Utredning av miljöbrott

Kemisten Nils Hydén, från Statens kriminaltekniska laboratorium, talade om utredningsfrågor i miljöbrottmål utifrån bestämmelserna i den
nya skrivningen i 29:1 MB.

Vid utredning av miljöbrott har en ändring i 29:1 MB fått stor betydelse. Enligt den tidigare skrivelsen krävdes att en skada eller annan negativ påverkan kunde påvisas för att ett miljöbrott skulle kunna leda till åtal. Med den nya skrivelsen är det kravet undanröjt. I dag har en miljöbrottsåklagare att utreda om förorening har skett, vilket ämne det gäller (dess ”typiska farlighet”) och vilka mängder det handlar om (är brottet ”ringa” – enligt ett minimivärde i relation till ämnets typiska farlighet).

Det betyder att brottet i dag kan konstateras innan skadan är skedd. Det tror Nils Hydén kan leda till att frågeställningar vanliga i andra brottsmål kan komma att tas upp även i miljöbrottsmål framöver, med större fokus på indicier och argumentation. Den nya lagtexten ställer också högre krav på de utredande myndigheterna – är provtagningskedjan intakt?

Vid utredning av ett misstänkt miljöbrott har även tillsynsmyndigheten uppgifter att bevaka. Det är också oftast tillsynsmyndighetens personal som kommer först till platsen – vilket ibland leder till ofullgångna platsundersökningar för analytikerna på SKL som är vana vid att en misstänkt brottsplats hålls orörd till dess alla eventuella spår och bevismaterial är säkrade.

– Det kan finnas spår från däcken av en bil i sanden. Men så kommer tillsynsmyndighetens personal och klampar runt, exemplifierar Nils Hydén.

Det finns en inneboende konflikt i prioriteringarna. Den förra fokuserar på att förhindra skada och att snabbt sanera, den senare på att säkra bevis.

Men SKL söker inte bara spår på brottsplatsen, utan även i själva brottet. Analyser av kemiska strukturer i själva föroreningen kan binda en utsläppskälla till ett utsläpp.

Vem är subjekt enligt miljöbalken?

Vem är subjektet i miljöbalkens bestämmelser? Det frågade sig advokat Rikard Setterlid, vid advokatfirman Lindahl, på Miljörättsdagen. Lag-texten lämnar ett betydande utrymme för individuella tolkningar, menar han.

I flera centrala delar av miljöbalken utgår man från begreppen ”verksamhet” och ”verksamhetsutövare”, exempelvis i de allmänna hänsynsreglerna, i reglerna om tillstånds- och anmälningsplikt, i adressatfrågor vid föreläggande och förbud, vid egenkontrollansvaret och även påföljdsansvar.

I de flesta fall är det lätt att avgöra vem som är ”verksamhetsutövare” enligt MB, men lagtextens formulering ”alla och envar som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd” lämnar ett betydande utrymme för individualiserade bedömningar, menar Rikard Setterlid. Det har lett till att frågan om vem som skall anses vara verksamhetsutövare för en viss verksamhet har givits skiftande tolkningar och tillämpningar av myndigheter och domstolar de senaste åren.

Rikard Setterlid nämner som exempel på svåra fall då konkursbon tar över en pågående verksamhet. Vem kan ställas ansvarig för ett miljöbrott som bolaget kan ha orsakat?  Och vem är rådig över verksamheten i ett industrihotell? Vad händer när en underleverantör flyttar ihop med en huvudtillverkare, eller när en tillståndsburen verksamhet överlåts? Ska hamnens ägare ställas till svars för fartygs- och biltransporter till och från hamnen?

Viss rättspraxis har bildats rörande verksamhets- och verksamhetsutövarbegreppen. Men Rikard Setterlid framhåller ändå att tolkningen av dessa centrala begrepp i lagtexten lämnats till rättstillämpningen.

Den nya 29:1 MB
I den nya 29:1 MB står att ”för miljöbrott döms till böter eller fängelse i högst två år den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. orsakar att det i mark, vatten eller luft släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra
a) en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse, eller
b) någon annan betydande olägenhet i miljön.”
SFS 2008:1406

Gabriella Westberg