Svår balansakt när barn begår brott

Nr 2 2022 Årgång 88

Straffrättsliga åtgärder är knappast den bästa vägen att bryta en kriminell utveckling hos barn. Det anser doktoranden Amanda Lublin, som samtidigt ser fördelar i att barn får en rättssäker prövning av sin skuld.

Amanda Lublin arbetar med en avhandling om straffprocessen för barn under 15 år. Hon beskriver hanteringen av barn misstänkta för brott som en balansgång mellan olika intressen.

– Vi ska ha ett väldigt barnanpassat förfarande, där barn helst hanteras utanför det straffrättsliga systemet. Samtidigt är barnet formellt misstänkt, vilket gör att man måste tillgodose alla rättssäkerhetsgarantier. På något sätt ska sociala myndigheter och brottsbekämpande myndigheter som arbetar utifrån olika samhällsintressen samverka för att tillgodose ett och samma mål, säger hon.

På samma sätt har förslagen i Eva Wendels Rosbergs utredning både för- och nackdelar.

– Fördelarna tycker jag framför allt har att göra med barns rättssäkerhetsgarantier, säger Amanda Lublin.

Precis som många andra intervjuade lyfter Amanda Lublin fram fallet Kevin som ett exempel på behovet av rättssäkerhetsgarantier. Samtidigt är det ytterst osannolikt att de värmländska bröderna ens med de föreslagna reglerna skulle ha fått sin sak prövad i en bevistalan.

– Jag har svårt att se hur man kan pröva skuldfrågan hos en femåring och en sjuåring. Det blir en prövning av straffrättsligt ansvar, uppsåt och liknande, säger Amanda Lublin.

Hindrar inte återfall

Samtidigt som det är positivt att förstärka barns rättssäkerhet är det förstås inte oproblematiskt att dra in barn i rättssystemet, betonar Amanda Lublin.

– Enligt exempelvis barnkonventionen och forskning kring hur man ska hantera brottsmisstänkta barn, så ska barn i första hand hanteras utanför de här systemen. Det har att göra med bland annat de skäl som motiverar att vi har en minimiålder för straffbarhet: att barn är sanktionskänsliga, att de är outvecklade vad gäller mognad, har sämre förståelse för samhällets normer och att det är ganska vanligt att barn och unga begår brott men de flesta slutar göra det när hjärnan mognar.

En rättslig utredning och prövning kan förstås fylla olika funktioner. Men om målet är att bryta en kriminell bana tyder inte särskilt mycket på att just polisförhör och domstolsprövning är det bästa sättet, konstaterar Amanda Lublin, som hänvisar till forskning på området.

– Det som främst är effektivt för barn är stöd och vård genom sociala insatser. Man kan fråga sig vilken effekt det får att i större utsträckning hantera barn på samma sätt som vuxna, fastslår Amanda Lublin, och fortsätter:

– Sedan kan man också fundera på om det kan bli en förändring i samhällets syn på barnen. De är ju under 15 år och inte straffmyndiga. Men om de regelmässigt ska prövas i domstol så kan det bli så att skillnaden mellan en 14-åring och en 16-åring suddas ut.

Amanda Lublins bild av att rättsliga åtgärder inte hindrar återfall i brott får stöd av Brå:s rapport om tillämpningen av LUL från 2014, som bland annat innehåller en egen återfallsstudie. ”Återfallsstudien ger inget stöd för att en § 31-utredning har någon påverkan på om barnet återfaller i brott eller inte”, skriver Brå, som också konstaterar att detta får stöd i tidigare forskning.

Även utredningen om förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott pekar på den forskning som finns på området. ”I våra kommittédirektiv framhålls att tidiga och ändamålsenliga insatser från samhällets sida när det gäller barn som begår brott kan hindra en negativ spiral och fortsatt brottslighet. Att en brottsutredning i sig kan ha brottsavhållande effekt finns det emellertid inte något tydligt stöd för”, skriver Eva Wendel Rosberg i slutbetänkandet.

Lite senare varnar utredaren för att brottsutredningar rent av kan vara kontraproduktiva: ”Vid övervägande om huruvida brott som barn misstänks för bör utredas i större utsträckning än som är fallet i dag är viss försiktighet påkallad. En alltför hög utredningsgrad, särskilt om den ökade mängden utredningar inte också följs av relevanta socialtjänståtgärder, kan i stället leda till ökad utsatthet hos barn som tidigt gjort sig skyldiga till brott och, i rak motsats till vad som eftersträvas, öka risken för fortsatt brottslighet.”

Döms och straffas

Det är alltså många intressen som ska vägas mot varandra när barn misstänks för eller har begått brott. Rättssäkerhet förstås, bland annat tillgodosedd genom ett juridiskt biträde. Men också att hjälpa barnet att bryta en negativ utveckling, där brottslighet ofta bara är en del av en större problematik.

Intressekonflikten blir tydligare i Sverige än på de flesta andra håll. Sverige är nämligen närmast unikt genom att barn formellt kan begå brott – men inte straffas för dem, konstaterar Amanda Lublin.

– De flesta andra länder har en åldersgräns och under den så kan man inte begå brott i lagens mening. I Sverige regleras det i stället genom att ingen påföljd döms ut. Man kan alltså misstänkas för brott i rättslig mening, men man kan inte få någon straffrättslig påföljd. På det viset blir det också en extra stor krock: Barn ska få rätten till en rättvis rättegång och alla rättighetsgarantier tillgodosedda, men också hanteras barnvänligt och helst utanför ordinarie straffprocess, förklarar hon.

Samtidigt som Sverige är ovanligt genom att ej straffbara personer faktiskt kan begå brott, förekommer det i andra länder att barn så unga som tio år faktiskt både prövas i domstol och döms till påföljder. I England är straffbarhetsåldern tio år, vilket gör att barn som i Sverige knappast ens skulle genomgå en bevistalan faktiskt ställs inför rätta och döms.

Och även i Sverige hörs nu politiska krav på sänkt straffbarhetsålder. Amanda Lublin ser dock inga fördelar med en sänkt straffbarhetsålder.

– Den typen av krav går emot allt vad forskningen och exempelvis FN:s barnrättskommitté säger. I den senaste rapporten från dem föreslår man minst 15 år, men hellre 16 år, som gräns, säger hon och påpekar att hårda tag mot barn faktiskt kan få motsatt effekt än den önskade.

– Vad jag kan se från forskningens håll och de humana värden som motiverar en ålder för straffbarhet, finns det inget som talar för att en sänkt straffbarhetsålder skulle innebära att barn begår brott i mindre utsträckning, summerar Amanda Lublin.

En annan problematik som Amanda Lublin pekar på är att gränsen mellan att vara brottsling och att vara brottsoffer många gånger kan vara oklar för just barn. Hur ska det till exempel bedömas om barnet har gömt vapen eller narkotika i utbyte mot en ny mobiltelefon eller en fin jacka? Eller om barnet hotats? Bedömningarna blir många och svåra.

Förskjutning pågår

Samtidigt som forskningen och de barnrättsliga institutionerna snarare talar för sociala och terapeutiska åtgärder än straffprocessuella tycker sig Amanda Lublin se en förskjutning av åtgärder mot barn, från vårdande till rättsliga. Tendensen märks framför allt sedan 2010, när LUL reformerades och en presumtionsregel kom till, som innebär att polis och åklagare ska inleda en brottsutredning när det finns misstanke om allvarliga brott.

Precis som de intervjuade advokaterna tror Amanda Lublin att förskjutningen från vård till rättslig prövning delvis är politiskt motiverad.

– Det finns såklart en rättspolitisk nivå av detta också. Det är överlag en hårdnande ton i den allmänna diskussionen, tal om starkare reaktioner, även för barn, säger hon.

Bilden av en förskjutning förs också fram i ett examensarbete i processrätt från 2018. I sin uppsats har Karolina Mangs undersökt institutet bevistalan, som hon ser som ett uttryck för förskjutningen i straffprocessen från ett ”socialrättsligt perspektiv till att bli allt mer straffrättsligt präglad”. Karolina Mangs pekar i uppsatsen på det motsägelsefulla i att barn inte är straffbara, men ändå prövas i domstol: ”Domstolsprövningar av om barn under 15 år har begått brott är även ur ett principiellt perspektiv otillfredsställande med anledning av att en av de mest grundläggande rättsliga utgångspunkterna i straffrätten är att barn under 15 år inte ska hållas straffrättsligt ansvariga till följd av att de inte anses ha utvecklat en tillräcklig ansvarsförmåga.”

Karolina Mangs fortsätter: ”Om vi ska ha en ordning där frågan om barn under 15 år har begått brott prövas i domstol, och kanske i allt större utsträckning, måste frågan som lagstiftaren har lämnat obesvarad, besvaras – kan barn principiellt sett begå brott?”