”Det finns en nerv i straffprocessen som också stimulerar”

Lars Kruse började sin advokatbana i Klippan, ”på landet” som han säger, vid en allmänpraktiserande byrå.

– Vi var två som började på den enda byrån i domsagan, och vi blev uppringda av tingsrätten, som utgick från att vi skulle åta oss försvararuppdrag som en service åt domstolen, berättar Lars.

Det passade Lars rätt bra, eftersom processer intresserade honom mycket. Och efter omkring 15 år blev det nödvändigt att välja mellan civilrätten och straffrätten.

– Jag tyckte att straffprocessen var roligast, mest intressant, och gav störst utmaningar. Då avvecklade jag alla civila uppdrag och från den dagen var jag renodlad försvarsadvokat.

Vad är bäst med ditt arbete?

– Ser man det ur principiell vinkel, vilket jag tycker att man ska göra, så fyller försvararen en oerhört viktig och central funktion i den demokratiska processen. I ett demokratiskt samhälle ska alla ha rätt till ett försvar, säger Lars Kruse, som också uppskattar omväxlingen.

– Det är väldigt mycket snabba ryck och snabba beslut. Det finns en nerv i straffprocessen som också stimulerar. Sedan är det också oerhört stimulerande att man hela tiden träffar nya människor. Och även den som har begått ett brott är människa, och ska bemötas som en människa.

Vad är svårast?

– Man möter människor i kris, människor i konflikt. Man möter lidande, brottsoffer, människor som råkat illa ut. Även den tilltalade kan ju understundom ses som ett offer för omständigheterna. Och man måste kunna försvara även den som är bespottad och uthängd i medierna.

Lars Kruse beskriver försvararuppdraget som en livsstil snarare än bara ett arbete. För att klara uppdraget är det viktigt att tycka om människor, konstaterar han.

– Man måste kunna lyssna och sätta sig in i situationer som är väldigt udda. Och inte fördöma. Sedan måste man naturligtvis kunna straffprocessen och det straffprocessuella regelverket i RB och BrB på sina fem fingrar.