Vittnesattester spås bli vanligare
Skriftliga vittnesberättelser, så kallade vittnesattester, spås bli vanligare i svenska domstolar som ett resultat av att domstolsprocessen influeras av skiljeförfaranden.
Vittnesattester, som tidigare bara förekom i skiljeförfaranden, tillåts nu även i civilmål förutsatt att parterna är överens och rätten inte finner att det är olämpligt. Kombinerat med förhör kan det vara ett bra sätt att presentera ostridiga fakta som för sammanhangets skull måste komma fram, anser flera bedömare.
– Man kan hålla nere huvudförhörets längd och fokusera på motförhöret, säger Eric Bylander, docent i processrätt, vars intryck är att de skriftliga vittnesberättelserna blir allt vanligare i både skiljeförfaranden och civilmål i domstol.
I skiljeförfaranden, särskilt internationella förfaranden, har huvudförhöret i princip helt ersatts av en vittnesattest. Advokat Claes Lundblad tror att man har fått upp ögonen för vittnesattester i tvistemål som en följd av att de är standard i internationella skiljeförfaranden.
– Vittnesattester ökar möjligheterna att planera processen och hålla effektiva motförhör. Man vet vittnets ståndpunkt. Det är ett bra underlag för det ombud som ska förbereda ett motförhör. Ett förhör med ett kallt vittne där man inte har en aning om vad vederbörande ska säga är svårare att förbereda, säger Claes Lundblad.
Advokat Bo G H Nilsson anser också att det finns många praktiska fördelar med att huvudförhör ersätts med vittnesattester.
– Förhandlingstiden är dyrbar i ett stort internationellt skiljeförfarande, det kostar mycket att ha flera vittnen närvarande i flera dagar. Tiden är också en knapp resurs. De flesta skiljemän är därför angelägna om att försöka nedbringa förhandlingstiden, säger han.
En nackdel som han lyfter fram är att rätten och skiljenämnden inte får samma bild av vittnet, när det främst svarar på frågor i motförhör.
– Många advokater har en känsla av att vittnena inte riktigt kommer till sin rätt när de inte får redogöra för hela sin berättelse muntligen, säger Bo G H Nilsson.
Advokat Per E Samuelson hör till dem som anser att vittnesattester eller ”witness statements” som de kallas på engelska inte har något bevisvärde.
– Att människor av kött och blod ska få sin trovärdighet avgjord av vad som står skrivet på ett papper har ingen trovärdighet, säger han.
En annan fara med vittnesattester som brukar lyftas fram är att de kan vara riggade – att det i realiteten är advokaten som har författat dem.
– Men det menar jag att en duktig advokat slår hål på i motförhöret, säger lagmannen Magnus Widebeck.
Claes Lundblad nämner att det även om det finns en vittnesattest är vanligt att ett kort huvudförhör hålls med förhörspersonen, där kärnfrågorna i attesten kortfattat tas upp.
I brottmål får vittnesattester i princip endast förekomma om vittnet har avlidit eller är för sjuk för att ta sig till huvudförhöret i rättssalen.
Men kammaråklagare Malin Arentoft skulle gärna se att vittnesattester gick att använda även i brottmål när det gäller ostridiga uppgifter.
– I dag måste åklagare ibland åberopa förhör med personer trots att det personerna säger inte ifrågasätts av försvaret. I ett sådant läge vore det smidigare och processekonomiskt mer effektivt att kunna åberopa en vittnesattest, säger hon.
I brottmål fyller förundersökningsprotokollet ungefär samma funktion som vittnesattesten i tvistemål och skiljeförfaranden.
Eric Bylander anser att förundersökningsprotokollet har fått en alltför stark ställning, att ombuden använder det som bevisning i väl hög utsträckning.
– Berättelsen som ges under ett polisförhör, även om den är uppläst och godkänd, ger inte alltid en rättvisande bild. Den är inte alltid så nyansrik och insatt i sitt sammanhang som en berättelse under en huvudförhandling, säger han.
För att minska vittnets trovärdighet jämförs ofta vittnets utsaga i huvudförhöret med vad han eller hon har berättat under polisförhöret. Hovrättslagmannen Katarina Påhlsson kallar det ett otyg att förundersökningen ofta läses upp i svenska brottmålsrättegångar.
– Jag får intrycket att åklagare, försvarare och målsägandebiträden upplever polisförhöret som något slags facit. Det är det inte. Det man får fram i polisförhöret har sällan någon betydelse för vår slutliga bedömning av vittnesutsagan. Det är bara störande. Den berättelse som lämnas i rätten är den centrala, säger hon och tillägger att ansvaret ligger på rättens ordförande att endast tillåta uppläsning ur förundersökningen när förhörspersonen inte kan eller vill yttra sig eller uppgifterna verkligen avviker från det som har sagts hos polisen.
I höstas kom Högsta domstolen med en dom, i det så kallade balkongmålet, som Katarina Påhlsson hoppas ska stävja läsandet ut förundersökningen.