Vi behöver själva ansvara för förändring

Vad fick dig att ta initiativet till att starta kollegiet?

– I Uppsala, liksom i landet i övrigt, har det länge varit så att kvinnliga försvarsadvokater inte alls i samma utsträckning som männen tilldelats de större, mer attraktiva uppdragen – en ordning som det såklart finns flera förklaringar till, men en del av förklaringen tror jag kan vara att manliga kollegor i större utsträckning har varit bättre på att nätverka och rekommendera varandra om de inte kan åta sig uppdrag. Därför startade jag kollegiet.

Varför behövs det ett kollegium för kvinnliga försvarare?

– Ingen föds till en duktig försvarsadvokat, även om vissa tycks ha det i sina gener. Det krävs träning, och den som i högre grad får avancerade och komplicerade mål jämfört med den som enbart tilldelas mål av enklare beskaffenhet kommer så klart att bli duktigare och göra en snabbare karriär. Det gäller alldeles oavsett könstillhörighet. I mansdominerade branscher upplever däremot kvinnor ofta att de måste jobba dubbelt så hårt för att nå högre positioner, samtidigt som de också blir granskade mycket hårdare i allt de gör. Advokatbranschen är enligt min uppfattning inget undantag. Jag tror därför att den här typen av nätverk är otroligt viktiga för att kvinnor ska våga ta mer plats och för att kåren på sikt ska bli mer jämställd.

Vilken verksamhet planeras?

– Kollegiet är i en uppstartsfas, och nu när restriktionerna har släppt har vi planerat att ha en första afterwork den 3 mars. Min förhoppning är att vi löpande ska kunna träffas under lite trevligare former än vid kaffeautomaten på tingssalsvåningen och att vi kommer att kunna bjuda in föreläsare och anordna seminarier.

Vilka särskilda problem möter kvinnliga försvarsadvokater i rättsväsendet?

– Vi är i minoritet, och det händer att vi i stället för försvarsadvokater antas vara den tilltalades flickvän, tolk eller någon vilsen praktikant. Det förekommer även, som upproret #medvilkenrätt belyste, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling mot kvinnor i branschen. Advokatsamfundets uppföljande undersökning visade att fyra av tio kvinnor verksamma på advokatbyrå hade blivit utsatta för kränkande särbehandling, bland män var det knappt var femte – och att 35 procent av kvinnorna hade fått utstå sexuella trakasserier på jobbet, jämfört med 7 procent av männen. De här problemen är väl egentligen inte branschunika, men det är ändå frågor som jag och mina kvinnliga kollegor till skillnad från våra manliga kollegor i större utsträckning behöver förhålla oss till.

Vad kan göras för att åtgärda problemen och åstadkomma förändring?

– Väldigt lite kommer till den som sitter och väntar, skrev en advokatkollega till mig för en tid sedan. Han känner inte mig, men om han hade gjort det skulle han ha vetat att det här med att vänta aldrig har varit min paradgren. Jag är övertygad om att jag är försvarsadvokat i dag därför att jag inte har nöjt mig med att vänta, utan har tagit plats och haft förmånen att arbeta med manliga kollegor som har gett mig utrymme. Så för att åstadkomma förändring tror jag att vi behöver sluta vänta på en förändring och i större utsträckning ansvara för den själva. Arbetar du på en ojämställd arbetsplats? Byt. Får byrån in ett intressant mål? Erbjud dig att handlägga det gemensamt med den (manliga) advokaten. Saknar du ett nätverk? Starta det!