Brottmålsadvokater under press

Länge var brottmålsadvokaten en respekterad och självklar del av rättsstaten. Som försvarare stod han eller hon i medier och fiktion upp för den lilla och utsatta människan och säkrade att alla rättssäkerhetsgarantier respekterades och att ingen kunde fällas om det fanns rimligt tvivel. Som målsägandebiträde förde han eller hon brottsoffrets talan och såg till att övergrepp och våld i någon mån kompenserades. 

Det gör advokaterna förstås fortfarande, ute i landets rättssalar, på häkten och i samtalsrum. Men i den offentliga debatten och medierna målas en annan bild upp. I det populistiska lägret florerar bilden av  advokatröta och ”gangsteradvokater”, som med fula trick får skyldiga fria. Mer sansade politiker och medier fokuserar i stället på kostnaderna – att advokater både tjänar för mycket och kostar staten för mycket. 

Och det är mycket skattepengar som går till advokater i just brottmål. År 2023 uppgick statens utgifter för offentliga biträden, där offentliga försvarare och måls­ägandebiträden utgör de två största posterna, till nära 3,8 miljarder kronor. Beloppet innebär en ökning med omkring 1,5 miljarder kronor, eller 60 procent, sedan 2013. 

Ur ett annat perspektiv framstår kostnaderna som begripliga och knappast oväntade. Under åren 2013–2023 ökade Polisens anslag från 20,5 miljarder kronor till 37 miljarder kronor, vilket innebär en 80-procentig ökning. Även Åklagarmyndighetens anslag har ökat ungefär lika mycket som Polisens. 

Osäkerheten stressar

Brottsbekämpningens resurser har alltså vuxit betydligt mer än advokatnotan. Samtidigt har just kostnaderna, eller åtminstone kontrollen över kostnaderna för rättsliga biträden i brottmål, fått en hel del uppmärksamhet under de senaste åren. 

I en rapport 2021 tog Riksrevisionen upp de ökande utgifterna för biträden i brottmål, och ifrågasatte om domstolarnas kontroll över ersättningen egentligen var tillräcklig. I april 2024 var det dags igen, då regeringen gav hovrättspresidenten Anders Hagsgård i uppdrag att utreda en hel rad frågor kring rättsliga biträden. En av Hagsgårds första uppgifter, enligt direktiven, blir att lämna förslag för att uppnå ”en mer ändamålsenlig kostnadskontroll över statens utgifter för rättsliga biträden”.  

Så hur går det att driva brottmålsbyrå i tider av åtstramningar, gängkriminalitet och advokatförakt? Lönsamheten varierar, visar det sig. Men en sak är alla överens om: att det har blivit tuffare, både socialt och rent ekonomiskt. Och orsakerna är många. 

Sabina Saidi, som arbetar med brottmål i Stockholm, lyfter fram bland annat höjda kontorshyror och att den så kallade timkostnadsnormen, som styr ersättningen i större brottmål, inte har följt med inflationen, som viktiga orsaker.

– Väldigt många kolleger har inte kontor längre, till exempel, och många har inte sekreterare, säger Sabina.

Just timkostnadsnormens utformning är en av de eviga advokatfrågorna. Visserligen höjdes normen ovanligt mycket från 2023 till 2024, med 3,73 procent. Men inflationen var samtidigt hela 6 procent. 

Utöver den samhällsekonomiska utvecklingen pekar Sabina Saidi också på en rad andra faktorer som slår hårt mot advokaternas verksamhet, bland annat hårdare krav för den som behöver sätta en annan i sitt ställe i brottmål och att domstolarna blivit hårdare i sina granskningar av kostnadsräkningar. 

Även advokat Ann Bergström i Umeå vittnar om att det blivit tyngre. Eftersom hon även tar andra uppdrag än brottmål har situationen inte försämrats drastiskt, men visst märker hon de sämre tiderna. 

Advokat Jimmy Schiöld arbetar huvudsakligen med brottmål, och har kontor i Sollentuna. Han beskriver att verksamheten går bra. Men det är inte tack vare de offentligfinansierade uppdragen. 

– Det beror ju på att jag allt oftare tar uppdrag som privat försvarare. Jag har ökat den andelen från nästan ingenting för några år sedan, till ungefär hälften i dag, berättar han. 

Utöver uppdragen som privat försvarare tar han också konsultationsuppdrag. Det kan handla om misstänkta som inte har rätt till offentlig försvarare, men som tar hjälp i några timmar inför rättegången med att lägga upp sitt försvar. Fenomenet är ganska nytt, men Jimmy Schiöld uppfattar att han har många kolleger som också tar sådana uppdrag. 

De privata uppdragen bidrar, förutom till bättre lönsamhet, också till ökad stabilitet och bättre förutsägbarhet, påpekar Jimmy Schiöld. Utan dem skulle den ekonomiska stressen öka betydligt. 

– Det värsta är att inte veta om man kommer att få betalt eller inte när man utför ett arbete. Det är också ganska omotiverande, särskilt om man har en tre dagars rättegång framför sig. Jag avsätter en hel dag för att förbereda rättegången, tar kanske upp fyra av de åtta timmarna i kostnadsräkningen, och så vet jag inte om jag ens kommer att få betalt för dem, säger han.

Jimmy Schiöld ser en tydlig startpunkt för den här utvecklingen, där försvar inte längre får kosta så mycket. Och det är just Riksrevisionens rapport 2021. 

– Riksrevisionen påtalade att det fanns allvarliga brister i uppföljning och kontroll när det gäller ersättning till biträden i brottmål. Rapporten uppfattades av många domare som att de prutade för lite, säger han. 

Ser tudelning

Advokat Carl-Oskar Morgården, verksam i Stockholm, tycker inte att lönsamheten försämrats märkbart under de senaste åren. Däremot berättar han att han anpassat sin verksamhet till den nya verkligheten, med bland annat taxa i förordnandemål och svårigheter att få substituera. Exempelvis sköter han mer av arbetet via telefon i mål som kan befaras bli förordnandemål. 

Även Carl-Oskar Morgården upplever att de ekonomiska förutsättningarna ibland är osäkra, när han inte vet hur mycket betalt han kommer att få i ett uppdrag. 

– Men samtidigt så tänker jag, utan att låta högtravande, att man måste ju lägga ner all den tid som man själv tycker är nödvändig och skälig, åtminstone i de stora målen, där många års fängelse står på spel, säger han.

Advokat Poly Jensell arbetar i Göteborg på en av de större advokatbyråerna som tar brottmål. Hon tycker att verksamheten går bra. Men så är det inte för alla advokatkolleger, anser hon. 

– Jag ser två olika läger här. Dels har vi de namnkunniga, erkända advokater som alltid anlitas. De har det väldigt bra, säger hon, och tillägger att hon räknar in sig själv i denna grupp.

– Dels har vi den andra gruppen, som jag skulle säga utgör majoriteten av brottmålsadvokaterna. De är relativt nya och sitter ensamma på en byrå. De kanske precis har börjat att ta förordnanden. De har det väldigt svårt att leva bara på brottmål, fastslår Poly.

Tudelningen av kåren har funnits en tid, men Poly upplever att den har blivit mer uttalad under de senaste åren. Hon beskriver också att juniora advokater och jurister på större byråer, med höga debiteringskrav eller provisionsbaserad lön, kan ha det riktigt tufft nu. 

I en verklighet med svåra och komplexa brottmål och där alla advokater fått vänja sig vid att bli prutade blir situationen naturligtvis allra tuffast för dem som är oerfarna och har mindre reserver, menar Poly. Hon ser framför allt två risker med den hårda pressen på de unga advokaterna. 

– Man bränner ut den yngre generationen. Det är det ena. Det andra är att den som måste konkurrera om uppdragen, och som kanske inte ens kommer att få betalt för arbetet, den riskerar att bli mer benägen att börja göra saker som kanske inte är etiskt korrekta.

Domstolen killgissar

Bilden från advokaterna är entydig: det är vanligt att domstolarna skär i kostnadsräkningar. Det ökade intresset för brottmålsadvokaterna har dessutom gjort att stora prutningar skapar rubriker i medierna, ofta med en underton av att advokaten fuskat när domstolen prutar. 

Så är det förstås inte. I själva verkat ifrågasätter domstolarna enligt intervjupersonerna sällan att advokaten faktiskt arbetat den tid som han eller hon yrkar ersättning för. Prutningarna motiveras i stället ofta med att advokaten arbetat mer än vad som varit befogat i målet. 

Ann Bergström tycker i och för sig att det är bra att domstolarna granskar kostnadsräkningarna ordentligt. Däremot upplever hon ofta att prutningarna är dåligt motiverade.  

– Det känns som att det ofta bara görs en allmän bedömning. Och så tycker de att ”det här verkar ju vara lite mycket, här skär vi lite”, i stället för att gå in mer i detalj och fundera: De här åtgärderna i specifikationen, ingår de i uppdraget? Är de rimliga? Är det här någonting som advokaten borde ha gjort? säger Ann Bergström. 

En vanlig form av prutning, enligt Ann Bergström och Jimmy Schiöld, är att domstolen inte godtar att det finns skäl att frångå taxan i de olika taxemålen. 

Även advokat Thomas Bodström är oerhört kritisk till de dåligt motiverade prutningarna. Domstolen killgissar, menar han. 

– Det här är ju ett rättsligt beslut som domstolen fattar. Det ska ju fattas rättssäkert. Om rätten ifrågasätter vad advokaten har uppgivit, så ska den ha starka skäl för det, säger Thomas, och tillägger att domstolarna gör bort sig när de så lättvindigt hittar på skäl för att pruta.

De slentrianmässiga prutningarna på 10–15 procent innebär också för många advokater att marginalerna i verksamheten helt försvinner. 

– Större marginaler än så har inte brottmålsadvokater, konstaterar Thomas Bodström.

Poly Jensell berättar att hon alltid överklagar ersättningsbeslut där domstolen prutat. Ofta med gott resultat. 

– Tre av fyra gånger får jag rätt i hovrätten. De finner alltså att jag har haft fog för det arbetet jag har lagt ner, säger hon, och tillägger att hon numera ofta får påminna rätten om rättegångsbalkens formulering: att advokaten ska utföra sitt arbete med nit och omsorg. 

Sabina Saidi blir sällan prutad. Delvis beror det säkert på, menar hon, att hon prutar sig själv.

– Jag har nog börjat yrka med prutning, trots att jag faktiskt många gånger har gått back flera tusen. Jag vet ju att domaren inte kommer att tycka att det spelar någon roll att ett ärende har tagit ett och ett halvt år, när förhöret bara höll på i 50 minuter, säger Sabina Saidi.

En annan form av prutning som Sabina Saidi fått uppleva kommer när hon tvingats substituera en kollega, eftersom domstolen sätter ut målen utan hänsyn till försvararens schema.

– De säger ”det är den här dagen och tiden som gäller, du måste lösa det”. Så jag löser det med substitution, och räknar såklart med att kollegan ska få betalt för inläsning. Då kommer ofta reaktionen att ”nu har ni lagt ner för mycket tid på det här”, trots att det nu är två som har läst in målet, konstaterar Sabina Saidi.

En annan faktor som gör att advokater får arbeta mer för mindre ersättning är att hela rättsväsendet i dag är pressat till bristningsgränsen, menar Sabina Saidi. Hon märker det på att polis och åklagare gärna hänvisar den misstänkte eller målsäganden till försvararen eller måls­ägandebiträdet i alla möjliga frågor. Och även överbeläggningen i häktena påverkar, konstaterar Sabina. 

– Misstänkta blir kvar i arresten fast de är häktade. Där har de inte de rättigheter som de ska ha enligt häkteslagen. Det finns ingen kiosk, inte ens hygienartiklar. Och då hänvisar alla till oss försvarare, och vi förväntas kunna åka in och ge dem cigaretter och godis. 

Slumpen avgör

Ett annat problemområde som Sabina Saidi upplever är domstolarnas system för att förordna rättsliga biträden, de så kallade domstolslistorna. Sabina misstänker själv att hon har fallit bort från listan i en av Stockholms tingsrätter. 

Frågan om domstolarnas system för förordnande av biträden, de så kallade domstolslistorna, behandlades i Advokaten nr 1/2023. Ett problem som togs upp var att olika tingsrätter, även sådan som nästan är grannar, tillämpar olika urvalskriterier för vilka som får stå på listan, vilket kan missgynna vissa advokater och gynna andra. Många advokater var också kritiska mot att domstolarna följde listorna i bokstavsordning, i stället för att gå på skicklighet och erfarenhet. Just det är också det största problemet med domstolslistorna, menar Sabina Saidi. Eftersom det enda kriteriet för att få stå på listan är advokattiteln och att man anmält sig, blir det slumpen och alfabetet som spelar störst roll när uppdragen fördelas, i stället för skicklighet. 

– Bara du ställer dig på en lista, så är du värd lika mycket som den som jobbat 15 eller 20 år med brottmål. Det är en ganska stor förolämpning, säger Sabina. 

Jimmy Schiöld instämmer. 

– Det finns för många som inte borde jobba med brottmål på listorna, mångsysslare som tar alla möjliga typer av uppdrag, säger han och tillägger att det särskilt i allvarligare brottslighet behövs erfarenhet av brottmål. 

Slumpmässigheten i hur förordnandena delas ut, där den som har ett namn på rätt bokstav eller råkar svara först i telefon får uppdraget, gör det viktigare för brottmålsspecialisterna att bli personligen begärda, konstaterar Sabina Saidi. Hon uppfattar att det också cirkulerar vissa namn bland de återkommande klienterna på vissa advokater. 

Så har det ju varit en tid. Men en nyare tendens som Sabina uppfattat är att klienter och ibland också unga klienters föräldrar uttrycker misstro mot advokater som förordnas av rätten utan att vara begärda. 

– Det är vanligt att de säger ”jag vill inte ha den som rätten förordnar, jag ska fixa själv”. Vilket är synd. Majoriteten av kollegerna är ju duktiga.

Carl-Oskar Morgården efterlyser ett system där erfarenhet och skicklighet också premieras ekonomiskt. Han konstaterar att han fakturerade mer per timme som biträdande jurist på Vinge, där han inledde sin karriär, än nu när han arbetat i många år som brottmålsadvokat. Det kan kännas en smula bittert. En förbättring skulle kunna vara ett system liknande det brittiska, där särskilt skickliga advokater, king’s counsels, får högre ersättning per timme.  

– I grund och botten är det ju orimligt att en erfaren och skicklig brottmålsadvokat ska ha samma timtaxa som en helt nyutexaminerad jurist som är målsägandebiträde i samma mål. Det känns inte bra, säger han.

Efterlyser självkritik

Precis som advokaterna är domstolarna pressade i dag, när nu allt fler och allt större brottmål ska avgöras. Det kan vara en orsak till att handläggare nöjer sig med listorna och tar den som hinner svara i telefon när de ringer, även i svårare mål. En annan följd av det hårda trycket på rättsapparaten är, enligt advokaterna, att det också blivit allt svårare att ha en dialog om tider och datum för förhandlingar. 

Ann Bergström i Umeå har fått uppleva just denna brist på flexibilitet. 

– Tidigare var det lättare att få gehör för att en tid inte passade, för att man satt i ett annat mål. Nu är det ju mer ”den här tiden som gäller, take it or leave it, och annars får du begära entledigande”.  Man känner sig ju lite utbytbar, konstaterar Ann Bergström.

Ann Bergström arbetar ensam på sin byrå. Kollegerna i byrågemenskapen har fullt upp, och för henne är substitution därmed knappast något alternativ. Men även för de advokater som har kolleger är substitutionsfrågan svår. 

Redan 2015 begärde Advokatsamfundet i ett remissyttrande att reglerna om en försvarares eller ett målsägandebiträdes möjlighet att sätta annan i sitt ställe skulle förtydligas. Kravet kom efter att Svea hovrätt i ett par mål slagit fast att en advokat inte får sätta en biträdande jurist i sitt ställe vid förhör. 2021 upprepades sedan kravet på förtydligande. Och 2023 fastslog sedan Advokatsamfundets disciplinnämnd i ett beslut att en advokat inte får låta en biträdande jurist substituera vid ett polisförhör.

Poly Jensell och Jimmy Schiöld beskriver sig båda som kluvna i substitutionsfrågan. De ser, å ena sidan, ett tydligt behov av att ibland kunna skicka en kollega eller en biträdande jurist på ett förhör. Å andra sidan upplever de att vissa advokater har missbrukat systemet genom att ta in fler uppdrag än de förmår sköta och bygga verksamheten på substitution. 

– Då används ju det som en sorts pengamaskin, och det gynnar inte klienten över huvud taget. Men det som gör mig kluven är brottmålsadvokaternas arbetssituation, som inte är särskilt god. Vi ska kunna inställa oss med väldigt kort varsel och på helger. Om klienten är häktad så bokas det bara in, och man blir nästan alltid överkörd av domstolen om det är så att man har något annat inbokat, säger Jimmy, och tillägger att han för egen del mycket sällan substituerar. 

I stället måste han kanske frånträda ett ärende när de inbokade tiderna krockar, och det gynnar ju knappast klienten, konstaterar han. 

– Jag tror att domstolarna måste vara lite mera hyggliga när det gäller de advokater som inte använder substitution som ett sätt att öka intäkterna, säger Jimmy Schiöld. 

Han skulle gärna se att domstolarna oftare och tidigt i utredningen utsåg två försvarare för samma klient i stora mål, kanske kompletterat med att domstolarna upprättade egna listor för substitution, med duktiga advokater som kunde kliva in vid behov.

Poly Jensell ser också behovet av att kunna substituera. Samtidigt menar hon att advokatkåren själv varit med och skapat dagens situation. 

– När advokater diskuterar substitutionsfrågan pratar vi oftast bara om hur svårt det har blivit att vara advokat. Men vi pratar ju sällan om orsaken: att det finns advokater som har satt det här i system och byggt advokatfabriker, om vi nu ska kalla det så. Alltså de tar in ett uppdrag väl medvetna att de aldrig kommer att ha tid och möjlighet att företräda den här personen. Det är ju det som har fått både domstolen och disciplinnämnden att sätta ner foten, säger hon.

För klienterna kan det dessutom få mycket stora konsekvenser när oerfarna jurister ska biträda i ett polisförhör, fastslå Poly. 

Drabbar klienterna Men även ett totalt förbud mot att substituera biträdande jurist kan ha negativa konsekvenser för klienterna. Det anser i alla fall Carl-Oskar Morgården. 

– Tyvärr har det blivit en klar försämring för klienterna med det här förbudet. Jag tror att det också har drabbat polisen, när det har blivit mycket svårare att planera och sätta ut förhör, säger han.

Försämringen märks framför allt med häktade klienter, när det är bråttom. Tidigare kunde Carl-Oskar, om han själv satt i ett annat mål, skicka en duktig biträdande jurist på polisförhöret. Juristen hade gott om tid och kunde sitta med på plats, och hade tid att prata med klienten före och efter förhöret. Nu får förhören i stället många gånger klämmas in på Carl-Oskars lunch, och hållas per telefon. 

– Jag kan önska mig en lite mer dynamisk approach till frågan om substitution, och framför allt substitution vid förhör. Att det görs en helhetsbedömning, att det krävs ett okej från domstolen och klienten, och att det görs på ett professionellt och seriöst sätt. Man måste kunna lita på att en seriös brottmålsadvokat inte substituerar på ett sätt som liksom går ut över klienten, säger Carl-Oskar. 

Men möjligheten att sätta en biträdande jurist i sitt ställe vid förhör är inte enbart en praktisk fråga. Det är också en möjlighet för jurister under utbildning att både lära sig arbetet och att kunna bidra till byrån, rent ekonomiskt. När den möjligheten nu är borta har det också blivit svårare för advokatbyråer att anställa och utbilda unga, påpekar flera av de intervjuade advokaterna. 

Carl-Oskar Morgården tänker sig ändå att han ska kunna fortsätta sysselsätta biträdande jurister. De är viktiga för att öka tillgängligheten, så att klienterna har någon de kan nå när advokaten sitter i förhandling, menar han. Men de bidrar också till en bra diskussion och en ökad kvalitet på verksamheten. 

– Man måste ha den resursen på advokatbyrån, den här avlastande och kvalitetssäkrande funktionen som jag tycker att en biträdande jurist fyller. Men det kommer inte att vara lika lönsamt längre att ha jurister anställda. Det är ett faktum, säger Carl-Oskar.

Hotar kårens framtid

En som tydligt märkt att det blivit svårare att anställa biträdande jurister är Thomas Bodström, som har lagt om rekryteringen till byrån. 

– Tidigare hade jag ungefär hälften biträdande jurister och hälften advokater i verksamhet. Nu har jag 90 procent advokater och 10 procent biträdande jurister. Alltså nästan inga biträdande jurister, konstaterar Thomas, som fortsätter:

– Det här smärtar mig oerhört. Jag har visserligen tjänat på det ekonomiskt. Det är klart det är mycket bättre att anställa advokater. Men det känns så tråkigt att inte längre kunna bidra till återväxten. Och varje vecka säger jag nej till oerhört ambitiösa, duktiga jurister, för att i stället anställa advokater. F

ör Thomas Bodström är just uppdraget att utbilda och coacha unga jurister en del av tjusningen i advokatyrket. Men det är också en mycket viktig uppgift menar han. Att lära av och resonera med erfarna advokater, och stegvis ta på sig allt svårare och mer självständiga arbets­uppgifter, är nämligen det bästa och kanske enda sättet att så småningom själv bli en skicklig advokat, enligt Thomas.

Thomas Bodström beskriver de hårdare substitutionsreglerna och disciplinnämndens praxis närmast som en ödesfråga för advokatkåren, eftersom den äventyrar kvaliteten på framtidens brottmålsadvokater.  

– Att några få advokater grovt har misskött sig, det är allvarligt i de enskilda fallen. Men där har Advokatsamfundet visat att systemet fungerar, genom att utesluta dem, vilket förstås var bra. Men det är substitutionsreglerna och de här nya hårdare tolkningarna från disciplinämnen som är det stora hotet, säger Thomas, och tillägger att det ytterst förstås drabbar klienterna om outbildade advokater gör fel. 

I dagsläget diskuterar Advokatsamfundet att ytterligare skärpa kvalifikationskraven för advokater som ska ta vissa typer av uppdrag. Tanken är förstås att säkra att den som riskerar ett långt fängelsestraff också får bästa möjliga försvar. 

Thomas Bodström är inte förtjust i förslaget, som han menar ytterligare försvårar för byråerna att anställa unga och utbilda dem. 

– Ekonomiskt tjänar vi som har större brottmålsbyråer och äldre advokater på hårdare regler. Det är ju många äldre advokater som tycker det här är toppen, för att konkurrensen från unga, duktiga advokater blir mycket mindre. Men för mig så är det mer värt att kunna få jobba med de här unga juristerna än att jag tjänar lite mer, säger han. 

I stället för mer regler skulle Thomas vilja se en skärpt tillsyn över principaler och delägare som driver brottmålsbyråer, så att de inte släpper ut sina unga på allt för svåra uppdrag. 

– Jag tycker att det är ett direkt brott mot advokat­etiska regler att sätta en advokat som har jobbat på ett par år på ett mord till exempel. Det ska både den som är ansvarig för advokatbyrån och den enskilda advokaten säga nej till. 

Även Ann Bergström känner oro för hur framtidens unga brottmålsjurister ska få sin utbildning om planerna genomförs, om det blir ännu svårare att anställa oerfarna jurister och advokater. 

– Det blir ett jättestort problem, för vi vill ju att det ska finnas duktiga advokater och engagerade advokater. Och personer som genuint vill jobba med den här typen av juridik, för det gäller ju att vi ändå finns där som ett attraktivt alternativ, säger hon.

Tuffare men roligare

Hårdare arbete, ökad konkurrens, svårare att rekrytera och utbilda framtida brottmålsadvokater. Det är en mörk bild som brottmålsadvokaterna målar upp, både just nu och för kårens framtid. Hur har det blivit så här?

Sabina Saidi är övertygad om att de hårdnande villkoren har med den allmänna misstron mot advokater i vissa kretsar att göra. 

– Det finns ett misstänkliggörande av advokater. Likadant kring pengar. Det har blivit en stor grej att vi kostar för mycket, säger hon. 

Ann Bergström är inne på samma linje. Samtidigt är det ju inte alls konstigt att advokatkostnaderna ökar när rättsväsendet hela tiden förstärks, påpekar hon. 

– Man ser inte riktigt sambandet att om andra aktörer i rättssamhället får ökade resurser, och det kanske blir större och mer komplicerade mål, då är det oundvikligt att kostnaden för advokater ökar. För vi vill väl ändå ha advokater som hjälper såväl personer som är misstänkta för brott som personer som utsatts för brott, säger hon.  

När brottsbekämpningen hela tiden förstärks med nya övervakningsmetoder och tvångsmedel blir dessutom advokatens roll ännu viktigare, påminner Ann Bergström. 

– Då gäller det att du har möjlighet att lägga ner den tid som behövs, och att du får betalt för ditt arbete. För det blir ju ett problem om advokater inte får betalt för att göra jobbet som krävs. Då måste de välja mellan att antingen göra arbetet gratis, på sin fritid, för att det här ska bli bra. Eller så måste de välja bort vissa åtgärder. Men det kan man ju inte heller göra, man måste ju tillvarata klientens rätt. 

Även Jimmy Schiöld är pessimistisk.

– Det ligger i den allmänna opinionen att man vill ha hårdare tag, och det spiller över på de misstänktas ombud, alltså försvararna. Och politikerna vet förstås att det är populärt att vara motvalls där när det gäller ersättningar till försvarare. Jag ser inte positivt på framtiden, säger han.

Jimmy försöker på olika sätt hejda utvecklingen. När beslutet om att införa en taxa för förordnandemål kom, uppmanade han advokatkollegerna att strejka, så som de norska kollegerna gör nu. Stödet blev dock inte tillräckligt stort för någon strejk. 

– Om den här utvecklingen fortsätter när det gäller ersättning i offentliga uppdrag kommer jag att övergå till allt fler uppdrag som privat försvarare, och konsultationer och rådgivning. Och det riskerar ju tyvärr att leda till att rätten till fullgott försvar blir en klassfråga. Det är statens ansvar att motverka det, inte advokaternas. Det är inte hållbart att advokater ska driva en förlustverksamhet bara för att vi vill vara goda medborgare, anser Jimmy. 

Poly Jensell väljer att vara mer optimistisk. Hon tänker sig att vi just nu befinner oss vid en brytpunkt, eller en slags lägstanivå – och att det kommer att bli bättre. 

– Kraven blir hårdare och det är tuffare. Men jag skulle säga att det är roligare också, för att det blir svårare juridik. Orkar vi bara vara med i den här brytpunkten och ger det fem år, så kommer vi att hitta en form, en stabilitet. Då kommer det att bli jätteroligt, fastslår hon.