Annonser

Hot, hat & våld mot advokater

Dags att tala om hoten och hatet

Hot, hat och våld drabbar advokater precis som många andra grupper i samhället. För den utsatte kan det vara påfrestande och i värsta fall påverka både arbetslivet och livet som helhet. Men hot och våld mot advokater riskerar också att skada rätts­staten och demokratin. Nu anser både utsatta advokater och experter att det är hög tid att vi på allvar börjar prata om problemen.

Hot, våld och trakasserier mot olika aktörer inom rättsväsendet uppmärksammas emellanåt i medierna. Senast i början av september kunde fackförbundet Akavia, som bland annat organiserar jurister, visa att 37 procent av medlemmarna inom Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har upplevt olika försök till påverkan, däribland hot och våld. Många inom myndigheterna funderar också på att byta arbete, för att de känner sig otrygga.

Undersökningar från Statskontoret och Brottförebyggande rådet, Brå, har visat på liknande siffror.

För advokaterna finns inte samma statistiska underlag. Men mycket tyder på att även advokaterna utsätts. I Advokatsamfundets stora undersökning bland ledamöter och biträdande jurister år 2018 svarade exempelvis

24 procent av advokaterna att de utsatts för hot, våld eller trakasserier. Bland humanjuristerna var siffran hela 42 procent.

I de flesta fall stannar angreppen med verbala attacker eller hot. Men ibland går de också längre. Tidigt på långfredagens morgon detta år detonerade till exempel en sprängladdning utanför en advokats hem i Stockholm. Ingen människa kom till skada, men fasaden fick skador, och en förundersökning med rubriceringen allmänfarlig ödeläggelse inleddes. Sprängningen antas ha ett samband med advokatens arbete.

Kallades landsförrädare

Hat, trakasserier, hot och våld – begreppen rymmer ett vitt spann av beteenden och kontakter, allt ifrån otrevliga kommentarer och förklenande omdömen på Facebook, till rena mordhot och våld. Oavsett vilken form trakasserierna tar sig påverkar de advokaterna och väcker många känslor och tankar.

En advokat som under en period fick uppleva mycket hat och trakasserier, och i ett fall även fysiskt våld, är Johan Eriksson. Trots en lång karriär som försvarsadvokat blev han överraskad av det hat och den ilska som mötte honom när han tog uppdraget att försvara Rakhmat Akilov, misstänkt och senare dömd för terrordåden på Drottninggatan 2017.

– Det tog inte ens ett halvt dygn, så flöt hatet in via alla tänkbara kanaler. Jag var landsförrädare, muslim­älskare, det var fullständigt obegripligt hur jag kunde hjälpa en sådan person, berättar Johan Eriksson.

För varje intervju Johan Eriksson gav och varje åtgärd till klientens fördel som han vidtog kom det en ny störtflod av raseri. Hatet riktades också mot Johan Erikssons fru. Vid ett tillfälle tog det sig fysiska uttryck.

– Jag fick en knuff av en gubbe på stan. Det var en gammal farbror som knuffade mig i ryggen och tyckte att det inte passade sig att jag gick på Drottninggatan, säger Johan Eriksson.

Nu, tre år efter domen mot Akilov, har den värsta ilskan lagt sig. Men fortfarande händer det att den flyter upp, i form av kommentarer.

– När folk är förbannade för att jag tackar nej till deras uppdrag kan jag få höra att jag hellre företräder en terrorist.

Fick skarp patron med posten

Fredrik Ungerfält har varit advokat sedan 1997. Under de snart 24 åren har han utsatts för hot vid fyra tillfällen.

– Det första tillfället var i samband med en omfattande gängrättegång, där någon skickade en skarp patron med mitt namn på till mig, berättar Fredrik Ungerfält.

Hotet väckte förstås känslor, och Fredrik Ungerfält kontaktade polisen. Han informerade dessutom åklagaren i målet, eftersom detta inträffade mitt i en pågående rättegång.

– Det skapar en osäkerhet, en inneboende osäkerhet, bland annat när man tar sig hem. I vart fall inledningsvis. Sedan återgår allt till det normala, konstaterar Fredrik Ungerfält, och tillägger att man i längden inte kan gå omkring och vara rädd.

Fredrik Ungerfält fick också god hjälp av polisens personskyddsenhet.

– Det kändes bra och tryggt, säger Fredrik Ungerfält, och tillägger att han förstås också pratade med sina kolleger.

Precis som brevet med en patron har de andra hoten kunnat kopplas till gängrelaterade rättegångar, där Fredrik Ungerfält varit försvarare. Hoten har kommit i mejl eller brev.

Även Johan Eriksson vittnar om att hatstormen mot honom påverkade hans beteende under perioden då den pågick.

– Man liksom tar sig en liten titt när man går ut genom dörren, säger han.

Till skillnad från Fredrik Ungerfält vände sig Johan Eriksson inte till polisen. Han är dock säker på att han skulle ha fått stöd från samhället om han bett om det.

– Jag uppfattade det inte som regelrätta hot, utan såg det mer som hat riktat mot min person och rollen som försvarare, konstaterar han.

Anklagad för mord

Men det är inte bara brottmålsadvokater som utsätts för hat och hot. Ann-Christine Christensson arbetar huvudsakligen med obeståndsrätt och fastighetsrätt. Hon var konkursförvaltare när trakasserierna kom, i form av en inlaga som hon uppmanades yttra sig över.

– Det var ett iskallt föreläggande, bara: varsågod och yttra dig. Företrädaren hade skrivit att han skulle polisanmäla mig för att jag hade medverkat till ett mord på hans far några veckor tidigare och att jag var medlem av ett kriminellt nätverk och därför olämplig som konkursförvaltare, berättar Ann-Christine Christensson.

– Så här i backspegeln, så var det en väldigt liten sak. Men just när det hände kändes det jättejobbigt. Det kändes som att marken bara rämnade. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och väldigt utsatt, säger hon.

Visserligen visste Ann-Christine Christensson själv vem hon var, liksom hennes kolleger. Men tankarna gick: kanske skulle myndigheterna tro på anklagelserna.

Händelsen väckte också mycket rädsla.

– Jag tänkte: vad kommer den här personen att göra, kommer han att ta reda på min familj, mina barn?

En vecka senare var det dags för edgångssammanträde. Mannen som skrivit fanns på plats, och utvecklade mångordigt sin sak, utan att upprepa anklagelserna. Inte heller Ann-Christine Christensson tog upp dem.

– Efter det så var jag inte orolig längre. Jag förstod att det var en person som inte skulle använda våld eller gå på mig personligen. Jag kände mig mycket, mycket tryggare.

I efterhand är Ann-Christine Christensson själv lite förvånad över sin starka reaktion.

– Jag trodde att jag var tuffare än så. Det var lite oväntat. Att jag inte kunde slå ifrån mig. Att det gick rakt in i mig. Jag har ändå jobbat som åklagare även om det är långt tillbaka, funderar hon.

Omtumlande dygn

En annan advokat, med kortare tid i yrket, som tvingats förhålla sig till hat, trakasserier och påhopp, är Martin Bengtsson. År 2018 var han offentligt biträde och ställföreträdare för en liten flicka som familjehemsplacerats i Östergötland. Frågan som skulle avgöras: ska flickan flyttas till de biologiska föräldrarna?

Drygt två år senare skrev Dagens Nyheter om fallet. I medierna fick  flickan – som efter en tid hos de biologiska föräldrarna avlidit – heta Lilla Hjärtat. Historien väckte starka känslor. Och i skottlinjen stod, förutom de biologiska föräldrarna, Martin Bengtsson, som namngavs i tidningarna.

– I tidningen framstod det väldigt starkt som att jag hade ignorerat hennes rätt. Så tolkade medierna det. Sedan gick det väldigt snabbt, berättar Martin Bengtsson.

Först kom kommentarerna i tidningarnas webbupplagor. Kort därefter började upprörda människor ta kontakt via facebook, sms, telefon och e-post.

– Det var ganska varierande vad de skrev. Alla var inte rent hotfulla så, inte ”du ska dö” utan mer ”du kan dra åt helvete, hoppas att dör, du borde aldrig få jobba med barn igen, hoppas att du aldrig får egna barn”.

De flesta som skrev och ringde var anonyma. Men förvånansvärt många tog kontakt under sina verkliga namn, konstaterar Martin Bengtsson.

– För mig blev det väldigt omtumlande de första dygnen. Jag hade aldrig varit med om det här innan, så jag har inget att jämföra med. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kom så pass mycket på en gång, säger han, och tillägger att det sedan kom en ny våg av hatmeddelanden varje gång något nytt hände i ärendet eller det kom en ny artikel i DN.

Människan är skör

För Martin Bengtsson kom alltså trakasserierna en period efter att uppdraget avslutats. När drevet gick hade han själv hunnit bli pappa och var föräldraledig.

– Det gjorde det extra jobbigt när de här mejlen kom, om att jag inte borde få barn, att jag är en dålig person … allt det där, säger Martin Bengtsson, som berättar att angreppen påverkade honom så starkt att det emellanåt blev svårt att hantera vardagen med ett litet barn.

Perioden satte spår som följde med även en tid efter pappaledigheten och till en början påverkade Martin Bengtsson i advokatrollen.

– När jag fick ett nytt förordnande kunde jag tänka att ”oj, nu kanske de kollar upp mig och tänker att honom vill jag inte ha, för han gör inte sitt jobb”. Sådana tankar kom, och det påverkade mig, säger han, och fortsätter:

– Det som gjorde mig trygg var att jag visste, givet det jag visste vid den aktuella tidpunkten, att jag inte hade gjort fel i min uppgift, att jag kunde stå för beslutet. Men det påverkade mitt självförtroende och i viss mån min självkänsla. Det bröt ner mig. Människan är skör, och det märkte jag verkligen då.

Mitt i alla känslor fick Martin Bengtsson ett gott stöd, både från sin familj och från delägarna på advokatbyrån, som tog angreppen på stort allvar.

– Mina chefer var väldigt bra mot mig. De tog det på allvar och tog sig tid. De dagar jag var lite under isen skötte de arbetet åt mig, säger han.

En delägare vid byrån tipsade dessutom om Advokatsamfundets samtalsstöd. Tre gånger talade Martin med en psykolog där, något han är mycket glad över. Psykologen förklarade hans reaktioner och gav en del råd.

– De var ganska enkla: läs inte påhoppen. Motionera. Var med din familj. Det var det jag gjorde. Det funkade tyckte jag.

Även de övriga intervjuade advokaterna upplevde att de fick gott stöd av sina kollegor, både inom och utanför den egna byrån. Ann-Christine Christensson sökte dessutom stöd hos Advokatsamfundet. Där talade hon med generalsekreterare Mia Edwall Insulander, som själv fått uppleva hot och trakasserier i sitt arbete som familjerättsadvokat.

– Det var jätteskönt att hon tog min oro på allvar. Man blir rädd och man vill prata om upplevelsen, oavsett om oron var befogad eller inte, säger Ann-Christine Christensson.

Kan påverka

De hot och den aggressivitet som advokater möter kan, som psykologen Alexander Tilly konstaterar (se artikel på s. 37), vara av olika karaktär. I vissa fall är ilskan och påhoppen en följd av stress, starka känslor och kanske utsatthet hos en person, som liksom kokar över. I andra fall är trakasserierna rent instrumentella och syftar till att påverka advokaten i arbetet.

Frågan är förstås om det fungerar. Har advokaterna låtit sig påverkas i arbetet?

– Den som utsätts kan med rätta bli rädd. Men jag tror inte att det påverkat försvarare i sättet att handlägga mål eller göra bedömningar. Den utbildning och den erfarenhet man har som försvarare gör att man kan hantera detta, säger Fredrik Ungerfält.

Hot, tillägger han, är brottsliga och ska också hanteras som sådana – även om de riktar sig mot en försvarare.

– Det är givetvis helt oacceptabelt och ett angrepp på en oerhört viktig samhällsinstitution, den fria advokaten och försvararen, konstaterar Fredrik Ungerfält.

Även Martin Bengtsson pekar på de samhälleliga riskerna med att advokater, eller andra aktörer i rättsväsendet, utsätts för hot och påtryckningar.

– I slutänden är det ett hot mot demokratin. Det kommer att leda till – det är jag helt övertygad om, och det kanske redan i viss mån har lett till – att, om vi nu tar advokater, de kanske inte längre vill vara försvarare, att man inte tar vissa uppdrag för att man inte klarar av reaktionerna, eller att man slutar. Till syvende och sist, som alla yrkeskårer har även vi familjer som vi värderar högst, och då är det aldrig värt att utstå vad som helst för sitt arbete, säger han.

Johan Eriksson har också reflekterat över vad hot och hat kan leda till. Som försvarare för Rakhmat Akilov hade han kunnat göra det lite lättare för sig, konstaterar han, genom att avstå från vissa invändningar som ändå inte skulle påverka påföljden. Förmodligen hade ingen ens märkt det.

– Jag känner mig stolt över att jag aldrig lät det påverka mitt jobb. Jag gjorde allt jag skulle i alla fall, gjorde alla invändningar jag borde göra, säger han och fortsätter:

– Det handlade om min egen respekt för det jobb jag gör att jag skulle göra alla invändningar, oavsett vad folk tyckte om det. Men jag kan tänka mig, givet att jag hade varit yngre, att det hade känts jobbigt.

På samma sätt ställs förmodligen både åklagare och domare då och då inför frestelsen att ta genvägar för att undvika ilska och hat, inte minst i medialt uppmärksammade mål, menar Johan Eriksson. Och i slutänden blev ju faktiskt också han påverkad av hatstormen.

– Jag tänkte ju på det. Så i någon mening påverkades jag, men kanske inte i den riktning som de tänkte sig. Det blev mer att ”jävlar, jag ger mig inte”.

Ingen quick fix

Johan Eriksson fick mycket stor medial uppmärksamhet i sin roll som försvarare av Rakhmat Akilov. Han valde då också att vara öppen med de hatiska kommentarer och reaktioner han mötte.

– Jag bestämde mig ju för att tidigt gå ut och berätta om angreppen. Jag tyckte att det fanns en poäng med att göra det. Jag ville inte gå och bära det där själv, säger han.

Öppenheten resulterade i att Johan Eriksson också mötte en hel del stöd och värme. Det i sin tur skapade en känsla av trygghet.

– Det var många som sa till mig och skrev brev till mig i efterhand, även helt okända människor som skrev väldigt vänliga, personliga brev, att de insett att det jag sysslade med kanske var bra för det här landet. Till och med från gamla pensionerade domare har jag fått brev med beröm, säger Johan Eriksson, som förutom att berätta om trakasserierna och påhoppen också tog tillfället i akt att förklara rättssystemet och försvararens roll.

Precis som Johan Eriksson tror Martin Bengtsson att just okunskap ligger bakom en del av de hatiska synpunkter som luftas i sociala medier och som även nådde honom. Han kan ibland förundras över bristen på kunskap om vad en försvarare gör och varför denne är viktig.

– Man kan bli lite rädd när det finns sådana luckor hos människor som gått i skolan i Sverige en massa år, säger Martin Bengtsson, som efterlyser folkbildning som ett medel mot hat och hot.

– Det är inte en quick fix tyvärr. Men all upplysning är bra. Och Advokatsamfundet har en särskild uppgift där. Ingen annan kommer att stå upp för vår roll om inte samfundet gör det, säger han.

Viktigt att söka stöd

Upplysning kan alltså vara en väg att förebygga hot och hat, anser advokaterna. Men hur ska advokater då agera när de själva eller en kollega utsatts för någon form av attack?

Enigheten bland advokaterna är total: att prata om saken är det första och helt grundläggande steget för att minska följderna av hot och trakasserier.

– Var inte tyst. Det tror jag är det viktigaste. Så fort du har en jobbig situation så får du lite perspektiv när du talar om den. Då kan du bearbeta och kanske få perspektiv på det, och se om du behöver göra något ytterligare, säger Ann-Christine Christensson.

Även Fredrik Ungerfält tror på öppenhet och att söka stöd hos kollegor, men pekar också på att rena hot förstås ska polisanmälas.

– Vi får inte falla undan för hot. De ska hanteras som sådana saker ska hanteras, nämligen anmälas till åklagare och polis, säger han och tillägger att det också är viktigt att vara medveten om problematiken och kanske vidta säkerhetsåtgärder på advokatbyrån.

Både Fredrik Ungerfält och Johan Eriksson betonar också vikten av erfarenhet när man som försvarare ställs inför hot och försök till påverkan. Här har seniora advokater en viktig roll i att vägleda de yngre, påpekar Eriksson. Han hoppas och tror att de unga kollegorna på hans egen byrå söker stöd när de behöver.

– Det kommer fram ibland att unga advokater har tyckt att situationen varit obehaglig och att de har känt sig trängda. Lyckligtvis har de berättat för oss lite äldre och mer erfarna kollegor och vi har kunnat hjälpas åt att bena ut situationen. Ofta är det just det man behöver göra, säga det, prata om det, så känns det bättre. Det farliga är om man inte vågar berätta för någon utan går och håller det för sig själv, säger han, och fortsätter:

– Vi ska inte låta det förbli någon slags machokultur där vi tycker att det kan ingå i jobbet. De som utsätts för obehagliga situationer ska ha möjlighet att få prata av sig. Sortera begreppen litegrann.

Även Martin Bengtsson pekar på vikten av att tala med sina äldre kollegor. Men också att, om det behövs, söka professionellt stöd.

– Jag hade aldrig pratat med en psykolog innan och jag vet inte om jag kommer att göra det någon mer gång efteråt heller, men det var jättebra. Det var ett stort steg att ringa, men det gjorde gott. Och det är så vi bör göra. Vi bör ta hjälp om något sker, säger han, och jämför med det självklara i att gå till en läkare när kroppen tagit stryk.

Den stora lärdomen efter stormen kring Lilla Hjärtat är nog just det, förklarar Martin Bengtsson, att det är okej att be om hjälp. Han har dessutom fått med sig konkreta strategier, som att undvika att läsa kritiken som kommer.

– Det finns inga skäl att läsa något som är grundat på okunskap, ilska eller vad det är. Det finns inget där jag kan ta till mig för att förbättra mitt nästa uppdrag, summerar han.

Handlar om arbetsmiljön

Advokater, och även Advokatsamfundet, borde bli bättre på att stå upp för och stötta varandra när en advokat hotas eller utsätts för hat, anser Martin Bengtsson.

– Klimatet blir inte bättre, advokater får utstå mer och mer hot och elakheter, och jag kan tycka att vi som kår ibland är lite för egocentrerade, kanske tänker mest på oss själva. Det är ingen svaghet att be om hjälp eller ställa upp för andra. Det behövs mer av det, säger han, och tillägger:

– Jag fick bra stöd, även av vissa andra kolleger som inte jobbar på byrån, som visade sitt kollegiala stöd. Det tyckte jag om. Det tror jag att vi som kår kan bli betydligt bättre på.

Advokatsamfundet håller nu också på att bygga upp en beredskap för att stödja advokater som utsatts för hot, hat och våld (se artikel på s. 42). Fredrik Ungerfält, som också ingår i Advokatsamfundet styrelse, är mycket positiv till det arbetet.

Johan Eriksson, Fredrik Ungerfält och Ann-Christine Christensson har alla anmält intresse för att medverka i den stödgrupp som planeras.

– Jag hjälper gärna till och är en samtalspartner i sådana här frågor, säger Ann-Christine Christensson.

Även Johan Eriksson är beredd att lyssna på rädda och arga kollegor som behöver stöd. Men han efterlyser också andra former av stöd till dem som drabbas. Advokatsamfundet skulle exempelvis kunna inleda ett samarbete med Polismyndigheten så att advokater som hamnar i hotfulla och farliga situationer snabbt kan få en direktkontakt. Här har åklagarna, med sin närmare kontakt med polisen, betydligt lättare att finna stöd, menar Eriksson.

– Det är kanske något som samfundet skulle kunna ta fram och diskutera sig fram till, en möjlighet för den som är illa utsatt att snabbt få kontakt och få stöd och skydd.

Det är dessutom dags att ta helhetsgrepp på advokaternas arbetsmiljö, anser Johan Eriksson.

– Många av oss advokater har nog, om vi ser tillbaka, varit med om en rad saker som andra aldrig skulle tolerera på sin arbetsplats. Där handlar det ju om att sätta ner foten. Tillsammans är vi ju alla advokater, och samfundet är otroligt starkt tillsammans.