Med förhöret som arbetsredskap

Före 1948, när den nya rättegångsbalken infördes, var det svenska rättssystemet inkvisitoriskt. Det innebär att det var domaren som själv utredde, förhörde och dömde i målen. När den nya svenska rättegångsbalken trädde i kraft infördes en ackusatorisk rättegångsordning. Rättegångarna anordnas sedan dess som ett tvåpartsförfarande där parterna ifrågasätter varandra. Rätten, som har fått en neutral och registrerande roll, får på så sätt en effektiv belysning av både sakfrågor och rättsfrågor.

I den ackusatoriska processen står vittnesförhöret i centrum i såväl brottmål och tvistemål som skiljeförfaranden. 

Samma förhörsteknik tillämpas

Advokat Per E Samuelson, som är specialiserad på brottmål och ekomål och som även har skrivit boken ”Att förhöra ett vittne”, understryker att samma förhörsteknik tillämpas i brottmål, tvistemål och skiljeförfarande i alla länder som har ett ackusatoriskt förfarande.

– Det finns inga specialregler för att förhöra vittnen i olika slags mål, säger han.

En skillnad mellan förhör i brottmål och tvistemål är dock att ny bevisning som åberopas först under huvudförhandlingen kan avvisas i tvistemål. Den regeln gäller inte i brottmål. I brottmål går det därför att i större utsträckning än i tvistemål åberopa nya handlingar under huvudförhandlingen.

Och enligt Eric Bylander, docent i processrätt vid Uppsala universitet som även har domarerfarenhet, kan frågor som ställs i brottmål få ett annat fokus än de som ställs i civilmål genom att iakttagelserna i brottmål oftare är gjorda helt hastigt och av en tillfällighet.

– Då blir det viktigare att fokusera på grunden för vittnets intryck. En sådan fråga kan gälla hur mörkt det var på en plats vid ett särskilt tillfälle, säger han. 

Det inledande förhöret

I civilmål är huvudregeln att den som har kallat ett vittne håller det inledande förhöret, huvudförhöret. I brottmål ska, enligt rättegångsbalken, huvudförhör med den tilltalade inledas av rättens ordförande. Men i praktiken är det nästan alltid åklagaren som håller både huvudförhör och motförhör med den tilltalade. (Läs mer på sidan 46).

Under huvudförhöret ska vittnet ges möjlighet att lämna sin berättelse i ett sammanhang. Ett lyckat huvudförhör kännetecknas enligt många praktiker av att vittnet framför just en spontan berättelse. Ombudet hjälper bara förhörspersonen att föra berättelsen framåt genom att ställa enkla frågor som ”vad hände sedan?”. Rätten får då intryck av att förhörspersonen och dennes berättelse går att lita på.

– Man kan värdera vittnets minnesbild utan att vittnet har fått hjälp på traven. En fri berättelse i ett huvudförhör kan öka bevisvärdet, säger Katarina Påhlsson, hovrättslagman i Svea hovrätt. 

Förberedelse av vittnet

För att få vittnet att presentera en fri berättelse är det viktigt att ombudet ser till att vittnet känner sig tryggt i rätten.

– Många tror att de måste uttrycka sig på ett särskilt sätt i rätten och krånglar till det. Jag brukar säga att de ska berätta vad som har hänt som om de vore på en middag. Då brukar det gå ganska bra, säger brottmålsadvokat Johan Eriksson.

Nervösa vittnen kan, enligt honom, tjäna på att gå till rätten en gång före förhöret för att få en bild av hur rätten arbetar.

Advokat Claes Lundblad, som har stor erfarenhet av både skiljeförfaranden och civilmål, berättar att han aldrig skulle be ett vittne lämna en fri berättelse i huvudförhöret i ett civilmål.

– Det blir lätt katastrof. Vittnen kan vanligen inte strukturera sin berättelse. För att man ska få fram det som är viktigt bör förhöret vara frågelett.

För att hans klienter ska känna sig bekväma under förhöret, som av många upplevs som mycket påfrestande, förbereder han dem genom att gå igenom syftet med förhöret och vilka frågor som i huvudsak kommer att ställas under huvudförhöret.

– Sedan ställer jag frågorna och lyssnar på svaren för att få en bild av hur det kommer att falla ut. Om vittnet inte kan svara på en fråga på grund av ofullständig minnesbild kan man be vittnet läsa på så att det lättare går att svara på frågan under förhöret. Viktigt är att man då inte tubbar vittnet att anpassa sitt svar så att detta inte motsvarar vad vittnet själv vill ge uttryck för. Man får inte lägga svaret i vittnets mun, säger Claes Lundblad.

I samband med att klienten förbereds för huvudförhöret kan advokaten behöva ta ställning till om klienten själv ska ta upp eventuella svagheter om sig själv i huvudförhöret och på så sätt förekomma motpartsombudet.

– Man måste göra en bedömning av varje förhör för sig. Hur man gör beror bland annat på bevisläget i övrigt, säger Per E Samuelson.

Övriga advokater vi har intervjuat anser att sannolikheten för att motpartsombudet ställer den för klienten eller saken ogynnsamma frågan är relativt hög och att det därför kan vara bättre att ta upp frågan i huvudförhöret i en vänlig frågemiljö.

– Det blir svårare att göra ett riktigt paradnummer under motförhöret av saker som redan är berörda under huvudförhöret. Och där man har fått en förklaring till vad som har skett, säger advokat Bo G H Nilsson, som har stor erfarenhet som ombud och skiljeman i svenska och internationella skiljeförfaranden.

Ett alternativ är att förbereda den egna förhörspersonen på att den besvärande frågan kan komma upp under motförhöret.

Ombudet måste även förbereda sig själv inför huvudförhöret. Per E Samuelson tänker noga igenom vilka förhörsområden som han ska fråga vittnet om. Att i detalj förutbestämma frågorna beskriver han som livsfarligt.

– Ett bra huvudförhör ska vara som ett bra samtal mellan två människor. Har man en frågemall lyssnar man inte på svaret utan tittar på nästa fråga. Bockar advokaten av frågor i ett block kommer inte samtalet i gång och det minskar vittnets trovärdighet, säger Per E Samuelson. 

Kontakta vitten

Inför huvudförhöret kontaktar Bo G H Nilsson egna vittnen och tecknar ner deras uppfattning om centrala punkter i målet. Ibland skickar han en sammanställning av det som har sagts till vittnet för att få en bekräftelse på att han inte har missuppfattat något.

– En rättegång kan pågå i ett par år innan det blir dags för huvudförhandling. Genom att teckna ner vad vittnet har sagt säkerställer man att vittnet och man själv inte glömmer vad som sades från början. Det är lättare att bevara något i minnet om man har fått läsa en skriftlig sammanfattning, säger Bo G H Nilsson.

Det kan hända att advokaten under förberedelsearbetet får fram uppgifter som tyder på att klienten är skyldig. Som advokat är man då bunden av klientens instruktioner, berättar Per E Samuelson.

– Om klienten nekar till brott ska inte bevisning tas fram som tyder på motsatsen. Stöter man på sådan bevisning måste den läggas åt sidan, säger han. 

Vanliga misstag 

Eric Bylander anser att huvudförhören ofta är onödigt omfattande och att ombuden inte koncentrerar förhöret till de frågor som är centrala för målet.

– Om förhöret blir för långt riskerar rätten dessutom att inte uppmärksamma det som det kan vara bra för vittnet att få framlagt, säger han.

Bo G H Nilsson anser att det är ett misstag att som ombud i huvudförhöret ställa detaljerade frågor om varje fas i händelseförloppet.

– Normalt vill man ha en utsaga som flyter naturligt. Får domare eller skiljemän en känsla av att förhöret är hårt regisserat, att ett fråga-svar-schema har repeterats in, blir det inte riktigt trovärdigt. Det är inget plus om de som ska döma i tvisten får en känsla av att de bevittnar en teaterpjäs snarare än att vittnet genuint redogör för vad som är självupplevt, säger Bo G H Nilsson.

Ledande frågor under huvudförhör är inte tillåtet (läs mer på s. 44). Ändå förekommer det att både åklagare och advokater leder vittnet. Men det kan vara ödesdigert.

– Genom att ombudet själv talar om svaret begränsas bevisvärdet av vad förhörspersonen har sagt, säger Johan Eriksson.

Ytterligare ett vanligt misstag är att advokaten ställer en central fråga flera gånger för att rätten verkligen ska förstå hur det ligger till. Men svaret blir inte alltid exakt detsamma.

– Det kan sluta med att vittnet säger ”jag menade inte riktigt det jag sade förut”. Och då minskar ju vittnets trovärdighet. Ett bra svar behöver inte upprepas för att rätten ska notera det. Däremot kan man själv upprepa svaret när vittnet har gått – i pläderingen, säger Johan Eriksson.

Det är viktigt att som ombud veta när huvudförhöret är klart.

– Som advokat måste man i förväg tänka ut vart man vill nå med förhöret. När man har nått dit har man inga fler frågor, säger Per E Samuelson. 

Motförhöret

Efter huvudförhöret har motparten möjlighet att förhöra vittnet – att göra ett korsförhör eller motförhör som det vanligen kallas i Sverige.

Ett syfte med motförhöret är att visa domstolens ledamöter att vittnesmålet är felaktigt.

– Motförhöret handlar om att få motpartens vittnen att framstå som opålitliga – oavsett om de talar sanning eller ljuger, säger Per E Samuelson.

Ett lyckat motförhör kännetecknas av att trovärdigheten har sänkts hos vittnet.

Det effektivaste sättet att göra det är, enligt Per E Samuelson, att ställa vittnet inför ett faktum som strider mot vittnets egen utsaga. Det görs genom att påvisa att den berättelse som vittnet har lämnat under rättegången skiljer sig från uppgifter som vittnet tidigare har lämnat.

– Det går ofta att hitta information i förhörsprotokoll, ett brev, en film eller andra handlingar som inte överensstämmer med det som vittnet har berättat i rättegången. Om vittnet inte kan förklara varför inte samma uppgifter har lämnats före rättegången som under rättegången sänks vittnets trovärdighet, säger Per E Samuelson. 

Tillförlitligheten angrips

I motförhöret angrips antingen utsagan i huvudförhöret eller trovärdigheten hos den som lämnat utsagan. I USA är det nästan alltid trovärdigheten hos den som har gett utsagan som ifrågasätts. I svensk domstol ligger fokus oftare på att sänka tillförlitligheten i utsagan.

– Det är utsagan, det personen säger som är centralt – inte personen i sig. Jag bedömer hur berättelsen stämmer ihop med övrig bevisning för att bedöma dess tillförlitlighet, säger Katarina Påhlsson.

Bo G H Nilsson anser också att det är mest effektivt att påvisa att det är något som är fel i vittnets berättelse.

– Jag tror att det ytterst sällan är framgångsrikt att misskreditera vittnena. Att angripa vittnets heder på ett sätt som domarna eller skiljemännen tycker är oförskämt eller obehagligt gagnar sällan den egna saken. Det ger ett dåligt intryck och leder ofta inte till något annat än tidsförlust och att domarna blir irriterade, säger han.

Enligt Bo G H Nilsson är det lämpligt att hålla motförhör om det går att påvisa att vittnesutsagan i huvudförhöret inte går ihop med de skriftliga handlingar som finns.

– Motsägelsen kommer att accentueras för domstolen eller skiljenämnden när man påpekar den. Det är ofarligt och ganska enkelt. Det är mer chansartat men ändå nödvändigt att hålla motförhör om ett oemotsagt huvudförhör förmodligen leder till att ens egen klient förlorar målet, säger han.

Magnus Widebeck, lagman vid Nyköpings tingsrätt, betonar att motförhör endast bör hållas om huvudförhöret har skadat klientens sak och det finns en realistisk förhoppning om att kunna rätta till det som blivit fel.

– Kan advokaten visa att vittnet har sagt saker som inte är korrekta jämfört med utredningen kan det finnas anledning att hålla motförhör, annars bör man avstå, säger han.

Hålls motförhör trots att det inte går att korrigera negativa uppgifter som kommit fram i huvudförhöret kan förhörspersonens trovärdighet, tvärtemot vad som är syftet med förhöret, stärkas.

– Det kan leda till svar som gör att rätten tycker att det här är en person som man kan lita på. Vittnet kan till exempel säga sig vara fotograf och ha en väldigt bra förmåga att komma ihåg ansikten och andra saker, säger Johan Eriksson. 

Noggranna förberedelser 

Samtliga jurister som vi har talat med framhåller vikten av att noggrant förbereda vilka ämnen som ska tas upp under motförhöret.  Den som ställer förberedda frågor i en förutbestämd ordning riskerar att missa att ställa viktiga följdfrågor. Samtidigt är det viktigt att vara flexibel och inte hålla fast vid sin ursprungliga plan om ett nytt spår dyker upp.

Johan Eriksson börjar med att läsa bevisuppgiften och fundera över varför åklagaren har åberopat ett vittne och om det är något i bevisuppgiften, ofta förundersökningen, som han ifrågasätter. Han kontrollerar också om uppgifterna i förundersökningen stämmer överens med iakttagelser som andra personer som ska höras har gjort. Ofta besöker han brottsplatsen för att kunna avgöra om det finns felaktigheter i motpartens bevisuppgift.

– Vittnen kommer ofta ihåg fel. Sedan funderar man på om man genom egna frågor kan visa det, säger han.

Bo G H Nilsson förbereder sig genom att i detalj vara inläst på materialet. Det händer att han i förväg tar kontakt med det vittne som han ska hålla motförhör med.

– Ofta vill de inte prata med en. Är de anställda i motpartsföretaget kan de förväntas känna lojalitet med sin arbetsgivare.  Men vittnen som inte är lierade med det ena eller det andra lägret vill man ju gärna prata med. Har man pratat med vederbörande får man en bättre uppfattning om bevisläget och hur man själv ska agera under motförhöret.

Eric Bylander anser att många advokater i onödan drar sig för att kontakta motpartens vittne.

– I ett förprocessuellt skede har ett vittne ofta garden nere mer än i en förhörssituation. Då kan man få fram information som sedan kanske inte nämns i huvudförhöret. Det kan man återkomma till i motförhöret och påtala att det man pratade om före förhöret inte nämndes under förhöret. Genom att få fram uppgifter som kanske borde ha lämnats i huvudförhöret skulle man kunna sänka den allmänna trovärdigheten.

Det är även viktigt att förbereda sin egen klient inför motförhöret. Bo G H Nilsson brukar, i likhet med många andra ombud, uppmana vitten som han själv tänker åberopa att inte tala med motpartens ombud.

– Man vill inte underlätta för motparten att få fram nyttig information.

Claes Lundblad ger alltid sina klienter instruktioner inför motförhöret. De får bland annat rådet att enbart svara på den fråga som ställs och inte berätta om något annat.  Det gäller också att förbereda klienten på att motpartens förhörsfrågor kan vara provocerande. Det sista han gör inför motförhöret är att hålla ett skarpt testförhör med vittnet och då ställa de värsta tänkbara frågorna han tror kan komma upp under motförhöret.

– Vittnena blir ofta mycket lugnare när man hållit ett tufft korsförhör på advokatkontoret med dem. De känner en större säkerhet, säger Claes Lundblad.

Bo G H Nilsson håller också testförhör med sina vittnen, där han ställer de frågor han räknar med att motpartsombudet kommer att ställa under motförhöret. Han ger också sina vittnen rådet att lyssna på motpartsombudets fråga, svara på frågan och sedan vara tyst.

– Det ger uppslag till ytterligare följdfrågor om vittnet fortsätter att bygga ut svaret.

Johan Eriksson konfronterar också sin klient med tänkbara frågor som kan komma upp i motförhöret, men håller aldrig träningsförhör.

– Det är svårt att genomföra med utgångspunkt i hur det kommer att bli i verkligheten, säger han.

Enligt Claes Lundblad är det också viktigt att se till att egna vittnen är pålästa inför motförhöret för att deras trovärdighet inte i onödan ska kunna angripas.

– Det är väldigt vanligt att de som går upp i vittnesbåset är dåligt pålästa. De tror till exempel ofta att de kommer ihåg vad som står i dokument som de själva har författat och kan ta frågor på det. Men man minns ofta fel. Påläsning av dokument är därför en viktig sak, säger han.

Lyckat motförhör 

Enligt Bo G H Nilsson kännetecknas ett lyckat motförhör av att man lyckas etablera vad man hade föresatt sig att göra från början.

Han vet att han är klar med motförhöret när han har lyckats visa att vittnet har fel på en central punkt – som han från början gått in för att påvisa.

– I bästa fall erkänner vittnet att vittnet hade fel. Man kan också ha befäst i domarna eller skiljemännens medvetande att det finns en motsägelse mellan handlingarnas innehåll och vittnesutsagan som vittnet inte är i stånd att förklara. Då är det dags att avsluta förhöret.

Ett vanligt misstag som advokater gör under motförhöret är att inte sluta i tid och ställa för många frågor.

– De riskerar därför att få fram information som de inte vill ha, information som i själva verket stärker tillförlitligheten hos motpartens vittne, säger Eric Bylander.

De vi har intervjuat anser att det generellt sett hålls för många motförhör i Sverige.

Motförhör bör inte hållas alls om vittnesmålet i huvudförhöret inte har skadat advokatens klient. Om det är uppenbart att vittnet talar sanning är det heller ingen idé att hålla motförhör – då stärks enbart vittnets trovärdighet.

Men det är inte ovanligt att klienten tar illa upp om advokaten väljer bort att hålla motförhör.

– Många gånger kan ett passivt försvar vara ett bra försvar. Men det kan finnas ett tryck från klienten att ställa frågor trots att det inte behövs. Klienten tycker att den har anlitat en advokat som inte gör något. Då kan vissa advokater ställa en del frågor, säger Per E Samuelson.

Ett annat misstag som görs i samband med motförhör är att precis som till huvudförhöret förbereda specifika frågor.

– Det gör att man är mer fokuserad på nästa fråga man ska ställa än vad personen säger, säger Johan Eriksson.

Han anser liksom många andra erfarna advokater att man enbart ska förbereda vilka teman man ska ställa frågor om – till exempel ljusförhållandena och om en person var berusad vid ett särskilt tillfälle. 

Många frågor tillåtna

Under motförhöret kan advokaten i princip ställa frågor om allt som visar på brister i förhörspersonens trovärdighet eller berättelsens tillförlitlighet.

Men flera av dem som vi har intervjuat är eniga om att det finns en fråga som man absolut inte bör ställa till motpartens vittne i motförhöret. Den är ”är du riktigt säker?”.

– Från en person som redan har sagt sig vara säker får du bara ett svar – ja. Då stärker man motpartens trovärdighet, säger Johan Eriksson.

Magnus Widebeck tillåter inte frågor som är helt ovidkommande, där det är uppenbart att frågan inte har det minsta med saken att göra. Men han är mycket försiktig med att avbryta förhör.

– Jag minns inte när jag senast avbröt ett förhörande ombud. Jag har många gånger tänkt att en fråga inte har med saken att göra – men så hade den det. En fråga kan på en omväg leda till en värdefull upplysning står det i en kommentar till rättegångsbalken, och det stämmer, säger han.

Ledande frågor är, till skillnad från i huvudförhöret, tillåtna i motförhör.

Johan Eriksson anser definitivt att advokaten i motförhöret ska ställa ledande frågor som är korta, koncisa och helst kan besvaras med ja eller nej. Själv använder han ogärna öppna frågor.

– Risken med att ställa öppna frågor är att det kan ta lång tid att nå dit man vill. Ställer man ledande frågor har man ett helt annat befäl över förhöret och kan leda det till den information som man vill få fram.

Den amerikanska frågemodellen i motförhör går ut på att styra vittnet till att bara svara ja och nej på de frågor som ställs. Claes Lundblad vill inte att förhörspersonen ska lämna en egen berättelse i motförhöret, men att enbart ställa ja- och nej-frågor tycker han är överdrivet.

– Jag tror inte att det har så stor övertygelsekraft hos domstolen eller skiljenämnden om vittnet bara har svarat ja eller nej. Berättelsen får ingen färg, säger han. 

Fjärrförhör ifrågasätts

Det är förhållandevis vanligt att vittnen hörs via videolänk eller per telefon i stället för vid personlig inställelse, vilket många av dem som vi har intervjuat är kritiska till.

– Att lagstiftaren har slagit fast att videoförhör är lika bra som personlig närvaro är ur förhörsteknisk synpunkt helt felaktigt. Det är en nedmontering av besparingsskäl. Det är viktigt att domaren kan se vittnets reaktion, minspel och försök att hitta en förklaring vid en konfrontation. Det fungerar varken med telefon eller video, säger Per E Samuelson.

Katarina Påhlsson är också kritisk till att förhör med centrala vittnen, i både huvudförhör och motförhör, hålls via video­länk eller per telefon.

– Ett centralt vittne ska höras i rätten enligt omedelbarhets- respektive muntlighetsprincipen. Annars uppfattar man inte hur vittnet reagerar på en fråga.

Vad gäller vittnen som inte är centrala är hon dock öppen för telefon- och videoförhör. 

Glömska vittnen

Bo G H Nilsson berättar att det är svårt att hantera vittnen, som under motförhöret inte kan svara på frågor därför att de har glömt hur det ligger till.

– Generellt sett är det svårt att förhindra att vittnen undgår att svara genom att säga att de inte minns, säger han.

Finns det däremot dokument som visar vad som har hänt kan ett glömskt vittnes trovärdighet effektivt sänkas.

– Vittnet kan säga att hon inte kommer ihåg att hon har haft kontakt med en viss person.  Kan jag visa ett e-post-meddelande som visar att vittnet har korresponderat med någon som vittnet inte minde sig ha haft kontakt med är det ett enkelt sätt att sänka vittnets trovärdighet, säger Bo G H Nilsson. 

Olika syn på upplivningsföreläggande

Ett instrument som kan användas av ombuden om de hamnar i en situation där vittnet i motförhöret säger ”jag kommer inte ihåg” är upplivningsföreläggande. Det går ut på att förhörspersonen får möjlighet att läsa på så mycket att han eller hon når kunskapsnivån vid tidpunkten för en viss händelse – det vill säga läsa papper, kontrakt, mejl och titta i dagböcker vilka möten man har varit med på.

Claes Lundblad har själv goda erfarenheter av att använda sig av upplivningsföreläggande i samband med motförhör både i domstol och skiljeförfarande. Han skulle därför gärna se att metoden användes flitigare i såväl svenska domstolar som skiljenämnder.

– Om en fråga till exempel gäller något som vederbörande har glömt, kanske därför att det ligger några år tillbaka i tiden, och jag vet att det finns skriftligt material kan jag be om upplivningsföreläggande. Därefter blir det svårare att säga att man inte minns, säger Claes Lundblad.

Eric Bylander beskriver upplivningsförelägganden, som de senaste åren har blivit vanligare, som en klok sak som kan effektivisera förhören.

– Man slipper får standardinvändningar som ”Det hände för så länge sedan att det kommer jag inte ihåg”. Upplivningsföreläggande är ett institut som gör att förhörspersonen inte kan slingra sig lika lätt, säger han och tillägger:

– Kan förhörspersonen efter föreläggandet fortfarande inte svara på frågan kan advokaten i pläderingen säga att det är märkligt att personen säger sig inte minnas trots att hon har fått ett upplivningsföreläggande, vilket kan påverka trovärdigheten hos vittnet, säger Eric Bylander.

Magnus Widebeck är däremot inte särskilt positivt inställd till upplivningsförlägganden som han kallar en död bokstav i lagboken. Han har aldrig varit med om att en part har efterfrågat ett föreläggande och har själv aldrig utfärdat något.

– Du får aldrig ett vittne i ett motförhör att säga ”Jag minns inte”. Det är i praktiken detsamma som att säga att ”Jag har ingen aning om ifall det som jag sade i huvudförhöret stämmer”. Det är guld för den som håller motförhöret om vittnet säger sig inte minnas. Då kan trovärdighetsangreppet ta sin början, säger han.

Per E Samuelson är kluven till företeelsen.

– Det kan vara bra om vittnet får uppliva sina minnen genom att gå igenom handlingar eller läsa polisförhöret. Men kommer vittnet verkligen inte ihåg vad som hände kan ett upplivningsföreläggande också leda till att felaktiga utsagor i polisförhör cementeras, säger han. 

Det ljugande vittnet

Det kan även hända att man som advokat misstänker att ett vittne som åberopas av motparten ljuger. Per E Samuelsons råd i ett sådant läge är att ställa många detaljerade frågor för att avslöja vittnet.

– Vittnen som ljuger måste hitta på detaljer och producerar därför ofta motsägelsefulla svar, säger han.

Magnus Widebeck tror inte att förhörspersoner vill ljuga i allmänhet. De vill däremot ofta inte göra den som har åberopat dem besviken. Det gör att de ibland säger mer under huvudförhöret än vad de har täckning för. Men det kartlägger en duktig advokat i motförhöret.

– Om förhörspersonen blir överbevisad på en punkt i motförhöret kan det som var sant i huvudförhöret också framstå som mindre trovärdigt, säger Magnus Widebeck. 

Svårt men roligt 

Motförhöret beskrivs av dem som vi har intervjuat som en mycket svårare uppgift än huvudförhöret – samtidigt som det upplevs som något av det roligaste som finns.

– Att se reaktionen i rättssalen när hela rättegången vänder genom att man ställer rätt fråga till motpartens vittnen är jätteroligt. Det är som en atlantångare som plötsligt byter kurs. Det är juvelen i förhörskronan, säger Per E Samuelson.

Även Johan Eriksson, som har arbetat med att hålla förhör sedan slutet av 1980-talet, beskriver processandet som extremt kul och spännande.

– Man lär sig saker om människor och får en inblick i olika världar. Det finns en nerv i processen som gör att det inte finns något annat inom juridiken som intresserar mig, säger han.

Efter motförhöret finns möjlighet för den som har åberopat förhöret att ställa ytterligare frågor till vittnet – att göra ett återförhör.

Syftet med återförhöret är att återupprätta det egna vittnets förlorade trovärdighet.

– Återförhör ska hållas om motförhöret har varit framgångsrikt men felaktigt och du kan rätta till det med en fråga till, säger Per E Samuelson.

Ett annat syfte kan vara att ställa frågor man glömde ställa under huvudförhöret.

Ofta är det, enligt flera av de jurister som vi intervjuat, bra att avstå från återförhör.

Då förmedlar man, enligt Per E Samuelson, intrycket att motförhöret inte har skadat vittnet. 

Önskvärda förändringar

Per E Samuelson vill att ledande frågor i huvudförhör, som ju inte är tillåtet, även stoppas i praktiken. Han anser även att den svenska lagstiftaren borde överväga att ta efter USA och förbjuda spekulativa frågor i huvudförhör. I USA ombeds vittnet att berätta vad han eller hon har sett eller hört. I Sverige är det även tillåtet att fråga vad vittnet tycker om en viss företeelse.

– Vittnen får torgföra sina åsikter. Det kan medföra att vittnets felaktiga uppfattning läggs till grund för en dom i stället för fakta, säger Per E Samuelson.

Katarina Påhlsson och Magnus Widebeck spår att det blir vanligare med vittnessattester framöver. (Läs mer på s. 44.)

– Det förekommer ymnigt utomlands och är oerhört bra. Det underlättar för förlikningsdiskussioner och för handläggning vid huvudförhandling om det inte blir förlikning, säger Magnus Widebeck.

Claes Lundblad skulle gärna se att ombuden gavs rätt att träffa motpartens vittnen i linje med vad som i dag sker i USA. Motparten ställer frågor till vittnet, som har avlagt ed. Frågor och svar nedtecknats och kan sedan ges in till domstolen och åberopas som bevisning och ligga till grund för det slutliga ställningstagandet.

– Det är processekonomiskt vettigt att inför huvudförhandlingen ha rätt att fråga ut motsidans vittnen. I Sverige finns för närvarande ingen sådan rätt, men det hindrar inte att man ändrar lagen och inför den möjligheten. Det skulle kunna vara ett sätt att reducera resurskrävande huvudförhandlingstid, säger Claes Lundblad.

Bo G H Nilsson ser gärna att svenska domstolar blir bättre på att styra hur mycket tid som får gå till varje förhör.

– Det är tradition i svensk rättskipning att en part får den tid man anser sig behöva. Det är inte hållbart i längden när vi får alltmer komplexa tvister. Domstolarna måste hålla i tidsåtgången så att den inte svämmar över sina bräddar. Det blir en alltför stor belastning på alla, säger han.

Johan Eriksson hoppas att svenska processadvokater tar efter sina kolleger i England och USA och kontinuerligt utbildar sig i förhörsteknik.

Kamilla Kvarntorp och Tom Knutson

Läs mer: ”Att förhöra ett vittne. En handbok i förhörsteknik” av Per E Samuelson.