Svårt att ge besked till klienterna

Falu tingsrätt är advokat Helena Herous hemma­arena. Här företräder hon ofta klienter i brottmål och familjemål, sedan hon återvände till Dalarna för över tio år sedan.

Och precis som lagmannen Johan Rosén upplever Helena att tingsrätten i många delar är en väl fungerande domstol. Samtidigt ser Helena att tingsrätten kämpar med olika problem, som svårigheter att rekrytera domare och även annan personal. Under de senaste åren har det också blivit tydligt även i Falun att brådskande brottmål i någon mån tränger undan annat. 

– De större brottmålen och häktade mål kommer alltid före på grund av sina hårda tidsfrister. Jag jobbar ju också en del med häktade mål, men framför allt brett med humanjuridik och med övriga brottmål. Jag märker att de blir lidande, säger hon.

De längre väntetiderna och osäkerheten om när ett mål ska avgöras drabbar framför allt klienterna, konstaterar Helena.

– Även icke häktade brottmål och humanjuridiska mål som vårdnad om barn ligger människor väldigt nära. Ofta går klienterna och stampar och väntar på domar och beslut. Vad ska hända? Hur ska mitt liv se ut? Hur ska mina barns liv bli framöver? Det är svårt för mig att ge besked när det inte kan erbjudas en fast tidsram, säger hon. 

Det mer pressade läget märks också genom att tingsrätten har svårare att anpassa förhandlingstider efter parternas och advokaternas kalendrar. 

– Vi märkte det först från hovrätterna men nu har det även letat sig ut till tingsrätten. Med stora mål och många ombud, blir det många kalendrar som man ska ha hänsyn till. Jag har full förståelse för den problematiken. Det är förstås omöjligt att följa allas önskemål. Men visst kan det irritera. För att ibland blir det olämpliga följder för klienterna, konstaterar Helena. 

De olämpliga följderna handlar ofta om att hon och andra advokater måste substituera eller till och med avsäga sig uppdrag, när det inte går att få ihop olika förhandlingar och förhör. 

– Ibland känns det som att behöva välja mellan pest och kolera. Jag måste hoppa ett av de här målen, var drabbar det minst, frågar hon för att illustrera de avvägningar som måste göras.

Bristen på personal, både domare och andra kategorier, bidrar förstås till de längre väntetiderna och den ökade osäkerheten. Men det gör också att det blir sämre kontinuitet och svårare i kontakterna med domstolen, menar Helena. 

– Här ute i landet är man ju varit van vid att ha en ganska god kännedom och närhet till domarna. Vi har kunnat lyfta luren och ringa och så. Så är det väl delvis fortfarande, men det har förändrats, säger hon. 

Ansträngt läge på vissa områden alltså. Men än så länge har inte situationen påverkat kvaliteten i dömandet, enligt Helena Herou. 

– Jag har stort förtroende för domarna. Ibland tycker jag förstås att de inte fullt ut tar till sig av just mina argument i en fråga. Men det är ju en del av systemet, säger hon och ler. 

Till skillnad från hur det ibland beskrivs ifrån storstädernas tingsrätter beskriver Helena också stämningen mellan parterna i rättssalen som god.

– Jag har alltid upplevt att det har varit en respektfull stämning mellan åklagare och försvarare och måls­ägandebiträden, och att alla klarar att skilja på sak och person, säger hon. 

Ett sätt att förbättra situationen för de klienter som i dag kommer i kläm skulle kanske vara en ökad specialisering bland domarna, i synnerhet i de känsligaste målen om vårdnad, boende och umgänge. 

– Något behöver ske för att dessa mål ska återfå rätt status i domstolarnas utsättningshierarki. Dessa förhandlingar ska inte, som nu återkommande skett, kunna flyttas med kort varsel när tingsrättens kalender tjocknar av brottmål. Även i dessa mål finns skyndsamhetskrav, säger Helena.