Annonser

Skadestånd efter långsam handläggning

Ersättningsprocessen tog oacceptabelt lång tid, och det förekom långa perioder av inaktivitet. Enligt Högsta domstolen bröt Sverige mot två artiklar i Europakonventionen.

Det tog mer än tio år för det svenska rättsväsendet att avgöra frågan om en man skulle få ersättning från staten för långsam handläggning av ett skattemål. Nu har Högsta domstolen beslutat att mannen har rätt till skadestånd — på grund av den långsamma handläggningen av det andra målet.

Mannen väckte talan mot staten i november 1999 och begärde ersättning av staten med anledning av långsam handläggning av ett skattemål. Efter drygt tio månader avvisade tingsrätten hans talan. Han överklagade till hovrätten, som avslog överklagandet ett och ett halvt år senare. Men i juni 2003 undanröjde Högsta domstolen avvisningsbeslutet och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling (NJA 2003 s. 217).

I oktober 2005 kom tingsrättens dom, där mannen fick rätt till viss del. Staten dömdes att betala skadestånd till mannen med 60 000 kronor. Mannen var inte nöjd med detta, utan överklagade domen till hovrätten, som i oktober 2008 fastställde tingsrättens dom — tre år efter att domen föll. HD beviljade prövningstillstånd i fråga om storleken på ersättningen för ideell skada och fastställde hovrättens domslut i den delen.

HD:s dom i målet kom i december 2009 (NJA 2009 N 70). Handläggningen tog alltså mer än tio år.

Därefter väckte mannen på nytt talan mot staten i HD. Han hävdade att han hade lidit skada på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning och långsam handläggning i den förra rättegången. Han yrkade skadestånd från staten för ideell skada och för förmögenhetsskada som bestod av hans rättegångskostnader i den första processkedjan, då hans talan avvisades.

Genom ombudet advokat Jan Thörnhammar hävdade han att den uppenbart oriktiga rättstilllämpningen — att avvisa hans talan — innebar fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen. Avvisningsbesluten i tingsrätten och hovrätten ledde också till att processen förlängdes med nästan fyra år i onödan, och det var långa perioder av uppehåll och inaktivitet i domstolarnas handläggning.

JK erkände att den utdragna handläggningen innebar en kränkning av artikel 13 i Europakonventionen och medgav 20 000 kronor i skadestånd.

HD fann i sin dom inte att tingsrättens och hovrättens avvisningsbeslut var skadeståndsgrundande. Enligt HD var det svenska rättsläget när det gäller rätt till skadestånd vid kränkning av artikel 13 inte klart förrän 2005, då HD:s dom i ”Lundgren-målet” (NJA 2005 s. 462) meddelades. Först genom den domen blev det klarlagt att rätt till sådant skadestånd finns. Avvisningsbesluten kränkte inte heller artikel 6.1 eller 13 i Europakonventionen, eftersom de undanröjdes av HD och målet återförvisades till tingsrätten. Därför avslog HD mannens yrkande om skadestånd för ren förmögenhetsskada.

Däremot fann HD att ersättningsprocessen tog oacceptabelt lång tid och att det förekom långa perioder av inaktivitet i processen. Mannens rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 och rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränktes.

När ersättningsmålet hade återförvisats till tingsrätten efter mer än tre år var domstolarna skyldiga att handlägga målet med särskild skyndsamhet, skriver HD. Detta framgår av Europadomstolens praxis, till exempel målet Doran mot Irland, nr 50389/99. När det dessutom är fråga om ett skadeståndsmål som gäller ersättning för långsam handläggning av en tidigare ersättningsprocess som rörde långsam handläggning ställs extra stora krav på skyndsamhet (se målet Zullo mot Italien, nr 64897/01).

På grund av att mannens rättigheter kränktes är han berättigad till ersättning för ideell skada. Skadeståndets storlek ska enligt Europadomstolens praxis beräknas genom en helhetsbedömning av omständigheterna. HD fastställer ersättningen till 40 000 kronor. Ersättningen är högre än i tidigare praxis från Europadomstolen som gäller Sverige. De tidigare domarna har gällt kränkningar bara av artikel 6.1. I det här fallet har även artikel 13 kränkts. Enligt Europadomstolen kan en särskilt hög ersättning motiveras av att ersättningsprocessen i sig har varit långsam. HD konstaterar att mannens rättigheter har kränkts genom långsam handläggning av ett mål som i sin tur gällde ersättning för skada på grund av långsam handläggning av ett tidigare mål. Mot bakgrund av allt detta finner HD att skadeståndsbeloppet ska sättas högre än vad JK har gått med på.

Jan Thörnhammar instämmer inte i HD:s bedömning att rättsläget för skadestånd vid kränkning av artikel 13 var oklart fram till 2005. Han menar att frågan hade klargjorts genom Europadomstolens praxis redan tidigare, till exempel genom målet Kudła mot Polen år 2000 (nr 30210/96).

— Om min klient orkar gå till Europadomstolen återstår att se, säger han.

Magnus Andersson

HD:s dom den 16 juni 2010 i mål T 333-09