Rättssäkerhet med komplikationer

I augusti 2021 knivskars en 12-årig pojke på en vind i Sollefteå. Fallet fick stor medial uppmärksamhet. ”Barn lurade pojke till vind – misstänks knivskurit honom” basunerade till exempel Expressen ut. Det stora intresset för fallet kom dock inte i samband med själva händelsen, utan när den i december prövades i domstol. I domen, som kom strax före jul, konstaterade Ångermanlands tingsrätt att det blivit utrett att de båda pojkarna ”tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till grov misshandel”.

Men någon påföljd blev det inte. De båda gärningsmännen var nämligen bara 13 år, och inte straffbara. Ändå utreddes brottet av polis, och det prövades i domstol.

Sollefteåfallet är det senaste exemplet på en utredning och bevistalan enligt lagen om unga lagöverträdare (LUL). Enligt LUL kan nämligen barn, i synnerhet barn som närmar sig straffbarhetsåldern 15 år, utredas och få sin skuld prövad – men utan att någon påföljd döms ut. Däremot kan anspråk på skadestånd behandlas under processen, och i många fall följs utredningen och bevistalan enligt LUL av insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU.

Bevistalan är ovanligt. Trots att institutet funnits sedan 1964 tycks det bara ha använts vid sex tillfällen totalt. Siffran är osäker – just bevistalan är svårt att finna i domstolarnas statistik.

Avgör i domstol

De fåtaliga fallen av bevistalan har väckt uppmärksamhet. Men ännu mer mediefokus och diskussioner har skapats av ett par uppmärksammade rättsfall, där barn pekats ut som skyldiga till grova brott, utan att få någon rättslig prövning eller något juridiskt biträde. Mest känt är det så kallade Kevinfallet, där två numera vuxna bröder i Värmland fortfarande kämpar för upprättelse efter att de som fem- och sjuåringar hängts ut som mördare.

Ungefär samtidigt med Kevinfallet uppmärksammades hur polisen år 2001 med långa och många förhör pressat fram ett erkännande i det så kallade Hovsjöfallet, där en 12-åring angavs ha mördat sin ett år yngre vän.

(Läs mer om Kevinfallet och Hovsjöfallet.)

Mediernas granskning av de båda fallen fick Barnombudsmannen att reagera. I en skrivelse till regeringen 2017 pekade myndigheten bland annat på barnkonventionens skrivningar om barn som misstänks för brott: ”Enligt artikel 40 ska staten särskilt säkerställa att varje barn som misstänks för att ha begått brott ska betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd. De ska få juridiskt biträde eller annan hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar. Vidare ska barnet enligt artikel 40 i barnkonventionen inte tvingas avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig. Barnet ska också ha rätt att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet”, skrev BO.

Barnombudsmannens slutsats blev att skuldfrågan för barn borde avgöras av domstol, i en bevistalan. Men BO betonade också att fokus självklart måste vara på sociala insatser för barnet, för att bryta en negativ utveckling av kriminalitet och utanförskap.

Det var också viktigt att ”säkerställa kvaliteten på de utredningar som görs, exempelvis i fråga om kompetensen hos de personer som ansvarar för utredningarna”, framhöll Barnombudsmannen, som också föreslog att man skulle samla kompetens kring barn som begår brott i en motsvarighet till de barnahus där barn som utsatts för brott förhörs.

Handlar om rättssäkerhet

Behovet av rättssäkra och barnanpassade utredningar av brott fanns också med i direktiven när regeringen 2019 tillsatte en utredning om ”Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott”. Men också brottsbekämpning står högt upp på önskelistan i direktiven, som bland annat uttrycker att ”Tidiga och ändamålsenliga insatser från samhällets sida kan hindra en negativ spiral med fortsatt brottslighet och bidra till att barnet får den hjälp och det stöd som han eller hon behöver”.

Utredningsuppdraget gick till tidigare lagmannen Eva Wendel Rosberg. I januari i år överlämnade hon sina förslag till regeringen. Ett av dem, en ny presumtionsregel om att åklagare ska väcka bevistalan vid vissa allvarliga brott, bäddar för en ökad användning av bevistalan.

– Syftet är att stärka barns rättssäkerhet, så att det inte bara blir en enklare utredning och sedan slår man fast att barnen är skyldiga till ett brott. Det innebär ju ingen rättssäkerhet för barnen, säger Eva Wendel Rosberg.

Eva Wendel Rosberg berättar att hon hade fallet Kevin i bakhuvudet under utredningsarbetet. Samtidigt, påpekar hon, hade bevistalan knappast blivit aktuell för bröderna i Arvika, ens med de föreslagna reglerna, eftersom pojkarna var så unga.

Rättssäkerhet och skydd för oskuldspresumtionen är starka argument för bevistalan, anser Eva Wendel Rosberg, liksom barns rätt enligt barnkonventionen att komma till tals i allt som rör dem. Samtidigt finns det naturligtvis problem med att dra in barn i rättssystemet, medger Eva Wendel Rosberg.

– Vi har inga ungdoms- eller barndomstolar. Så en svårighet är ju att domstolarna inte är anpassade efter att barn ska komma dit och höras, säger hon.

Ett annat problem kan vara den uppmärksamhet som bevistalesmålen leder till.

– Det blir skriverier och barnet utsätts för den här publiciteten, oavsett åt vilket håll domslutet sedan hamnar, konstaterar Eva Wendel Rosberg.

Hon konstaterar att de krav på hårdare tag mot kriminella som märks i den politiska debatten inte tycks ha stöd på alla håll inom polisen, när det gäller barn under 15 år.

– Alla poliser efterfrågar inte möjligheten till tuffare tag mot de unga. Många poängterar snarare att bygga relationer med ungdomarna, säger Eva Wendel Rosberg, och fortsätter:

– Polisingripanden kan också göra att barn blir bekräftade i sin kriminella identitet, så att de känner sig tuffa. ”Jag var inne på polisförhör, men jag sa inget.” Den risken finns. Det måste hela tiden vara en avvägning.

Saknas siffror

Bevistalan är ovanligt, och kommer troligen så att förbli även med de nya förslagen. Men betydligt fler barn utreds ändå av polisen, enligt 31 § LUL. Sedan 2010 ska polisen inleda en så kallad utredning enligt 31 § LUL, en så kallad § 31-utredning, om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år för brottet och om inte särskilda skäl talar emot det.

Här har utredningen funnit att regelverket på flera punkter redan används som det var tänkt, även om kunskapen om § 31 varierar mellan olika socialtjänster.

Erfarenheterna av att utreda barn är på det hela taget goda inom socialtjänst och polis, enligt utredningen. Däremot saknas systematiska utvärderingar och övergripande kunskap om hur barn utreds och hur ofta det förekommer så kallade LUL 31-or, eftersom ingen enhetlig statistik tycks finnas.

– Polisens registrering ser olika ut och det har varit svårt att få fram statistik, konstaterar Eva Wendel Rosberg.

Bristen på siffror är ett problem, anser Eva Wendel Rosberg, som också fått synpunkter på detta från poliser.

Frånvaron av statistik och rapportering av utredningar påpekades redan 2014, då Brottsförebyggande rådet, Brå, studerade hur barn under 15 hanteras inom rättsväsendet och hur reglerna i LUL tillämpas.

”Trots att Brå i en tidigare rapport om brottsmisstänka barn påtalade behovet av en ’lägstanivå’ för definitionen av en § 31-utredning liksom att besluten att inleda en sådan utredning alltid bör registreras, är det fortfarande sällsynt att så sker. Enligt Brås mening är det fortfarande viktigt att polisen utvecklar en enhetlig definition på vad en § 31-utredning är och att beslutet om en sådan utredning registreras i RAR 18 så att Polisen kan följa upp sitt arbete med brottsmisstänkta barn”, skriver Brå i sin rapport, och fortsätter: ”Om polisen blir bättre på att registrera ärenden med brottsmisstänkta barn – och gör det utifrån en enhetlig definition – skulle det bli mycket lättare att i fortsättningen följa frågan.”

Brå konstaterar också att det 2014 var stora skillnader mellan landets polismyndigheter i hur vanligt det var med utredningar enligt LUL.

Biträdet viktigt

Även Eva Wendel Rosbergs utredning har haft kontakt med ett stort antal företrädare för kommunernas socialtjänst och med samtliga polisregioner i landet. Och fortfarande finns variationer i arbetssätt och även i hur vanligt det är att barn utreds av polisen.

– Kunskapen om regelverket och socialtjänstens möjligheter att närvara vid polisförhören varierade. I vissa kommuner vet man inte ens om det, säger Eva Wendel Rosberg, som samtidigt märkte att kommunerna lyssnade in varandra och försökte lära vid de hearingar som utredningen arrangerade.

Barn som utreds enligt LUL har, under vissa förutsättningar, möjligheter att få ett juridiskt biträde. Biträdet bör, enligt Riksåklagarens handbok, närvara vid alla förhör med den misstänkte. Det juridiska biträdet kan sedan följa sin klient även i en bevistalan, men det finns annars möjlighet att förordna en offentlig försvarare. Eva Wendel Rosberg anser att biträdena, ofta advokater eller biträdande jurister, spelar en viktig roll i utredningarna.

– Att de är med vid förhör har en mycket stor betydelse, säger hon.

Även på biträdessidan konstaterar Eva Wendel Rosberg att det saknas statistik. Det tycks helt enkelt inte finnas något heltäckande sätt att få fram uppgifter om hur många LUL 31-utredningar som genomförs med, respektive utan, förordnade biträden.

Några konkreta förslag på området juridiskt biträde lämnar inte utredningen. Däremot vill Eva Wendel Rosberg införa en rätt till målsägandebiträde för måls­äganden i mål där den misstänkte är under 15 år. I dag finns ingen sådan rättighet.

– Om man har en misstänkt som är under 15 år gäller inte reglerna om målsägandebiträde som för den där misstänkte är över 15. Det är en brist. Där vill vi göra reglerna som gäller när straffmyndiga är misstänkta tillämpliga även när den misstänkte är under 15 år. Det blir en kostnadsökning, men vi ser det som viktigt för målsäganden, säger Eva Wendel Rosberg.

Vill inte sänka åldern

Eva Wendel Rosbergs förslag omfattar framför allt grova brott där barn är misstänkta. Även om de blir verklighet kommer alltså de allra flesta barn som agerat brottsligt att fortsätta att hanteras utanför polishus och rättssalar. Samtidigt befarar vissa (se artikeln ”Symbolpolitik att pröva barn i domstol”) att en ökad användning av bevistalan och polisutredningar banar väg för en sänkt straffbarhetsålder.

Och sådana röster har hörts i debatten. Klas Lundgren, kammaråklagare vid Åklagarkammaren i Halmstad med egen erfarenhet av att driva en bevistalan, argumenterade på SVT:s opinionssidor på nätet 2018 för en ökad användning av bevistalan, men också för en sänkt straffbarhetsålder, kanske rent av till 12 år.

Moderaterna hakade på och talade redan 2020 för att utreda en sänkning av straffbarhetsåldern, detta delvis för att komma åt att kriminella gäng använder sig av barn i sin brottslighet, eftersom dessa inte kan straffas.

Även advokaten och den liberale riksdagsledamoten Allan Widman har flera gånger motionerat i riksdagen om en sänkning av straffbarhetsåldern. Han hänvisar bland annat till att ungdomar i dag är "mer sexuellt mogna och använder mer droger än när 15-årsgränsen kom till 1864 och att ”dagens tonåringar är väsentligt mer upplysta ifråga om samhället än då den allmänna folkskolan just etablerats”.

Men Eva Wendel Rosberg är tydlig: hennes förslag har inget att göra med en sänkt straffbarhetsålder.

– Vår utredning är inte ett försök att sänka straffmyndighetsåldern. För det är ju inget jag står bakom. Det var en fråga som jag ställde innan jag tackade ja till uppdraget. Jag fick svaret att det inte är fråga om det. Och så har det ju inte heller blivit, säger hon.

Nej till mer tvångsmedel

Genom tilläggsdirektiv 2021 fick Eva Wendel Rosberg också titta närmare på användandet av tvångsmedel mot barn, eller som det formuleras i direktiven: ”analysera behovet av utökade möjligheter att företa beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år”. Här vill utredningen inte öppna för ökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna.

– Ska man skapa ett regelverk som ger polisen större befogenheter, då krävs det mycket goda skäl. Det har vi inte funnit, säger Eva Wendel Rosberg.

Hon påpekar att det finns skilda uppfattningar om behovet av mer tvångsmedel mot barn under 15 även inom polisen, men också att det nuvarande regelverket på området inte överallt tillämpas fullt ut.

– Utgångspunkten måste ju vara att det inte ska vara en lägre tröskel för tvångsmedel mot unga än det är för straffmyndiga. Det ska inte vara enklare att genomföra såna åtgärder mot dem under 15 än mot dem över – snarare tvärtom. 

Bevistalan och utredningar enligt LUL

Barn som inte har fyllt 15 år och som misstänks för brott kan bli föremål för en brottsutredning enligt bestämmelserna i 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). En utredning enligt 31 § LUL får inledas om:

• någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Enligt denna presumtionsregel ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det,
• socialnämnden bedömer att utredningen kan ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge,
• det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse.

Bestämmelserna riktar huvudsakligen in sig på barn som närmar sig straffbarhetsåldern. För att inleda en utredning beträffande ett barn som inte har fyllt 12 år krävs synnerliga skäl.

Bestämmelsen i 31 § LUL fick sin nuvarande lydelse efter en lagändring år 2010. Ett uttalat syfte med lagändringen var att fler brott som barn under 15 år misstänks för skulle utredas.

När en person under 15 år misstänks ha begått ett brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, begära prövning hos domstol huruvida den unge har begått brottet, bevistalan. Domstolen avgör i bevistalan om det har blivit utrett att barnet har begått brottet eller om så inte är fallet.

SOU 2022:1: Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Regeringen beslutade i december 2019 att tillsätta en utredning för att se över regelverket för utredningar mot barn som misstänks för brott. Syftet med översynen var, enligt regeringen, både att säkerställa en hög grad av rättssäkerhet och att uppnå en hög grad av effektivitet när barn är misstänkta för brott. Uppdraget tog sikte såväl på barn under 15 år som på barn mellan 15 och 18 år. Till utredare utsågs tidigare lagmannen Eva Wendel Rosberg.

För barn under 15 år skulle utredningen bland annat: 

• analysera om de särskilda bestämmelser som rör utredningar om brott som barn under 15 år misstänks ha begått är ändamålsenliga och om de tillämpas på avsett sätt,
• se över systemet med bevistalan och ta ställning till om även åklagare bör kunna initiera en bevistalan,
• utvärdera bestämmelserna om drogtest av barn under 15 år som misstänks för brott.

I tilläggsdirektiv sommaren 2021 fick utredningen dessutom i uppdrag att se över och analysera behovet av utökade möjligheter att använda tvångsmedel som beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år.

I januari 2022 överlämnade utredaren Eva Wendel Rosberg sitt betänkande, med förslag som ska ge fler utredningar enligt lagen om unga lagöverträdare (LUL) och öka användningen av bevistalan när unga misstänks för brott.

Utredningen föreslår bland annat:

• En ny huvudregel om att åklagare ska väcka bevistalan när ett barn under 15 år misstänks ha begått ett brott med minimistraff om 5 års fängelse.
• Fler brott som begås av barn under 15 år ska utredas av polis. Detta ska åstadkommas genom en kunskapshöjning inom socialtjänsten, men också genom en vidare omfattning av den tredje punkten i 31 § tredje stycket LUL. En utredning ska enligt förslaget få inledas om det är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.
• Reglerna för när polisen får drogtesta barn under 15 år som misstänks använda narkotika förenklas i syfte att drogtesterna ska användas i större omfattning.
• Tydligare regler om den misstänktes insyn i utredningen genom att bestämmelsen i 32 § LUL förtydligas i syfte att klargöra vilken rätt till insyn ett barn under 15 år har i en § 31-utredning.
• Rätten till ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare utvidgas genom att lagen (1988:609) om målsägandebiträde respektive lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ska gälla även vid § 31-utredningar.

Förslagen föreslås träda i kraft 1 januari 2023.