En grönvinter med lite snö och bra med kyla är en underbar vinter för långfärdsskridskoåkare. Den här säsongen har det varit en sådan i Mälardalen och andra delar av Sverige. Tusentals skridskoåkare ger sig ut på turer i små sällskap eller i olika föreningars regi. Men aldrig ensamma. Alltid minst två åkare, ispikar, isdubbar, kastlina, en ryggsäck med grenrem samt ombyte är några ovillkorliga säkerhetskrav.

För att bli en skicklig långfärdskridskoåkare tar det år av åkning. Det handlar inte bara om teknik, utan även om att lära sig läsa isar, få fördjupad iskunskap och lära sig tyda väder. Var och när kan isbrunnar bildas? Hur bildas och uppstår kärnis, snöis, stöpis, våris, överis eller rutten is? Till det kommer ett gott omdöme. För som det sägs inom flyget: ”There are no old, bold pilots.”

Saknar man omdöme, förmåga till riskbedömning och erfarenhet kan man lätt plurra. Det är något som många, även erfarna åkare, trots allt råkar ut för förr eller senare. Då vill det till att ha ytterligare kunskaper för att allt ska sluta väl.

På samma sätt är det med advokatprofessionen, som är ett utpräglat erfarenhetsyrke. Ett yrke som även kräver ”tekniskt kunnande”, gott omdöme och kloka kollegor att kunna rådgöra med i svåra etiska situationer.

På senare tid har det knappast undgått någon att i medierapporteringen läsa om hur olika advokater hamnat i bekymmersamma situationer.

I denna utgåva av Advokaten skriver både samfundets generalsekreterare (läs mer) och ordförande (läs mer) om betydelsen av erfarenhet i advokatyrket. Det kan finnas anledning att diskutera om ett krav på ett visst antal år som advokat ska krävas för att åta sig vissa uppdrag, anser de två.

Sett till långfärdsskridskoåkarens värld låter det som en intressant tanke.

Tom Knutson
Chefredaktör