Rätt och religion
Nr 6 2010 Årgång 76Religiösa symbolfrågar väcker starka känslor i hela Europa, särskilt om de har koppling till islam. I april röstade det belgiska parlamentet igenom ett förbud mot nikab och burka, dräkter som vissa muslimska kvinnor bär, och som täcker ansiktet. I Sverige diskuteras också på högsta politiska nivå i vilka sammanhang det är acceptabelt att bära huvudduk eller heltäckande kläder. I debatten ställs religionsfrihet mot jämställdhet och behovet att hjälpa kvinnor att befria sig från förlegade patriarkala strukturer.
Också i svenska domstolar har den muslimska huvudduken debatterats, när Migrationsöverdomstolen i maj gav en kristen egyptisk man rätt att byta offentligt biträde. Det första biträdet, biträdande jurist vid en advokatbyrå, var troende muslim och bar huvudduk. Den asylsökande mannen uppgav att han saknade förtroende för biträdet av just det skälet, eftersom han själv sade sig ha flytt från förföljelse av muslimer i hemlandet. ”Han får anses ha uppgett sådana asylskäl att hans upplevelse av situationen är förståelig”, skrev domstolen i beslutet.
Diskriminering på grund av religion, tyckte däremot biträdets arbetsgivare.
Migrationsöverdomstolens beslut är ett exempel på de krockar som kan uppstå när olika uppfattningar om religionens betydelse möts. Huvudduken eller den heltäckande dräkten tycks ha blivit en viktig symbol – för både förespråkare och motståndare. Men för många invandrare i Sverige är det helt andra områden är klädkoder som engagerar och förbryllar.
Farzaneh Dehdari är jurist, verksam vid egen juristbyrå, med inriktning på familjerätt. Hon arbetar också med att utbilda domstolspersonal från hela Sverige om islamisk rätt och internationell privaträtt, som avgör hur rättsliga frågor ska hanteras när parterna i civilmål har anknytning till flera länder.
Dehdari får många ärenden som rör skilsmässor och vårdnadsmål där parterna har svårt att förstå och ibland också att acceptera de svenska rättsreglerna.
– Det handlar främst om brist på kunskap om svensk lagstiftning och svenska regler. Även människor som bott här i 25 år och talar bra svenska blir förvånade över att kvinnor kan ansöka om äktenskapsskillnad, säger Dehdari.
Som ombud i dessa mål har Farzaneh Dehdari en viktig roll, anser hon. Inte minst gäller det att sålla bort oväsentligheter i argumentationen och att få klienten att förstå till exempel att rätten inte bryr sig om att fadern tycker illa om moderns nye man vid en vårdnadstvist. Men hon behöver också vara insatt i de främmande rättsordningar som kan bli aktuella att tillämpa, och kunna presentera dessa för rätten. Underlagen tar hon ofta fram med hjälp av ambassader, men hon sätter också klienterna i arbete för att få fram material.
– Som ombud är jag angelägen när jag skriver en inlaga om att det ska vara vattentätt. Jag vill hänvisa till artikel 3 i den uzbekiska familjelagen, om det är det rätta lagrummet, säger Farzaneh Dehdari som exempel.
Andra ombud verkar inte tycka att det är viktigt att vara noggranna, konstaterar Dehdari.
– Jag hade för något år sedan ett motpartsombud som hänvisade till att ”det står i Koranen”. Det är litegrann som att säga att ”det står i en svensk lagbok”, säger Farzaneh Dehdari, som anser att hänvisningar till Koranen som rättskälla bara är relevanta om man anger kapitel och sura.
Kulturen en faktor att räkna med
Att avhandlingar i internationell privaträtt debatteras i de stora dagstidningarna hör till ovanligheterna. Men så blev det när jur. dr Mosa Sayed i januari i år la fram sin avhandling Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige.
Mosa Sayed undersöker den svenska internationella privaträtten utifrån ett mångkulturellt perspektiv. Huvudsakligen är avhandlingen beskrivande och rättsdogmatisk, men Sayed förordar att domstolarna, i internationella arvstvister, också ska ta arvlåtarens kulturella och religiösa tillhörighet i beaktande.
– Kulturella preferenser och personens identitet kan vägas in när man bedömer personens anknytning till respektive land, säger Sayed.
I praktiken skulle det kunna innebära att domstolen väljer att skifta arvet efter en troende muslim från Egypten (med både svenskt och egyptiskt medborgarskap) enligt egyptisk rätt. Enligt Mosa Sayed har det hittills inte förekommit att svenska domstolar tillämpat sådana resonemang i just arvstvister, däremot i vissa andra fall. I Tyskland har det däremot skett en utveckling mot att domstolarna tar hänsyn till kulturen vid lagvalet.
En av de hårdaste kritikerna mot Mosa Sayeds slutsatser var debattören och journalisten Dilsa Demirbag-Sten. Hon kallade Sayeds avhandling ”ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen”.
Själv anser Mosa Sayed att mycket av kritiken bygger på missförstånd och rena felaktigheter. Han betonar att avhandlingen enbart behandlar den internationella privaträtten och alltså bara omfattar personer med anknytning till andra länder.
– Folk i allmänhet är inte medvetna om att svenska domstolar redan i dag gör bruk av exempelvis islamisk rätt, konstaterar Mosa Sayed.
Strider mot regeringsformen
Advokat Ulf Bergquist är specialiserad på internationell arvsrätt och ledamot av EU-kommissionens expertgrupp för internationella arvs- och bodelningsfrågor. Han instämmer i mycket av Dilsa Demirbag-Stens kritik mot Mosa Sayeds rättspolitiska resonemang. Men han har också en rent juridisk invändning. Svenska domstolar kan enligt Bergquist helt enkelt inte tillämpa vissa av de islamiska rättsreglerna.
– Regeringsformen stadgar att ingen får missgynnas på grund av sitt kön och det skyddet gäller lika för utlänningar i riket, säger Ulf Bergquist.
Invändningen lutar sig mot det så kallade ordre public-förbehållet, som är allmänt accepterat i internationell privaträtt. Enligt ordre public kan ingen domstol tvingas att tillämpa utländska rättsregler om resultatet av tillämpningen skulle strida mot grunderna i landets rättsordning. Att en son per automatik ärver dubbelt så mycket som en dotter strider helt klart mot principen om könens likställdhet, anser Bergquist. Likaså att en bröstarvinge kan göras arvslös för att han eller hon konverterat från islam till en annan religion, vilket många muslimska länders arvslagar stadgar.
Mosa Sayed tycker att Ulf Bergquists iakttagelse är viktig, men håller inte med om slutsatserna.
– Nu har vi en ordning där arvlåtaren kan skifta arvet enligt islamisk rätt med hjälp av ett testamente, säger Sayed, och syftar på att en förälder enligt svensk rätt kan välja att testamentera tre fjärdedelar av sin egendom till sin son och en fjärdedel till sin dotter – alltså med en större olikfördelning än den som följer av den islamiska rätten.
Han fortsätter:
– Om detta är acceptabelt enligt ramen för vår rättsordning – då blir det konstigt att hänvisa till ordre public. I Sverige har vi friheten att göra vad vi vill med vår egendom i testamenten, med undantag för vissa skyddsregler. De flesta rättsordningar kan faktiskt rymmas inom ramen för dessa regler.
Ulf Bergquist delar inte Mosa Sayeds uppfattning:
– Den svenska testamentsrätten gäller lika för man och kvinna. Alltså kan en svensk testator även tilldela sin dotter tre fjärdedelar och sin son en fjärdedel. Men enligt den legala muslimska arvsordningen så är det inte så att dottern kan ärva dubbelt mot sonen, utan bara sonen som ärver dubbelt mot dottern. Det är det som är själva poängen: i den legala muslimska arvsrätten behandlas män och kvinnor olika. Det gör man inte svenska testamentsrätten, säger han.
EU planerar regler
Med tilltagande internationell integration och ökad rörlighet i världen kommer den internationella privaträttens lagvalsregler troligen att få allt större betydelse. Detta har även EU insett. Advokat Ulf Bergquist har varit ledamot i EU-kommissionens expertgrupp för internationella arvs- och bodelningsfrågor som arbetat med en ny EU-förordning om gemensamma IP-rättsregler för arv. Han berättar att huvudprincipen i förordningen för lagval kommer att bli hemvistprincipen, alltså, enkelt uttryckt var en person bor. Sverige har hittills främst lutat sig mot medborgarskapsprincipen.
– Förändringen innebär att svensk arvsrätt i framtiden ska tillämpas på kvarlåtenskap efter en egyptisk medborgare bosatt i Sverige, inte egyptisk som idag, säger han, och förutspår att det därigenom blir färre situationer där islamisk rätt aktualiseras i Sverige.
Å andra sidan innehåller EU-förslaget också en lagvalsmöjlighet som innebär att det blir tillåtet för en arvlåtare med egyptiskt medborgarskap att välja egyptisk arvsrätt. Men även i EU-förslaget finns en ordre public-klausul, som enligt Ulf Bergquist innebär att en svensk domstol inte kan tillämpa en regel om olika behandling av män och kvinnor.
Hittills har frågan om ifall islamisk arvsrätt är förenlig med den svenska rättsordningen, vad Mosa Sayed vet, inte prövats i domstol. Det finns alltså ännu ingen rättspraxis som kan ge ledning i hur man ska se på förhållandet mellan jämställdhet och icke-diskriminering och en arvlåtares frihet.
Överhuvudtaget tycks tvister om arv inom den muslimska gruppen i Sverige sällan nå domstolarna. Mosa Sayed tror att de berörda personerna som regel löser frågorna själva.
– Det finns inga större studier av hur arvet skiftas hos muslimer i Sverige. Men min erfarenhet är att det sällan leder till konflikter vilka regler man ska använda. Religiösa familjer skiftar arvet enligt sina regler, och det har inte vållat så mycket problem, säger han.
Arvsrätten hör till den dispositiva rätten, där staten inte lägger sig i så länge människor är överens. Helt annorlunda är det i fråga om äktenskap och äktenskapsskillnad. Visserligen har staten delegerat rätten att viga till ett antal religiösa samfund, med delvis olika ritualer. Den som vill gifta sig muslimskt, judiskt eller kristet har alltså möjlighet att få en religiös vigsel, som samtidigt blir civilrättsligt giltig. Det finns dock formkrav som alltid ska uppfyllas.
Svårt få skilsmässa godkänd
Betydligt svårare är det med skilsmässor. I Sverige finns ett antal kvinnor från muslimska länder som skilt sig, men inte får sin svenska skilsmässa godkänd i hemländerna. Där anses kvinnorna fortfarande vara gifta, med följden att deras före detta män kan belägga dem med utreseförbud om de återvänder. De kan inte heller få nya äktenskap accepterade i hemländerna.
Bakgrunden till dessa så kallade haltande äktenskap (äktenskap som finns i ett land men inte i ett annat) är att kvinnorna har svårt att få ett religiöst godkännande av skilsmässorna i Sverige, problem som enligt imamer beror på resursbrist. De muslimska församlingarna har helt enkelt inte tillräckligt med imamer för att hinna med dessa ärenden. I medierna efterlyste man statlig stöd för att avlöna imamer.
Brudpeng eller inte?
En annat familjerättslig tvistefråga som då och då tas upp i svenska domstolar är den islamiska brudpengen, mahr. Mahr är en obligatorisk del av de äktenskapskontrakt som skrivs i många muslimska länder. I kontraktet skriver man in summans storlek, och under vilka omständigheter kvinnan har rätt till sin brudpeng. Mahr kan vara stor, sex- eller sjusiffriga belopp är inte ovanliga, och fyller funktionen att trygga kvinnans försörjning efter en skilsmässa i en kultur där det är mannens uppgift att ensam försörja hustru och barn.
Mahr har av svenska domstolar bedömts som ett ”typfrämmande rättsinstitut” eftersom det saknar motsvarighet i svensk rätt. Trots detta har svenska domstolar vid några tillfällen prövat tvister om mahr, när kvinnor gått till svensk domstol för att få ut sin rätt efter skilsmässa.
Hovrätten över Skåne och Blekinge fastslog 1993 att en man, enligt familjerättsliga regler för muslimer i Israel, var skyldig att betala den avtalade brudpengen (RH 1993:116), eftersom kvinnan var bosatt i Israel. Domstolen tog i sitt beslut hänsyn till ”värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet”. På motsvarande sätt – men med motsatt resultat – beslutade Göteborgs tingsrätt att ett avtal om mahr, som ingåtts i Norge och där båda parterna bodde i Sverige, inte var giltigt. Tingsrätten ansåg att det inte är rimligt att tillämpa ett avtal med avsikt att trygga en kvinnas försörjning under helt andra förhållanden i en välfärdsstat som Sverige (Göteborgs tingsrätt, T 5801-05).
Advokat Ann-Cathrine Söderström företrädde kvinnan i tingsrättsmålet. Söderström berättar att frågan om brudpenning egentligen inte var den centrala frågan för hennes klient. Klienten ville ha frågan avgjord för att därefter lättare kunna få en religiös bekräftelse på sin skilsmässa.
– Om hon först hade gått till en imam hade han plockat fram äktenskapskontraktet och inlett förhandlingar om kontraktets tolkning i den föreliggande situationen. Beloppets storlek hade krympts av olika skäl, bland annat för att hon var den i äktenskapet som läst en högskoleutbildning och skaffat sig ett bra arbete, försörjt maken och inte fött barn. Därför valde hon att stämma vid Göteborgs tingsrätt. Efter tingsrättens dom fanns inga ekonomiska oklarheter och hon kunde gå till imamen och få sin skilsmässa godkänd, förklarar Ann-Cathrine Söderström.
Enligt Söderström var det mycket viktigt för hennes klient att bli skild enligt islamisk sed.
– Hon kände sig inte skild enbart med stöd av en svensk skilsmässa, säger Ann-Cathrine Söderström.
Juristen Farzaneh Dehdari förutspår att det kommer att bli betydligt fler tvister om mahr framöver.
– Vi har nu andra och tredje generationens invandrare som gifter sig i moskén med äktenskapskontrakt enligt sina hemländers lag och mahr i kontrakten. Vad händer om de skiljer sig? Det är en fråga vi borde fundera på. Jag önskar att HD kunde göra en bedömning här, säger hon.
Dehdari tycker själv att frågan om mahr är ganska enkel juridisk. Det handlar ju om ett avtal som ingåtts.
– Alla vet att avtal ska hållas. Men ofta vill män att svensk rätt ska tillämpas för att slippa följa avtalet, säger hon.
Det svenska rättssystemet – liksom de flesta västeuropeiska staters – bygger på en sekulär samhällssyn. Religion är accepterat i samhället, men man anser inte att den har med samhällets styrelseskick och lagar att göra. Tro, liksom frånvaro av tro, är en privatsak för var och en.
Med invandringen kommer dock en allt större del av Sveriges befolkning att ha en delvis annan syn på religion och rätt. En fundamentalistisk muslim, likaväl som en ortodox jude, ser snarare religionen som något som ska genomsyra livet, och inte minst familjelivet. Jur. dr Mosa Sayed förklarar varför just familjerätten så ofta hamnar i centrum när man diskuterar religiösa minoriteters rättigheter.
– Familjerätten är intimt förbunden med religion. För många är ju familjerätten ett sätt att manifestera sin religion, genom riter kring exempelvis äktenskap och begravningar, säger han.
Mosa Sayed befarar att grupper som känner sig mycket främmande inför den sekulära statens regler kan komma att odla sina olikheter på ett olyckligt sätt. En mer tillåtande attityd när det gäller exempelvis arv kan vara ett sätt att undvika det. Men:
– Det får samtidigt inte bli en låt gå-mentalitet. Det finns vissa grundläggande värden som jag försvarar fullt ut. Det blir tydligt exempelvis i fråga om barns rättigheter och skilsmässor. Det kan strida mot uppfattningar som finns i samhället, men vi måste ju enas för att samhället ska fungera, säger han.
Den sekulära modellen allt viktigare
Även Ulf Bergquist och Farzaneh Dehdari vill slå vakt om grunderna i den sekulära staten. Att öppna för olika regler för religiösa minoriteter kan få olyckliga följder.
– Alla i Sverige ska vara lika inför lagen. Principen om allas likhet inför lagen bryter principen om religionsfrihet om de krockar med varandra, säger Ulf Bergquist, som också befarar att det skulle kunna innebära en försvagad ställning för muslimska kvinnor bosatta i Sverige.
Farzaneh Dehdari tror snarast att den sekulära samhällsmodellen blir allt viktigare ju större den kulturella mångfalden blir i samhället.
– Titta på länder där religionen kväver folk! De skriker ju efter sekularism, påpekar hon.
Gränsen mellan religionsfrihet och sekulär lag är i själva verket inte alls svår att upprätthålla, om man ser på religionen i ett vidare perspektiv, hävdar Farzaneh Dehdari.
– Vi ska visa respekt för människors tro, men också tänka på att religionen har sin historia och att de religiösa reglerna har uppkommit i ett sammanhang, säger hon och pekar på hur de muslimska arvsreglerna till exempel var en avsevärd förbättring för kvinnorna när de kom till.
– Men dessa arvsregler fungerar inte i ett samhälle där också kvinnor är familjeförsörjare!