Vem granskar granskaren?

Medielogiken är inte alltid lätt att begripa. Godtycklig, oppor­tun, eller bara helt slumpmässig. Som berättelsen om hur Riksrevisionen gjorde en person till tre olika domare i rapporten om arvodering av offentliga försvarare.

Det är ingen ny berättelse, men apropå medielogik försvann den nästan helt i nyhetsflödet. Jag skrev om den själv i början av januari, utanför traditionella medier. Ämnet är långt utanför mitt expertområde, men saken var så otrolig, så spektakulär att den var tvungen att skrivas. Nyheten blev också mer och mer intressant ju djupare den granskades. Inte minst eftersom Riksrevisionen medgav problem, men samtidigt förklarade att de inte ville korrigera eller uppdatera det. Allt detta är så klart särskilt pikant eftersom misstagen gjordes i en rapport som kritiserade just domstolar för att vara lata, mätta katter som godtyckligt gav ersättning till offentliga försvarare. Och därför skriver jag om händelsen här igen. För det finns en berättelse som är förtjänar en bredare läsekrets.

Men låt oss backa tillbaka till händelsen som startade allt. En nyhet som fick ovanligt stor medieuppmärksamhet: Ersättning till offentliga försvarare. Dagens Juridik publicerade strax efter nyår en lista över de fem advokater som hade högst årsarvode som offentliga försvarare. Totalt har de fem fått ut över 9 miljoner kronor. Expressen läste artikeln och hittade en saftigare rubrik: ”Gängens advokater i topp – tjänat över 9 miljoner”. Vilket väl var sant och säkert också relevant. Kanske är det också ett problem med höga ersättningar, om detta vet jag lite och om detta handlar inte heller denna text. För flera medier valde i sin rapportering att också inkludera en rapport från Riksrevisionen i oktober 2021. I den rapporten slår myndigheten fast ”allvarliga brister i uppföljning och kontroll” i den ersättning domstolar ger till offentliga försvarare och andra rättsliga biträden.

Det här fick rådmannen Niklas Ljunggren att reagera. Han följde nyhetsrapporteringen kring arvodena och när han såg att Riksrevisionens rapport fick nytt liv kunde han inte längre vara tyst. För tyst hade han varit sedan oktober, då han första gången läste rapporten. Han hade då reagerat på tre citat i rapporten. De påstods vara från tre olika personer av totalt tolv intervjuade domare. Citaten var spektakulära: ”Vi sitter på kranen till statskassan och det är ingen som hejdar oss”, sa en domare. En annan: ”Om vi beviljar [den yrkade] ersättningen så är alla glada”, medan en tredje tyckte ersättningsfrågan ”inte är så juridiskt viktig, inte så intressant och man orkar inte”. Ljunggren kunde inte tro att så nonchalanta citat kom från tre olika domare. Han begärde ut anonymiserade minnesanteckningar och fick sin farhåga bekräftad: Alla citat kom från en och samma person.

Han mejlade sitt fynd till Riksrevisionen och förutsatte att han skulle få en reaktion och att rapporten skulle rättas eller uppdateras. Istället möttes han av tystnad. Ljunggren gjorde inget mer med saken, men när rapporten nu två månader senare fick ny uppmärksamhet valde han att twittra vad han hittat. Han postade skärmdumpar på citaten och skrev: ”I mina ögon är det illa. [Riksrevisionens] verksamhet har enormt förtroende och deras rapporter tillmäts stor betydelse. Så ska det också vara. Att revisionen då ägnar sig åt att fiffla med källor, på ett tendentiöst och manipulativt sätt, rubbar i vart fall min tilltro till hur granskningarna genomförs”, twittrade han. Jag såg hans twittrande och började kontrollera dem. När jag fick tag på Niclas Ljunggren över telefon var han försiktig i sin kritik. Han ville inte göra sig till motpart i en offentlig debatt med Riksrevisionen. Men inte heller ville han dölja vad han visste: Den slutsats Riksrevisionen landat i hade inte stöd av minnesanteckningarna. ”Jag tycker det säger någonting att man hittar tre citat som stöder slutsatsen, men inte hittar motsvarande stödjande citat i någon av de andra elva intervjuerna”, förklarade Niklas Ljunggren.

På Riksrevisionen är Per Dackenberg projektledare för rapporten. Han ringer upp mig när han förstår vad det handlar om. Han är stressad, angelägen om att bli förstådd och förklara hur rigorös korrekturen och kvalitetsgranskningen är på Riksrevisionen. Hur myndigheten inte tar sådana här saker lätt och hur medveten han är om att det har blivit fel. Han berättar att de i ett sent skede lagt till citaten för att ge rapporten ”mer must”. Det var då misstaget uppstod och tre citat från samma person tilldelades felaktigt tre olika personer.

Trots det menar han att problemet är av kosmetisk karaktär och inte har påverkat slutsatsen. Därför tycker han inte heller att det behövs en rättelse eller uppdatering av rapporten. Först förklarar Dackenberg att det vore krångligt eftersom de också trycker rapporterna, men när jag påpekar att det vore enkelt att uppdatera den digitala rapporten låter han uppriktigt förvånad, som att tanken är ny. ”Det ska jag ta med mig! Det får vi titta på. Det lovar jag att ta med mig!” Senare återkommer Dackenberg om att Riksrevisionens rutiner för rättelser är styrda av förvaltningslagen och att de bara tillåts göra rättelser om felet ändrar slutsatsen. Därför kommer felet kvarstå. Dackenberg tycker överlag att hela saken är förstorad.

”Man kan göra en höna av en fjäder, men det här är en del av en fjäder. Det finns ett problem eftersom män­niskor reagerat på det på twitter och tycker att det är hemskt. Det är väldigt tråkigt att det ska bli på det sättet.”

Riksrevisionen är samhällssystemets yttersta kontrollpunkt mot maktmissbruk. Det kräver extremt hög trovärdighet och integritet. Deras revision av domstolens utbetalningar till advokater var säkert både på tiden och relevant, men hur trovärdig blir den om ett så uppenbart och pinsamt misstag inte korrigeras?

Och vem granskar granskaren? Det är inte alltid enkelt att förstå vad som får uppmärksamhet och vad som förtjänar plats i medier. Men Per Dackenberg och Riksrevisionen hade knappast låtit tidskriften Advokaten komma undan om jag i min text förstärkt med källor och citat som inte finns. Inte för att det skulle behövas. Alla citat här är både lästa och verifierade av Dackenberg, hur otroliga de än låter.

Emanuel Karlsten