Viktigt att förstå varför de unga lämnar advokatyrket

Det är glädjande att advokatkåren växer. En sund tillväxt av advokatkåren visar inte minst att våra klienter anser att vi gör ett bra jobb utan också att Sverige som rättsstat och ekonomi mår bra. Vid en jämförelse med den höga rekryteringstakten på framför allt våra större advokatbyråer kan det dock tyckas märkligt att advokatkåren inte växer ytterligare. Det beror på att många, särskilt unga, lämnar advokatkåren, eller lämnar advokatbyråerna innan de hunnit bli ledamöter av Advokatsamfundet. Den genomsnittliga tjänstgöringstiden för nyanställda på våra större advokatbyråer är inte längre än några enstaka år.

Är det här något vi ska vara oroliga över eller är det enbart positivt att unga jurister breddar sig och får erfarenheter från andra yrken? Jag tror inte att svaret nödvändigtvis är det ena eller det andra.

En majoritet av ledamöterna som begär utträde är unga advokater som sadlar om för att bli bolagsjurister. Kanske inte för alltid, några får vi glädjen att hälsa välkommen tillbaka. Men långt ifrån alla.

Kan man skönja ett mönster varför så många unga advokater lämnar kåren? Är detta något vi kan/bör arbeta med?

Min grundinställning är att den rörlighet som vi i dag ser hos våra unga är något som i grund och botten är positivt. Det är nyttigt att se nya miljöer, arbeta med olika frågor i olika roller och att inhämta inspiration från så många som möjligt tidigt i sin karriär.

Det är däremot inte positivt om unga medarbetare eller ledamöter lämnar advokatbyråer eller kåren för att det är en arbetsmiljö som inte är hållbar. Berättelser jag hör rör alltifrån hur orimligt mycket arbete som förväntas från den enskilda juristen till en obehaglig jargong på en arbetsplats.

Det är inte heller positivt att företrädesvis kvinnliga jurister lämnar kåren. Därav den mycket blygsamma procentuella ökningen av kvinnliga ledamöter, trots att kvinnor är i stor majoritet bland nyutexaminerade jurister och bland de nyanställda på våra advokatbyråer. Här har vi (och har haft under många år) en fråga att arbeta hårdare med. För ganska många år sedan gjordes en undersökning bland nyanställda jurister på våra större advokatbyråer. Frågan ställdes till alla nyanställda om de ville bli delägare i framtiden. Skillnaden mellan männen och kvinnorna var försumbar. Men när frågan ställdes om de trodde att de skulle bli del­ägare var det en mycket större andel män än kvinnor som hade den framtidsutsikten. Varför är det så? Är det något som vi på Advokatsamfundet och våra byråer kan påverka? Eller är det vetskapen om den skillnaden som vi måste ha med oss i vårt ledarskap?

Advokatsamfundet skickar sedan ett par år tillbaka en enkät till ledamöter som begär utträde. Sedan halvårsskiftet i år har vi justerat frågorna så att det lättare ska gå att få fram statistik över svaren som lämnas. Vi kommer varje halvår att sammanställa svaren, naturligtvis anonymt. Jag är övertygad om att många viktiga svar kommer att finnas i dessa sammanställningar.

En majoritet av våra advokatbyråer har exitsamtal med sina anställda inför att de ska sluta. Under sådana lämnas säkert bra synpunkter som ger viktiga insikter. Jag tror dock att de svar som Advokatsamfundet kommer att sammanställa ger ytterligare kunskap. Det är inte alltid lätt att vara tydlig och öppen mot sin blivande före detta arbetsgivare om varför du slutar samtidigt som du är beroende av goda referenser för framtiden.

Att förstå varför våra unga i så stor utsträckning väljer att lämna kåren är viktigt. Det hänger ihop med advokatyrkets attraktivitet och hur vi säkerställer att unga talanger inte bara vill inleda sina karriärer på advokatbyråer, utan också vill bli kvar.

Eva-Maj Mühlenbock
Ordförande i Sveriges advokatsamfund