes, och fälldes, för att ha deltagit i fem massakrer och för att ha haft en ledande ställning i blodbadet.

– Det var förenat med väldigt stora svårigheter att försöka utreda detta och ta ställning i en brottmålsrättegång, säger Tomas Nilsson.

En av de stora svårigheterna rörde hur man skulle värdera bevisningen. Åtalet vilade på muntliga vittnesmål, från kaotiska och skräckfyllda händelser som inträffat nästan tjugo år tidigare. I det läget menar Tomas Nilsson att domstolen hemföll åt en förenklad tolkning av vittnespsykologisk forskning.

– Domstolen tog fasta på att skräckinjagande och fruktansvärda och chockerande händelser har en förmåga att kvarstanna i minnet. Men sådana minnen kan också påverkas, inte minst när det har gått en så lång tid, när man i landet har talat om det som hände, där det finns ryktesspridning och när den rättsliga miljön i Rwanda inte heller är särskilt bra, säger Tomas Nilsson, och tillägger:

– Det är inte så enkelt som att traumatiska minnen alltid är korrekta. 

När advokater själva i olika mer eller mindre seriösa enkäter får ange vilken advokat de själva skulle vilja företrädas av kommer Tomas Nilsson alltid högt upp på listorna. Förteckningen över svåra och komplexa uppdrag har med åren blivit lång. Ändå är det nog ingen som skulle drista sig att kalla Tomas Nilsson för kändisadvokat. Förmodligen är det hans låga profil och stenhårda respekt för klienternas integritet som gör att epitetet känns så fel på just honom.

För Tomas Nilsson är det en självklarhet att i möjligaste mån undvika medial uppmärksamhet och att avstå från att kommentera pågående utredningar eller rättegångar i medierna. Det handlar om respekt – både för klienten och för den domstol som ska pröva saken, menar han.

– Det är inte alltid det gynnar saken att komma med så kallade oneliners. Den inriktningen håller jag fast vid. Plus att mediernas vinkling alltid får sista ordet ändå, summerar Tomas Nilsson.

Han anser att journalister generellt är dåliga på att förklara komplexa juridiska frågor och sammanhang. Det finns undantag. DN:s Stefan Lisinski är ett av dem, enligt Tomas Nilsson.

Tomas Nilsson utstrålar under hela intervjun en vänlig eftertänksamhet. Men då och då gnistrar det till i ögonen och rösten får skärpa. Som när han får den skämtsamma frågan om det inte bara är han som är gammeldags i sitt förhållande till medierna.

– Jag tycker faktiskt att det inte har visat sig så tokigt jämfört med olika alternativ. Och själv har jag inget behov av att sätta mig själv i centrum. Det kanske är en gammeldags inställning, men jag tycker att den har sakliga skäl, fastslår han.

Möjligen är Tomas Nilssons mediepolicy en av anledningarna till att han fått förtroendet att företräda flera ledande politiker – nu senast utrikesminister Margot Wallström – när de råkat i juridiska svårigheter. Det tror han i alla fall själv.

– Att vara advokat, det är verkligen att arbeta i en förtroendebransch. Då gäller det ju att uppträda och agera på ett sådant sätt så att, i positiv mening, krävande klienter känner förtroende för en. Så har i alla fall jag funderat, säger Tomas Nilsson. 

Det var faktiskt också erfarenheter av mediernas makt som fick Tomas Nilsson att börja engagera sig inom Advokatsamfundet. I en serie artiklar år 2003 skildrade Aftonbladet hur advokater ”fifflade för miljoner”. I själva verkat handlade det om att advokater – dock inte Tomas Nilsson – fått sina ersättningsanspråk prutade, något som alla humanjurister har erfarenhet av. Artiklarna fälldes senare av Pressens opinionsnämnd, och Aftonbladet fick betala skadestånd till flera av de utpekade.

Tomas Nilsson var en av de ad­vokater som Aftonbladet pekade ut. Precis som fler av de andra advokaterna vände han sig till Advokatsamfundet.

– Jag fick ett väldigt seriöst bemötande från samfundet, och ett bra stöd. Det där glömde jag inte, så något år senare när jag ombads att sitta i styrelsen så tänkte jag att jag skulle återgälda det, berättar Tomas Nilsson.

Det blev sedan sammanlagt sju år i styrelsen, varav fyra som samfundets ordförande. Ordförandeuppdraget beskriver Tomas som en stimulerande energikick.

– Dels gav det möjligheten att se på olika rättspolitiska frågor som samfundet ständigt kommer i kontakt med, och dels fick jag se och förstå kolleger som har en annan inriktning och deras arbete, säger han.

Samtidigt tog ordföranderollen mycket tid. Trots att uppdraget ledde till en viss nedtrappning av den egna advokatverksamheten minns Tomas Nilsson att han aldrig arbetat så mycket som under sina fyra ordförandeår.

Förutom de vanliga ordförandesysslorna med mycket kontakter och möten genomfördes under Tomas ordförandetid också en omfattande förändring av de vägledande reglerna om god advokatsed.

– Det är jag glad och lite stolt över att ha varit med om att ro i land. Där fanns ju då en del konfliktytor mellan olika inriktningar och olika storlekar på byråer, påpekar Tomas, som tycker att det mesta tyder på att resultatet blev gott och att de nya reglerna fungerar för hela advokatkåren.

Numera har Tomas Nilsson trappat ner sitt ideella engagemang i samfundet, till en plats i valberedningen för samfundsstyrelsen och enstaka möten med politiker och tjänstemän. Men han känner fortfarande starkt för Advokatsamfundets uppdrag.

– Den viktigaste uppgiften nu är att fortsätta att försvara rättsstaten och rättsstatsfrågor, utan att vara politiskt korrekt eller partipolitiskt korrekt. Det har varit så under en lång period och det är bara att fortsätta, hävdar Tomas, och tillägger att det naturligtvis också är fortsatt viktigt att hålla ihop kåren. 

Arbetet som brottmålsadvokat är många gånger tufft och krävande. Med årens rätt har Tomas slutat ta jouruppdrag, och därmed råder han lite mer över sina arbetstider. Många års erfarenhet gör också att han kan arbeta effektivt med sina uppdrag. Det handlar om en svårförklarad men inte desto mindre reell yrkeskunskap, menar han.

– Det viktigaste är att jag med åren tror mig ha förstått vad det är som gör att man får domstolens öra. Jag vet, tycker jag, vad jag ska poängtera och trycka på i målet, och vad domstolen ändå tar till sig, förklarar Tomas.

Den här yrkeskunskapen kan komma väl till pass. Redan i februari är Tomas Nilssons kalender för 2016 i stort sett fulltecknad. Först med det stora HQ-målet under våren, därefter bland annat med ett hovrättsmål. Och efter över 30 år som advokat har Tomas Nilsson ännu inga planer på att trappa ned eller gå i pension.

– Nej inte ännu. Jag får väl säga som idrottsmännen att jag tar en säsong i taget. Men vid god hälsa så tänker jag nog fortsätta ett tag till. Jag tycker fortfarande att varje nytt uppdrag är spännande, säger han.

Ulrika Öster

 

Tomas Nilssons CV:

* Född 1951 i Skellefteå.

* Jur. kand.vid Stockholms universitet 1976. Under utbildningen amanuens i straffrätt.

* Tingsnotarie vid Södra Roslags tingsrätt 1976–1978.

* Fiskal vid Svea hovrätt 1978.

* Jurist vid Kommunaltjänstemannaförbundet.

* Anställd hos advokat Hans-Göran Franck 1980–1986.

* Ledamot av Advokatsamfundet 1983.

* Kontorsgemenskap med Sju advokater 1986.

* Delägare i Sju advokater 1990.

* Ledamot av styrelsen för Sveriges advokatsamfund 2004–2011.

* Ordförande för Advokatsamfundet 2007–2011.

* Integritetsskyddsombud vid Försvarsunderrättelsedomstolen från 2014.

 

Personligt:

Bor: Lägenhet innanför tullarna.

Familj: Sambo och vuxen son.

Läser: Försöker läsa en del, mycket biografier och memoarer, men också skönlitteratur. Den senaste var Stina Stoors Bli som folk. Är med i en bokcirkel med gamla kamrater. ”Vi ses var sjätte vecka ungefär, äter middag och har läst en bok. Det är väldigt trevligt.”

Kör: Har varierat mycket genom åren, mest på grund av ointresse. Just nu en Hyundai.

Favoritapp: Ingen. Använder telefonen till nödvändiga samtal.

Favoritplats: ”Sedan några år tillbaka vistas jag mycket i ett gammalt församlingshem som är ombyggt till bostad i en kyrkby i Södermanland. Det är väldigt trevligt med bygemenskapen.”

Drivkraft: Att göra ett gott arbete och svara mot förväntningar.  

Gillar mest: ”När allt kommer till the bottom line är det väl ändå att få vara med en familj som fungerar.”

Ogillar: ”Kanske pretentiösa personer. Tomma tunnor som bullrar har jag lite svårt för.”