Symbolpolitik att pröva barn i domstol

Advokat Magnus Näsholm i Sollefteå var ett av två juridiska biträden i den senaste bevistalan som genomförts i Sverige, i Ångermanlands tingsrätt i december 2021. Han vittnar om en delvis utdragen process, där alla aktörer stundtals var osäkra på vad som gällde.

– Bevistalan är så ovanligt att polisen är lite valhänt, åklageriet har ingen praktisk erfarenhet, och inte heller vi som advokater, säger Magnus Näsholm.

Hans klient var 13 år, och misstänkt för att tillsammans med en jämngammal pojke ha knivhuggit ett något yngre barn. Som juridiskt biträde satt Magnus Näsholm med vid de tre förhör som hölls.

– Jag satt med i rummet tillsammans med förhörsledaren. Sedan fanns företrädare för socialtjänsten i ett rum bredvid och kunde följa det hela. På distans deltog åklagaren via videolänk, berättar han.

Magnus Näsholms klient placerades under utredningen enligt socialtjänstlagen. Magnus Näsholm besökte honom i det HVB-hem där han bodde.

– När jag hade hela utredningen åkte jag upp på behandlingshemmet som min klient var på och berättade om utredningen i valda delar. Man får göra en bedömning – han var 13 år, vad förstår man då? Det blir lite märkligt, det måste jag erkänna. Även om jag har lång erfarenhet som advokat och har haft mycket med barn och ungdomar att göra, så var det en konstig känsla, säger Magnus Näsholm, som jämför med sin 12-åriga dotter och hur hon ser på världen och vad hon förmår ta in.

När utredningen avslutats blev det sedan tyst från polis och åklagare. Först efter över en månad kom signaler om att åklagaren väckt bevistalan. Och plötsligt gick allt i stället väldigt fort.

– Eftersom det var julhelg förestående blev det en väldig panik, förhandlingen sattes ut till följande vecka. På torsdag eftermiddag fick jag besked att vi skulle påbörja förhandling på måndag morgon, i två dagar, 13 och 16 december, säger Magnus Näsholm, och fortsätter:

– Som jag förstod det var det oklart in i det längsta om det skulle bli någon bevistalan. Åklagaren tyckte att utredningen i sig var tydlig. Men socialtjänsten i Sollefteå ville ha en bevistalan, och då blir det ju så.

Själva förhandlingen hölls sedan precis före jul. Magnus Näsholm tycker att den på många sätt liknade en vanlig huvudförhandling i brottmål. Med två undantag: att det inte pratades om påföljd, och att klienten själv inte var där. I stället spelade tingsrätten upp förhör med de båda ”tilltalade” pojkarna.

I domen, som kom två dagar före julafton, fastslog tingsrätten att det har blivit utrett att de båda pojkarna ”tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till grov misshandel” vid det aktuella tillfället. Domen är inte överklagad.

Det är ett fåtal advokater som delar Magnus Näsholms erfarenhet av att företräda en klient i bevistalan. Betydligt fler har biträtt barn i ”LUL 31-or”, alltså utredningar av brott begångna av barn under 15. En av dem är UllaBella af Klercker, som ofta har barn som klienter i sina uppdrag.

Just uppdraget som juridiskt biträde vid misstanke om brott beskriver UllaBella af Klercker som ”något otydligt”.

– Man medverkar i något som är som en förundersökning, är med vid polisförhör där också socialnämnden har representanter närvarande.

Till skillnad från när hon är målsägandebiträde till ett barn eller särskild företrädare för barn är UllaBella af Klercker närvarande i rummet med det barn som förhörs misstänkt för brott.

– Vi har fått bråka ganska mycket för att få sitta med. Men det ska vi alltid göra, anser hon.

En förundersökning om brott kan vara nog så svår för en vuxen att greppa. Med ett barn som klient ökar naturligtvis kraven på att förklara och tydliggöra ytterligare, framhäver UllaBella af Klercker. För även om barn under 15 år inte kan straffas kan utredningen och en eventuell bevistalan få stora konsekvenser för barnet och dess familj. Eventuella skadestånd är en sådan konsekvens.

– De kan bli skadeståndsskyldiga för ganska stora belopp, säger UllaBella af Klercker, och fortsätter:

– Ytterligare en konsekvens är att uppgifterna som barnet lämnar kan komma fram i andra sammanhang. Det kan handla om att barnet berättar om någon äldre som är inblandad, eller att man begått brottet på uppmaning av någon annan, säger UllaBella af Klercker.

Ganska ofta frågar barnen själva om detta, vad som händer med de uppgifter de lämnar. De vill inte ”gola”, som de uttrycker det. För UllaBella af Klercker är det en självklarhet att då berätta för barnet att deras uppgifter kan föras vidare av polis och åklagare.

– Barnen måste ju veta vad som händer när de kommer till skolan och andra känner till att det var de som berättat om brott. Det är deras verklighet och det är det vi måste tala om för dem, säger hon.

Den här öppenheten om konsekvenserna välkomnas inte alltid av poliser och åklagare, konstaterar Ulla­Bella af Klercker.

– Men jag har ju lojalitet mot mina klienter oavsett om de är 14 eller 50 år. Det glömmer man ofta bort, säger hon.

Det finns i uppdraget som juridiskt biträde, precis som i vissa andra uppdrag med barn, en idé om att advokaten ska tala barnen till rätta, eller liera sig med polis och åklagare och inte tala om för barnen vad de har för rättigheter eller vad som kan hända, anser Ulla­Bella af Klercker.

– Då har man inte förstått det grundläggande i advokatrollen. De har samma rättigheter som alla våra klienter och därmed ingen skyldighet att berätta. Barnen har samma juridiska rättigheter som våra vuxna klienter och behöver inte medverka till att utreda sin egen skuld. Det är viktigt för oss att vara tydliga med, säger UllaBella af Klercker, och tillägger att tydligheten inte alltid uppskattas av polis och socialtjänst.

Finns oklarheter

De 13- och 14-åringar som begår grova brott kommer förstås från olika omständigheter. Men en gemensam nämnare för dem, enligt advokaterna, är att de har dåliga erfarenheter av vuxna.

– De har ofta en ganska tilltufsad tilltro till vuxenvärlden. Det är därför de hamnar i de här situationerna. Många har haft kontakt med socialtjänsten och de kanske inte alltid har en positiv inställning , säger Ulla­Bella af Klercker, som ändå upplever att barnen som regel ser advokaten som en vuxen som står på deras sida.

Advokat Lena Feuk, som även hon arbetar mycket med barn, har en delvis annan erfarenhet. Hon beskriver uppdraget som juridiskt biträde till brottsmisstänkta barn under 15 som ett av de svåraste hon har. Ofta är barnet och hela familjen negativt inställt till socialtjänsten och till hela samhället. Själv uppfattas hon, som biträde, ibland som ytterligare en samhällsföreträdare.

Situationen blir inte lättare av att det många gånger är svårt att få till stånd ett möte enskilt med barnet före förhören, påpekar Lena Feuk.

– Det är i princip alltid en panik beträffande tidsaspekten med dessa barnärenden. Går det för fort – och när det är det som oftast får det främsta företrädet i planeringen av dessa barnutredningar – ja, det är då som det saknas utrymme att bygga upp ett förtroende med barnet. Att ge barnet information i lugn och ro. Att barnet ges tid att landa i vad som händer. Först då kan barnet ha en möjlighet att formulera och få svar på sina egna frågor, säger hon.

Även för biträdet är det viktigt att kontakten får ta tid, påpekar Lena Feuk, som vill hinna förstå och hantera vad som är barnets största oro.

– ”Tidspaniken” är skadlig och skapar rättsosäkerhet för de brottsanklagade barnen. Den försvårar dessutom för de juridiska biträdena att kunna utföra sitt arbete. Målet måste vara att både barnen och biträdena kan nå ett meningsfullt samarbete, fastslår Lena Feuk, som också har konkreta förslag till förbättringar.

– Juridiska biträden för barn under 15 år borde ges en veckas tidsutrymme för information och kontaktskapande arbete med barnen – före sammanträdet på soc med de övriga professionella, säger hon.

En ytterligare förbättring skulle vara att socialtjänsten, det juridiska biträdet och polisen kunde träffas och ha ett förberedande sammanträde inför förhöret med barnet.

– Numera kan man ju ha förberedelser för huvudförhandlingar även i brottmål. Det har jag haft när det har gällt ungdomar. Jag skulle önska mig att man hade ett gemensamt sammanträde för att planera hur det här ska hanteras. I stället för som nu, då allt är bestämt, familjen redan är kallad, och jag bara har att gå dit, säger Lena Feuk.

Ett praktiskt problem är att advokatkontoren ofta ligger inne i stadskärnan, medan många av barnen bor i förorter. Till skillnad från vuxna kan inte barn heller förväntas transportera sig själva till nya, okända trakter. Idealet, anser Lena Feuk, är att vårdnadshavaren kan följa barnet till mötet med biträdet, men att hon får möjlighet att tala i enrum med barnet.

– Det egna kontoret är en bra plats när det fungerar. Jag förbereder både barn och förälder, när jag ringer och kallar dem till mitt kontor, på att jag ibland gör så att jag talar med dem både var för sig och tillsammans.

Var en dikeskörning

Även UllaBella af Klercker upplever att det ofta är svårt att få barnen att komma till advokatkontoret. Hennes lösning blir att träffa dem där det är möjligt, på ett kafé eller någon annanstans som kanske är lämpligare än i hemmet.

Frågan om att träffa klienten före förhör eller inte, och var det i så fall ska göras, är en av flera oklarheter kring rollen som juridiskt biträde. UllaBella af Klercker, som tillsammans med advokat Anna Björklund håller kurser om att företräda barn, märker ofta att kursdeltagare är osäkra på vad som förväntas av dem. Ska biträdet till exempel vara med på möten hos socialtjänsten och ska man gå igenom utredningen med klienten?

– Det är mycket som är oklart, eftersom det inte följer samma mall som om klienten är straffmyndig. Då vet vi precis vad som omfattas, vi får del av förundersökningen. Men här är det liksom lite flytande, när är uppdraget avslutat och vad innefattar det? summerar UllaBella af Klercker.

Flera av de intervjuade advokaterna pekar på behovet av att komma in med insatser till de barn som riskerar att hamna i kriminalitet långt tidigare, och därmed undvika att de hamnar i rättsväsendet. En av dem är Slobodan Jovicic, som företrätt barn misstänkta för brott vid ett par tillfällen, men som också företräder en av de båda bröderna som för dryga 20 år sedan anklagades för mordet på fyraåriga Kevin i Arvika.

Slobodan Jovicic tittar tillbaka på sina år som brottmålsadvokat och de erfarenheter han fått.

– Jag har tillbringat många år i kärnan av det som kallas den organiserade kriminaliteten. Och tittar man på den miljön så är frågan fortfarande: Varför blir de här killarna kriminella? säger han och pekar på bristfälliga uppväxtförhållanden och få chanser i livet.

– Om vi inte är beredda att se att dessa saker hänger ihop, kan man då stävja detta bara genom att komma med hammaren? frågar han.

Det speciella med att företräda barn, menar Slobodan Jovicic, är just att de är barn – med allt vad det innebär.

– Det ligger i deras natur att inte ha en vuxens mognad. De har kanske inte heller samma förmåga att återberätta vad de varit med om. De har sämre förmåga att förstå vad de varit med om eller bevittnat, och kan inte sätta det i några referensramar, för de har ju inga erfarenheter, säger han.

Alla dessa speciella drag kom att spela roll i det omtalade Kevinfallet (läs mer om Kevinfallet), anser Slobodan Jovicic. I de dåligt genomförda förhören hamnade man med Jovicics ord ”i ett gränsland mellan vad som är dåligt berättat, upplevt och fantasi”. I många fall är det också tydligt att de båda småpojkarna svarade på frågor som de inte förstod och att de inte kunde orientera sig i det som poliserna frågade om.

– Kevinfallet var en dikeskörning från början till slut. Alla slukade hypotesen att de var skyldiga, det var ingen som ville ta emot och hjälpa de här barnen, så det slutade med att hela familjerna blev institutionaliserade. Det blev nya rättsövergrepp genom hela kedjan som familjerna tvingades gå igenom, säger Slobodan Jovicic.

Polisen har lärt

Medierapporteringen om Kevinfallet tydliggjorde, precis som Slobodan Jovicic pekar på, att barnförhör kräver kunskap om barns utveckling och respekt för barnen. Och glädjande nog tycks det ha hänt en hel del på detta område sedan Kevinutredningen. I dag har de flesta poliser som förhör barn utbildning i just detta, enligt Eva Wendels Rosbergs utredning.

Advokaterna delar den bilden. Men fortfarande kan kunskapen variera över landet, påpekar UllaBella af Klercker.

– Polisen i de regioner som är mer belastade av kriminalitet har en annan erfarenhet. De är ofta mycket bra på att prata med de här barnen. De flesta har bra utbildning, de är erfarna, de kan det här. De är vana vid att ha att göra med de här ungdomarna och kan möta dem på ett bra sätt, säger hon.

Även Lena Feuk berömmer de poliser hon möter som juridiskt biträde.

– Generellt sett är poliser bättre på att tala med ungdomar än socialtjänsten är. Socialtjänsten har inte tillräcklig utbildning om straffrätt heller, så de är ofta lite osäkra på hur de ska hantera de här frågorna, säger hon.

Även om det finns poliser med god utbildning i barnförhör ute i polisregionerna händer det att de inte räcker till eller finns tillgängliga. Enligt Eva Wendel Rosbergs utredning uppger polisen att de, om de måste prioritera, i första hand väljer att låta de utbildade barnförhörsledarna höra målsägande som är barn, framför misstänkta.

Lena Feuk reagerar lite på uppgiften.

– Det är lite synd att man skiljer på dem så. För båda är ju barn. Det tycker jag att man ska poängtera. Det är också så att de barn som begår så här allvarliga brott, de har också dålig vuxenerfarenhet, annars skulle de inte vara där de är, poängterar hon, och tillägger att målsäganden många gånger kan ha ett bättre stödsystem omkring sig än de som är misstänkta.

Magnus Näsholm har goda erfarenheter av polisens förmåga att höra barn, inte minst från utredningen under förra året. Han beskriver förhörsledarna som taktfulla och smidiga. Ett exempel var när hans klient konfronterades med uppgifter från andra personer som hörts i utredningen som inte överensstämde med klientens uppgifter.

– Då var de väldigt bra, tyckte jag, på det viset att de inskärpte att ”vad du sagt tidigare, det är en sak, men vi är bara intresserade av att du så gott du kan säger som det har varit. Sedan struntar vi i om du tidigare har sagt på ett annat sätt”, berättar Magnus Näsholm.

Utifrån klientens version av händelsen fick Magnus Näsholm en ganska tillbakadragen roll under förhören. I de pauser som uppstod fanns det dock tillfälle att prata med klienten, med en möjlighet att ställa lite kontrollfrågor.

Lämplighetsprövning efterlyses

Precis som poliser behöver också advokater och jurister kunskap och erfarenhet för att bistå klienter som är barn på bästa sätt, anser advokaterna. Magnus Näsholm pekar på att han själv har barn i ungefär samma ålder som klienten han företrädde, och att han dessutom har varit ungdomsledare inom idrotten.

– Man ska väl ha en viss erfarenhet av att kunna prata med barn och ungdomar på deras sätt och vara avspänd och sådär. Försöka avdramatisera fast det är väldigt allvarligt, säger han.

Även Slobodan Jovicic trycker på vikten av barn­erfarenhet och förmågan att möta barn.

– Det krävs tålamod, pedagogik, och att man tar sig an uppgiften och bär med sig att det här är en liten människa som har en mycket mer begränsad världsåskådning och en begränsad förmåga att uttrycka sig, säger han.

Samtidigt är också de juridiska kunskaperna viktiga, betonar Slobodan Jovicic. Och han ser en fara i att unga och oerfarna advokater ska ta på sig barn som klienter, om fler barn prövas i domstol.

– De här klienterna kommer oftast inte att välja advokat. Det räcker inte att man är en förstående människa, utan man måste också vara en skicklig advokat, säger han.

UllaBella af Klercker och Lena Feuk, som båda har lång erfarenhet av att företräda barn i olika typer av ärenden, efterlyser krav på barnkompetens för att man ska kunna förordnas som juridiskt biträde för barn under 15.

– Det är lite samma sak som det lämplighetskrav som man har infört både för särskild företrädare och i LVU-målen. Advokaten ska vara lämplig. För att företräda så här unga barn är det viktigt att förstå vilka konsekvenser det kan få för barn att ställas inför rätta, säger UllaBella af Klercker.

Nej till barn i rätten

Men vad tycker då advokaterna, som ju alla följt barn genom rättsprocesser, egentligen om tanken att fler barn ska utredas och prövas inför rätta? Tja, det hörs inga jubelrop från någon av de intervjuade.

Magnus Näsholm trycker på att det, även med de föreslagna lagändringarna, kommer att vara få barn som får genomgå bevisprövning, och att det kommer att krävas resurser.

– Men framför allt är jag tveksam till förståelsen hos den unge kring det som pågår runt honom eller henne, säger Magnus Näsholm.

Lena Feuk är i och för sig positiv till att det görs ordentliga utredningar av unga som begår brott, gärna med polisen inblandad. Men i domstolarna tycker hon inte att barn ska vara.

Här får hon medhåll av UllaBella af Klercker.

– Grunden i svensk rätt är att barn inte ska vara i domstol. Barn ska hållas utanför rättssalen, för de är inte intellektuellt mogna att vara där. Hela vårt system är uppbyggt kring att man har uppnått en viss ålder för att förstå processerna, för att man inte ska ta skada av en domstolsprocess, säger hon.

UllaBella af Klercker misstänker också att det finns andra motiv bakom förslagen än att garantera barn rättssäkerhet.

– Min uppfattning är också att man vill ha in barnen i rättssystemet för att på så sätt komma åt gängkriminella som utnyttjar icke straffmyndiga att utföra brottsliga gärningar. Om man istället vill bryta barnets destruktiva utveckling eller kriminella identifiering så finns det annan lagstiftning för det. LVU:s 3 § riktar just in sig på barn som begår brott och där kan socialtjänsten utreda och sätta in insatser för att bryta en sådan utveckling, säger hon, och fortsätter:

– Jag befarar att man kan komma att utnyttja barnets uppgifter för att med stöd av uppgifterna komma åt straffmyndiga kriminella.

Även Slobodan Jovicic avfärdar argumentet att en bevistalan hade kunnat hjälpa de båda bröderna som misstänktes för att ha mördat Kevin.

– Det är en adekvat invändning. Men man kan också ställa motfrågan: Borde inte polisen ha gjort rätt, gjort ett skickligt och bra jobb? Borde inte polisen ha kommit fram till det polisen kom fram till när vi blev inblandade? säger han, och tillägger att då hade ingen bevistalan krävts.

Även principiellt är Slobodan Jovicic negativ till att få in fler barn i domstolarna. Och han frågar sig vad staten egentligen har att vinna på att barn får sin skuld fastställd av en domstol. Hans gissning är att det handlar om symboler och politik – prövningen av barn blir precis som borttagandet av den så kallade straffrabatten en politisk signal om hårdare tag.

UllaBella af Klercker går ännu längre i sin tolkning.

– Förutom att komma åt kriminella nätverk ser jag det också som ett sätt att sänka straffmyndighetsåldern. För även om de här barnen inte får en påföljd, så ska de ändå genomgå en hel process. Det finns en anledning till att vi har en straffmyndighetsålder på 15 år, och det handlar bland annat om att yngre barn inte är intellektuellt mogna för en process. Det är i alla fall min uppfattning.