Diskussionerna måste fortgå om inträdesreglerna och närliggande frågor

Advokatkåren, och då särskilt brottmålsadvokaterna, har återigen uppmärksammats medialt av mindre smickrande anledningar. Att medierna granskar är naturligtvis bra, men vad som framkommit är, utan att uttala mig om specifika fall, allvarligt.

Åsikter som framkommit med anledning av granskningarna är bland annat att det är alltför lätt att bli advokat och att ”för unga” advokater förekommer som offentliga försvarare i stora mål (se till exempel Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet, publicerad i nätupplagan den 14 februari 2022). Kritiken måste tas på allvar, då den riskerar att påverka förtroendet även för flertalet advokater som håller sig inom ramen för vårt etiska regelverk.

Jag vill redan inledningsvis kort nämna något om inträdesansökningar och närliggande frågor om dispens. Dessa frågor engagerar många ledamöter och biträdande jurister som aspirerar på att bli ledamöter. Det är förståeligt, särskilt för dem som har för avsikt att verka med uppdrag som kräver offentliga förordnanden.

År 2011 ändrades femårskravet till tre år. Den huvudsakliga anledningen var att anpassa antagningsreglerna till hur dessa ser ut i övriga medlemsstater i EU. Det hörs röster i och utanför advokatkåren som tycker att tre år är för kort tid. En närliggande åsikt är att Advokatsamfundet i vart fall inte borde bevilja några dispenser alls från treårskravet. Andra har uppfattningen att vi i styrelsen är alltför stränga med att bevilja dispens. De flesta med den åsikten har antingen själva, eller haft någon anställd som, nekats dispens.

I Advokaten har noggrant redogjorts för hur regelverket kring möjligheterna till dispens ser ut. I senaste numret svarade generalsekreteraren på ett inlägg som rörde just dispens. I detta nummer gör jag det. Huvudregeln för att kunna bli antagen som ledamot av Advokatsamfundet är som sagt minst tre års erfarenhet på advokatbyrå under ledning av ansvarig principal.

För egen del är jag av uppfattningen att minst tre år är en nödvändig tid för att bli mogen och tillräckligt skicklig för att verka som advokat, särskilt inom ramen för humanjuridik där vi ser att många yngre advokater startar egna byråer och arbetar utan äldre kollegor som kan rådfrågas i svåra situationer för etiska överväganden. Att helt ta bort möjligheterna till dispens skulle dock slå hårt mot vissa sökande och inte framstå som helt logiskt. Vi har haft sökande som kan åberopa mer än tio års advokatliknande verksamhet. Att inte kunna beakta någon del av en sådan lång kvalificerad yrkeserfarenhet skulle kännas mycket märkligt. Det är dock viktigt att understryka att en eventuell dispens inte innebär lägre krav på sökanden att styrka sin lämplighet.

Jag vill också kort nämna något om de röster som hörts den senaste tiden om att det är påfallande unga advokater som ofta är förordnade i mål som rör mycket grov brottslighet. Regelverket ställer inte krav på ett visst antal verksamma år som advokat innan du kan åta dig uppdrag av visst slag. Däremot följer av god advokatsed att du som advokat ska ha tillräcklig kompetens och erfarenhet för att åta dig ett uppdrag. Det kan finnas anledning att diskutera om ett krav på ett visst antal år som advokat ska krävas för att åta sig ett uppdrag som avser till exempel särskilt grov brottslighet eller särskilt unga tilltalade.

Frågan om våra advokater i dag är yngre än för säg tio år sedan när de söker inträde är lätt att svara på. Så är det, med det slopade femårskravet är detta en naturlig följd. Men det har inträffat andra förändringar också. Tidigare var det sällsynt för en ung jurist att få anställning på en advokatbyrå utan fullgjord, eller i vart fall påbörjad, notarietjänstgöring.

För egen del började jag på advokatbyrå i mitten av 80-talet efter avslutad tingstjänstgöring. På den tiden arbetade man som tingsnotarie i två och ett halvt år. Efter notarietiden sökte jag och mina kollegor oss vidare till hovrätt, kammarrätt eller advokatbyrå. Med femårskravet innebar det en yrkesverksam tid som jurist innan titeln advokat var aktuell om i vart fall cirka sju år. I dag är det inte så längre.

Många advokatbyråer rekryterar en majoritet av sina jurister direkt från universiteten, vilket för med sig att vi har många väldigt unga biträdande jurister anställda. Vissa är sedan tjänstlediga från advokatbyrån för att sitta ting. Många gör emellertid inte det, bland annat på grund av de höga betygs- och intagningskraven som gäller i storstädernas domstolar. Jag är övertygad om att advokatbranschen hade gagnats av att fler unga jurister gavs möjlighet att tjänstgöra i domstol, inte minst för att se och lära från olika yrkesgrupper, men det är en annan diskussion och inte en fråga som vi i styrelsen kan påverka. Den majoritet som ”bara” arbetat på advokatbyrå kan i dag söka inträde tre år efter juristexamen. I och med att många börjar studera vid universitet direkt efter gymnasieexamen leder det till nyblivna advokater som är så unga som 25 år. Jag tror inte att det nödvändigtvis är något positivt och det ställer stora krav på principalerna. 

I tillägg till den sjunkande åldern bland nyantagna ledamöter ser vi i dag också en tendens där unga advokater öppnar egen verksamhet kort tid efter att de blivit antagna som ledamöter. Det gäller såvitt jag vet i det närmaste uteslutande brottmålsadvokater. Där kan det finnas anledning att ifrågasätta erfarenheten hos dessa ledamöter, är de verkligen lämpade att åta sig vissa uppdrag?

Eva-Maj Mühlenbock
Ordförande i Sveriges advokatsamfund