Så kan advokatbyråerna bli bättre arbetsplatser

Advokatbyråerna, särskilt de affärsjuridiska byråerna, har under de senaste tjugo åren fått allt mera att göra. Med den växande verksamheten har konkurrensen också hårdnat om de duktiga juristerna, både nyutbildade och mer seniora. De stora affärsjuridiska byråerna arbetar numera medvetet med att tidigt fånga in studenter och att stärka sina varumärken som arbetsgivare. 

Och arbetet ger resultat. Kåren av advokater och biträdande jurister har fortsatt att växa, om än lugnare nu än för några år sedan. Fortfarande svarar också en ganska stor andel av juriststudenterna att de vill arbeta just på advokatbyrå. Fem advokatbyråer, alla med affärsjuridisk inriktning, fanns bland de 20 mest populära arbetsgivarna enligt undersökningsföretaget Universums ranking år 2023. 

Men ett annat problem har blivit allt tydligare. Juristerna börjar på byråerna, de lär sig hantverket – och sedan slutar de. Inte alla, förstås, men ändå så många att branschen börjar tala om det.  

Fenomenet speglas i siffrorna över in- och utträden. Under 2023 fick Sverige 391 nya advokater. Samma år begärde 304 personer sitt utträde ur samfundet. Många av dem som utträder är unga. Några motsvarande siffror för biträdande jurister finns inte. 

Sedan slutet av 2018 skickar Advokatsamfundet en enkät till samtliga som begär sitt utträde. Resultaten för år 2022 redovisades vid Framtidssamtalet.  Och svaren ger skäl för advokatbyråerna att tänka efter. De två överlägset vanligaste skälen till att advokater byter jobb är starkt kopplade till arbetsmiljön och organisationen på advokatbyråerna: att arbetet inte går att förena med familjeliv och fritid och att arbetet upplevs som allt för stressigt.

Var aktivt val

Så vad säger de unga juristerna själva om sitt arbetsliv? Advokaten har talat med fem anställda advokater och biträdande jurister och två före detta advokater, som alla fått berätta om sin bild av arbetet på advokatbyrå. 

En sak förenar dem alla: att de upplever arbetet som roligt och givande. Samtidigt upplever många av dem stress på jobbet, och de flesta efterlyser bättre ledarskap. 

Aleksandar Gajic började sitt arbetsliv som bank- och bolagsjurist. Men arbetssättet på advokatbyrå lockade, och sedan augusti 2023 arbetar han nu på en medelstor affärsjuridisk advokatbyrå i Stockholm, och trivs utmärkt. Aleksandar beskriver arbetet som varierande och stämningen på byrån som god, med högt i tak och utrymme att fråga när man behöver. 

Samtidigt innebär den variation som klientarbetet ger också en osäkerhet och en svårighet att styra över arbetstider och arbetssätt, eftersom rådgivaren måste anpassa sig till klienterna, konstaterar han. 

– Jag kan tänka mig att det kan upplevas som en nackdel av vissa. Men för mig var det ett aktivt val att gå till advokatbyrå, för att det passar mig bra. Jag trivs och växer och utmanas mycket i en sådan miljö, säger Aleksandar. 

Han är nöjd med den introduktion han fått på byrån, och den ledning han fortlöpande får. Förutom principalen, som Aleksandar arbetar nära, har han också fått en mentor. 

– Utöver det så har man kollegerna runt omkring sig som ställer upp i den mån de kan. Det är öppet och alla är villiga att hjälpa till oavsett om man jobbar med samma rättsområde eller inte, säger han.

Sofie Månberg började läsa juridik i 20-årsåldern, men ett företag som hon startade med två väninnor tog över och juridiken sattes på paus i ett antal år. När Sofie så småningom ville ta upp studierna igen hade hon fått barn och behövde arbeta vid sidan av studierna. Lösningen blev att söka jobb som juristassistent på en advokatbyrå. 

Sofie fick flera erbjudanden om jobb, och anställdes som paralegal. Under den första perioden var det tufft att kombinera heltidsarbete och heltidsstudier. Men sedan kom pandemin, och distansarbete och distansstudier med inspelade föreläsningar blev det nya normala. 

– Det gjorde ju faktiskt att jag kunde ta del av mer undervisning än innan. Jag kunde bolla med min tid på ett annat sätt. Men jag tvekade under hela resan till och från om jag skulle klara det.

Sedan ungefär ett år är Sofie Månberg nu biträdande jurist på en av de större advokatbyråerna. Förutom att hon tilltalades av byråns värderingar och hade en tidigare arbetskamrat som arbetade där underlättade det förstås också att byrån välkomnade hennes lite annorlunda bakgrund. Så är det inte på alla advokatbyråer, har hon förstått. 

Livet på advokatbyrå passar Sofie. 

– Möjligheterna, det ständiga lärandet, jag fullkomligt älskar det, summerar hon, och tillägger att hon ser en stor fördel med att vara lite äldre och ha erfarenhet från andra arbetsplatser. 

– Jag tror inte att jag stressar upp mig över sånt som yngre kan stressa upp sig över. Blir det bra? Vad krävs av mig? Jag kanske har lite mer trygghet med mig från början, säger hon. 

Rebecka Riismark är advokat och anställd på en mindre affärsjuridisk byrå inriktad på bland annat tvister. Intresset för ombudsrollen föddes när hon satt ting, då hon saknade att få argumentera för en part. Precis som Aleksandar Gajic och Sofie Månberg ser Rebecka variationen och oförutsägbarheten i arbetet som en fördel, snarare än ett problem.

– Jag trivs väldigt bra. Det är en dynamisk roll och jag får ta mycket ansvar, verkligen tänka på det här med klientens bästa och jobba för att nå bästa möjliga resultat, säger hon. 

Rollen som rådgivare och konsult innebär speciella krav, enligt de tre. De tror att en del avhopp från byråerna kan förklaras med att vissa som sökt sig till byrå helt enkelt inte trivs med konsultlivet, med den ovisshet och krav på anpassning till klienterna som det innebär. 

– Problemet är ju de som är skickliga jurister och vill vara kvar i advokatyrket, men som inte får rätt förutsättningar från sin byrå. Det är dem man verkligen inte vill tappa, säger Rebecka.

Balansvågen tippar över

En av dem som älskar sitt arbete, men samtidigt emellanåt tvivlar på om hon ska stanna kvar i yrket är Kajsa Lund (som egentligen heter något annat). Hon är biträdande jurist på en humanjuridisk byrå sedan några år, och närmar sig advokattiteln. 

– Själva arbetet som sådant, där har jag verkligen hamnat rätt. Men det byråklimat som jag har upplevt har fått mig att fundera på om jag långsiktigt kan jobba inom just advokatkåren, säger hon.

Klientkontakterna och möjligheten att ge stöd till dem är de stora fördelarna med yrket, anser Kajsa. I den andra vågskålen, som riskerar att väga över, ligger svårigheten att få till balans i livet och ett ohälsosamt arbetsklimat. 

– Det känns som att vissa advokater har missförstått vad balans i livet är. Den som vill ha det betraktas kanske som lat, eller inte driven. Som att man inte vill vara den bästa advokaten, för att man också vill vara mamma eller ha fritidsaktiviteter, säger Kajsa.

Ett annat problem som hon upplevt under sin tid i branschen är synen på stress, som ibland närmast glorifieras. 

– Det ses som skitbra att ha jättemycket att göra. Så länge kalendern är full är det inte viktigt hur advokaten eller juristen i fråga mår. Och det är inte långsiktigt hållbart, fastslår Kajsa.

Men synen på balans i livet skiljer sig förstås också mellan olika humanjuridiska advokatbyråer. Frida Carlsson (som egentligen heter något annat), biträdande jurist vid en humanjuridisk advokatbyrå i Stockholm berättar om hur hon i början av sin anställning svarade på e-post från sin chef vid åtta eller nio på kvällen. Svaret hon fick var överraskande, men klokt, anser Frida. ”Så här sent ska du inte jobba. Stäng av datorn!”

– För oss biträdande jurister som jobbar på lön och inte på provision vill de ha vanliga arbetstider, säger hon. 

Precis som för Kajsa Lund har humanjuridiken alltid varit det självklara valet för Frida Carlsson. Efter knappt ett år på byrån stortrivs hon med variationen och alla möten med människor. 

– Jag får träffa mycket människor och det är mycket learning by doing. Som ny får jag kasta mig ut och får göra saker på riktigt, och man får förtroende tidigt, säger hon.

Klimatet på Fridas advokatbyrå är gott. Det är högt i tak för frågor, och det finns för det mesta någon att fråga, även om advokaterna tillbringar mycket tid i rätten. Just möjligheten att ställa frågor är viktig, påpekar hon, eftersom hennes byrå, som är ganska liten, inte har något särskilt introduktionsprogram, utan de nyanställda kommer rätt in i den juridiska verkligheten. 

Ville byta perspektiv

Två av dem som lämnade Advokatsamfundet under 2023 är Julia Tavaststjerna och Andreas Lundhag (som egentligen heter något annat). På många sätt är de typiska för ”avhopparna”: de är i trettioårsåldern och de har kommit en bit i sina respektive karriärer.

För Julia och Andreas var karriärbytet ett sätt att vidga perspektivet och lära nytt, snarare än en flykt från något. Båda två trivdes utmärkt på sina tidigare arbetsplatser.  Julia bytte efter sammanlagt ungefär tio år på advokatbyrå spår till offentlig förvaltning. Tidigare var hon delägare i en affärsjuridisk byrå inriktad på kommersiella tvister, där hon tillbringade större delen av sitt advokatliv. 

Karriärbytet beskriver Julia helt och hållet som ett byte till något nytt och spännande. Hon ville lära sig nya saker och få nya perspektiv. Och det får hon i sin nya roll, som chefsjurist.

– På advokatbyrån är juridikfunktionen det centrala. Alla andra personer som jobbar där är på något sätt en stödfunktion till juristerna, och de man rådger – klienterna – arbetar på andra företag. Jag kände lite att jag ville testa på ett annat perspektiv på rådgivarrollen där man själv är stödfunktion internt, säger Julia, som i dag utöver juristgruppen även arbetar med bland annat ingenjörer, ekonomer, upphandlare och journalister, och trivs utmärkt. 

Andreas hann arbeta närmare fem år på en medelstor affärsjuridisk advokatbyrå innan han i oktober lämnade Advokatsamfundet. 

– Jag har ju haft väldigt tur. Jag har alltid fått jobba med kolleger och chefer som jag trivs väldigt bra med, då blir allt mycket roligare, säger han. 

Andreas Lundhag trivdes alltså utmärkt på byrån. Samtidigt lockade det att pröva en annan roll och uppleva juridiken ur ett annat perspektiv, och få vara med i hela den juridiska processen. I oktober lämnade han därför advokatbyrån och samfundet för att börja arbeta som bolagsjurist vid ett fastighetsbolag. 

– Det är en mycket bredare roll, där jag sitter på beställarsidan. Jag lär mig mycket, dels om hur en  advokat ska vara, dels mycket i ny juridik, eller juridik som jag inte är specialiserad på, berättar Andreas, som betonar att han verkligen inte flydde från advokatbyrån. 

– Jag ville gå till den miljö där jag kunde utvecklas ännu mer på ett ännu snabbare sätt. 

Varken Julia Tavaststjerna eller Andreas Lundhag utesluter att de kommer att återvända till advokatbyrå så småningom, då med nya kunskaper och kontakter. Och de tror att den yngre generationen, till skillnad från många av dagens byråledare, har en ganska odramatisk syn på att byta arbetsgivare och perspektiv under karriären. 

– Jag tror att det finns en generationsskillnad i hur man ser på det här med att byta spår. Äldre tiders delägare var mycket mer trogna sin byrå. De testade inte så mycket, summerar Andreas. 

Barn blir en utmaning

Majoriteten av de advokater som besvarat Advokatsamfundets utträdesenkät uppger att en orsak till att de lämnat samfundet är svårigheten att förena advokatarbete med familjeliv och fritid. Och just bristen på möjlighet till balans i livet är också det viktigaste skälet till att Kajsa Lund emellanåt ifrågasätter sitt yrkesval. Kajsa har ännu inte fått barn, men hon har under sina två år på advokatbyrå fått se två duktiga och omtyckta kolleger med barn lämna byrån för annat arbete. 

– Jag förstår att barn lägger på ytterligare ett lager av vad man orkar med, säger hon.  Även Frida Carlsson har funderat på hur det stundtals svårplanerade humanjuridiska arbetet och förordnanden från domstolar kan förenas med föräldra­ledighet, studiedagar och hämtningar och lämningar på fasta tider. 

– Det känns inte helt lätt och lika tryggt jämfört med att jobba på exempelvis en statlig myndighet, säger hon. 

Aleksandar Gajic har som affärsjurist inga domstolsförordnanden, och ännu inga barn. Ändå har han reflekterat över möjligheten att förena familjeliv och advokatarbete. 

– Jag kan nog tänka mig att det blir en utmaning när man får barn. Det är högt tempo på advokatbyråer, konstaterar han.

Både Rebecka Riismark och Julia Tavaststjerna betonar vikten av att ha en jämställd partner när det väl blir dags för barn, en partner som förstår advokatrollen och allt vad den innebär i form av oförutsägbarhet och tidvis stor arbetsbelastning. Samtidigt menar de att teknikutvecklingen och den nya syn på hemarbete som pandemin innebar kan förenkla för advokater att hitta balans i livet. 

– Jag hoppas att byråerna fortsätter att tillåta hemarbete. Det underlättar för dem som behöver hämta sina barn i tid, och sedan fortsätta jobba mer hemifrån på kvällen, säger Rebecka, som ännu inte har barn. 

Rebecka hämtar också viss tröst i att småbarnsåren ändå är en förhållandevis kort tid i en karriär, och att ekvationen arbete och familj därefter förhoppningsvis blir lättare att lösa ju äldre barnen blir. 

Julia är en av de två intervjuade advokaterna och juristerna som har barn: en snart tvåårig son, som föddes under tiden som hon var delägare på advokatbyrån. Den andra föräldern i skaran är Sofie Månberg, vars son nu är 16 år och inte alls kräver samma anpassningar som små barn. Julia vill snarast betona friheten och möjligheten att styra sin tid i advokatyrket, åtminstone om man som hon arbetar med processer.

– Du styr ju otroligt mycket över din egen tid och kan själv planera in möten. Du kan styra undan stora förhandlingar om du vet att du ska vara föräldraledig, eller i god tid lämna över arbetet till kolleger som finns på plats under tiden du är borta, säger hon.

Även Andreas Lundhag lyfter fram möjligheten att själv styra och planera sitt arbete som en fördel när familjepusslet ska läggas. 

– Jag har tänkt någon gång att det kan vara krävande att få ihop advokatarbete och barn. Men jag har aldrig sett det som ett problem. Jag tror också det beror på senioritetsnivå. Ju mer senior du blir, desto mer ansvar får du från dina delägare och egna kundkontakter. Du kan styra, till viss del i alla fall, säger han, och tillägger att även mer juniora jurister kan, om cheferna visar dem förtroende, styra ganska mycket själva. 

Får återhämta sig

Allt för hög nivå av stress är det skäl som anges näst mest i Advokatsamfundets utträdesenkät. Och att många advokater är stressade kommer knappast som en nyhet. Redan 2019 varnade arbetspsykologen Jens Näsström för att drygt 15 procent av de manliga affärsadvokaterna och 30 procent av de kvinnliga löpte risk att drabbas av utbrändhet. 

För de intervjuade advokaterna och juristerna är det inget nytt att arbetet på advokatbyrå emellanåt är stressigt. Delvis ligger det liksom i yrkets natur, konstaterar flera av dem. 

– Advokatrollen är ju krävande på det sättet att när klienten behöver en som mest, då brinner det redan. Det innebär att man måste vara tillgänglig på obekväma arbetstider, säger Andreas Lundhag, som samtidigt inte tycker att han arbetar särskilt mycket mindre nu som bolagsjurist än han gjorde som advokat.

Julia Tavaststjerna resonerar likadant – arbetstoppar får man räkna med, och tidsfrister måste hållas inom alla juridiska inriktningar. Men förutsägbarheten varierar inom olika fält. 

– Att jobba som jag gjorde med kommersiella tvister är ganska förutsägbart, konstaterar Julia, och fortsätter:

– Med det sagt så är det ju väldigt mycket när det är mycket. Och särskilt inför stora inlagor och inlämningar, och när det drar ihop sig till en huvudförhandling. Då krävs det ofta en extraordinär arbetsinsats, med sena kvällar och tidiga mornar.

Samtidigt behöver inte mycket arbete under en period i sig vara negativt, menar Julia, som beskriver att hon haft några av de roligaste perioderna i sitt liv under sådana arbetstoppar. 

– Det viktiga är ju att arbetsgivaren sedan ser till att det sen finns möjlighet till återhämtning. Att det inte, som för vissa, bara läggs på och läggs på arbete, fastslår hon. 

Förutom möjligheten till återhämtning spelar det också roll hur individen själv ser på stress och oförutsedda händelser, menar Julia. Det går nämligen inte att helt bygga bort arbetstopparna eller inslaget av oförutsägbarhet. För henne är just detta också en del av tjusningen i advokatyrket.

– Det är lite nerv i det på något sätt, sammanfattar Julia.

Sofie Månberg resonerar likartat. Hon har testat arbeten med traditionella arbetstider, åtta till fem vid datorn, och trivdes inte alls med det. Även om hon förmodligen arbetar mer nu på advokatbyrån känner hon sig betydligt friare, när hon själv styr över sin tid och kanske kan gå och träna eller göra ett ärende under dagen, för att sedan ta tag i jobbet igen.

Även Aleksandar Gajic tror att personlighetstypen spelar roll för hur stressen upplevs. En annan faktor, som är till stor hjälp när arbetet hopar sig, är den goda gemenskapen på hans advokatbyrå.

– Det finns en känsla av att vi alla sitter i samma båt, vi jobbar med samma saker så att vi har en väldigt bra gemenskap. När vi jobbar över gör vi det tillsammans och kan oftast göra något bra av det, för att vi har en samhörighet och en gemenskap, säger han.

Gemenskapen byggs delvis av aktiviteter för medarbetarna på byrån, dels av själva arbetet tillsammans, enligt Aleksandar. 

– Jag tycker det är en bra kompensation för de gånger man jobbar väldigt mycket, säger han. 

Debiteringskrav stressar

Frida Carlsson har många vänner och tidigare studie­kamrater som valt arbete på affärsjuridiska byråer. De kan berätta om många, långa arbetsdagar på kontoret. I relation till dem ser Frida att hon själv har betydligt mer fritid. 

– Om jag sitter sent är det för att jag själv har valt det. De har berättat att de ofta förväntas sitta kvar väldigt sent och att standard är att man kanske åker hem vid elva, tolv på kvällen och ibland in på småtimmarna. Då uppskattar jag ju min arbetsplats väldigt mycket, säger Frida, som uppfattar att vännerna på de affärsjuridiska byråerna som regel planerar att gå över till bolag innan det är dags att skaffa familj. 

För Kajsa Lund är stressen i arbetet däremot ett stort problem. Det beror dels på att hon sällan får tid för återhämtning, dels att hon inte upplever att de mer erfarna advokaterna förstår vad som skapar stress. 

– Man kan vara stressad även om det inte ser fullt ut i kalendern, eftersom det ju skapar stress att göra saker som är nya för en. Och livet som biträdande jurist går ju ut på att göra saker för första gången någonsin. Det är klart att det tar energi, säger Kajsa.

Kajsa beskriver att hon som biträdande jurist hela tiden har haft samma debiteringskrav som de erfarna advokaterna, trots att det egentligen borde vara självklart att det tar längre tid för den som är oerfaren att skriva en stämningsansökan än för den erfarna advokaten.

– Det här gör ju att vi biträdande jurister antingen debiterar ”för lite” och känner stress över det. Eller så jobbar vi fler arbetstimmar och får då inte någon ”work-life-balance”, säger hon. 

Att sedan debiteringssystemet inte heller tar hänsyn till att någon är sjuk eller måste ta hand om sjuka barn ökar stressen ytterligare. 

Kajsa Lunds nuvarande advokatbyrå är hennes andra humanjuridiska arbetsplats. De båda byråerna liknar varandra i synen på debitering och vad som förväntas av biträdande jurister. Att de juristkolleger som hon möter i olika sammanhang dessutom målar upp en likartad bild får Kajsa att tro det inte bara handla om enstaka byråer, utan om en kultur bland de humanjuridiska byråerna. 

– Ja, det är ett väldigt, väldigt stort pengafokus, summerar Kajsa.

Pressen knuffas nedåt

Kajsa får betalt i form av lön, inte provision på debiteringen, som vissa juristkolleger. Samtidigt upplever hon ändå att hon ses som en slags egenföretagare inom advokatbyrå, snarare än en anställd medarbetare. 

– Vi får ju ofta höra hur mycket vi drar in i relation till vad vi kostar, konstaterar hon. 

Förhållningssättet strider mot vad Kajsa fått höra vid de obligatoriska advokatkurserna. Där lyfts det i stället fram att biträdande jurister är under utbildning och ska behandlas utifrån det. Krocken blir ännu tydligare genom att det inte ges tid att studera för advokatexamen under arbetstid – helt enkelt för att debiteringskravet är så högt satt, påpekar Kajsa. 

En anledning att unga jurister pressas att debitera kan förstås vara de tuffa ekonomiska villkor som humanjuristerna arbetar under, med en timkostnadsnorm som ligger för lågt, ständiga prutningar och nu senast den nya taxan i förordnandemål. Kajsa Lund tror att det ligger mycket i det. 

– Det finns en ekonomisk press på många humanjuridiska advokatbyråer. En press som också puttas nedåt i ledet. Resultatet blir att vi ska jobba mer, debitera mer och i värsta fall åta oss fler uppdrag än vad vi behärskar. Det blir en stress som är ganska ohälsosam eftersom den beror på faktorer vi inte kan kontrollera. Jag kan inte kontrollera nivån på taxan eller storleken av byråns utgifter, men jag har ändå som biträdande jurist ett uttalat ansvar att täcka mina och min del av byråns kostnader, säger hon. 

På senare år har det talats mycket om att advokater startar egna byråer och kanske själva blir arbetsgivare allt för tidigt i karriären. Kajsa tycker att det är en olycklig utveckling, men tror att detta till viss del beror på den press som många unga humanjurister lever under.

– Jag kan tänka mig att många som startat egen byrå gör det för att de vill vara sina egna chefer och sätta sina egna regler. För att ledarskapet är förlegat på de äldre byråerna. Det påverkar ju vår kvalitet negativt, om vi inte kan lära oss av våra erfarna för att vi inte orkar vara deras anställda.

Kräver öppenhet

Det är tydligt att stressen och svårigheterna för unga jurister och advokater att hitta balans i livet har många och ganska komplexa orsaker. Arbetets natur, val av inriktning och ekonomi spelar in, och samspelar med olika individers livssituation och personlighet. Men också mer diffusa begrepp som byråkultur, traditioner och olika generationers syn på yrket påverkar.  

Oavsett hur svårigheterna förklaras är alla de intervjuade juristerna och advokaterna eniga om en avgörande faktor för att komma till rätta med de problem som kan finnas: ledarskap. Och här har advokatbranschen en speciell situation, i och med att byråer leds av delägare som samtidigt arbetar mitt i verksamheten. Sin ledarroll har de kanske ibland fått på grundval av ledaregenskaper eller utbildning, men lika ofta är det antal år i yrket eller helt enkelt att det blev en viss delägares tur att vara chef som fäller avgörandet. 

Frida Carlsson har reflekterat över skillnaden i ledarskap mellan advokatbyråer och andra företag och myndigheter. 

– På vanliga arbetsplatser som myndigheter eller större företag har man ju oftast en HR-avdelning och personer som är utbildade i just personalfrågor och ledarskap. Så funkar det inte riktigt på mindre advokatbyråer. Utan man startar en byrå och anställer folk, och då kanske det glöms bort att man inte bara är delägare utan också arbetsgivare, säger hon.  Den hårda konkurrensen i juristvärlden gör arbetsgivaransvaret extra viktigt, menar Frida.

Det är mycket begärt att en ny biträdande jurist själv ska sätta upp gränser för arbetet och uttrycka sina behov helt på egen hand – för det finns alltid någon annan som är beredd att jobba mer och ställa upp. 

– Det ligger mycket ansvar på byråerna att se till att arbetet är hållbart och att inte ifrågasätta om någon är föräldraledig till exempel, fastslår Frida.  

Även Aleksandar Gajic anser att byråledare tydligt måste hjälpa sina anställda att skapa det som ibland kallas självledarskap, alltså en förmåga att känna till sina egna behov och att på olika sätt ta ansvar för att de uppfylls. I praktiken kan det handla om att signalera att medarbetarna kan uttrycka vad de behöver, vad som känns stressande och vad som är roligt.

– De som är ledare måste kommunicera tydligt att självledarskap är okej och att det är en viktig faktor när man arbetar och något positivt. Att det inte ses som motstånd mot att utföra någonting, säger Aleksandar. 

Ett sådant samspel mellan ledare och medarbetare kräver dock öppenhet från båda parter och vad Aleksandar kallar en transparent relation. 

– Det innebär inte nödvändigtvis att jag måste öppna upp mitt privata liv. Men att man är ärlig med hur arbetet känns, om det är någonting man känner att man är osäker på eller gärna vill träna på, och om man är stressad, säger han. 

Den som är i ledande ställning måste dessutom ha förmågan att möta olika typer av människor, inte bara dem som fungerar på samma sätt som ledaren själv, anser Aleksandar. 

Jobbar med arbetsmiljö

Rebecka Riismark beskriver gott ledarskap som förmågan att skapa en god gemenskap bland de anställda och en upplevelse av att man arbetar tillsammans mot samma mål och att alla får utrymme att växa inom gruppen. Den förmågan kan man ha naturligt menar Rebecka, men i många fall är det en förmåga man skaffar sig genom utbildning och träning. Tyvärr är det inte alltid just dessa förmågor och kunskaper som främst premieras inom advokatvärlden, konstaterar hon. 

Som advokat är Rebecka numera i en roll där hon själv leder biträdande jurister. Och hon vill vara tillgänglig för de yngre på byrån eftersom advokatyrket är erfarenhetsbaserat. Utveckling sker genom att man utmanar sig själv samtidigt som avstämning med seniora kolleger ibland kan vara nödvändigt.

– De ska komma och fråga mig när de behöver, så att de inte lägger en massa tid på att arbeta i fel riktning. Allt står inte i böckerna, utan mycket i advokatrollen bygger på erfarenhet. Det är bättre att komma in och stämma av när man fastnar. Det har jag fått möjlighet till själv också, säger hon. 

Även Sofie Månberg ser ett behov av utbildning i ledarskap i advokatvärlden. Och satsningen på ledarskap ska starta tidigt, anser hon. 

– Så snart du har jobbat något år börjar du ju att ha mer juniora kolleger som du kanske ska instruera, eller delegera till. Det blir ju en sorts ledarskap, säger hon.

Förmågan att leda kan sedan komma till nytta senare i karriären också, inte minst för den som själv vill bli delägare. 

– Ju mer ledarskapserfarenheter man har, desto mognare är man ju i sitt ledarskap när man väl kommer dit, påpekar Sofie. 

Julia Tavaststjerna var delägare när hon lämnade advokatbyrån. För henne var ledarrollen ett stort ansvar och en uppgift som måste få ta tid. 

– Det handlar mycket om kommunikation. Jag har vinnlagt mig om att förklara för yngre kolleger varför vi gör vissa saker och varför vi skriver på ett visst sätt. Som äldre kollega måste man ta sig den tiden att utbilda och förklara. Och dessutom hjälpa till att prioritera i de lägen där det är för mycket, säger hon.

Arbetet inom offentlig förvaltning har gett nya insikter om ledarskap och hur det kan förbättras på advokatbyråerna. 

– Någonting som jag verkligen noterade direkt när jag började är att man jobbar väldigt systematiskt med arbetsmiljö, och olika aspekter av det, säger Julia.

Andra nyheter för Julia är myndighetens löpande inplanerade möten om frågor som diskriminering eller jämlikhet och att det görs medarbetarundersökningar som sedan följs upp med konkreta åtgärder och aktiviteter.

– Den övergripande skillnaden mot att jobba på advokatbyrå är ju att där finns alltid ett tänk om hårda och mjuka timmar, där de hårda timmarna är de fakturerbara. Mycket kretsar kring att man ska debitera tid. 

Även om behovet av att debitera kanske är inbyggt i själva konsultrollen anser Julia att det är viktigt att advokatbyråer som arbetsgivare verkligen jobbar med de mjukare frågorna och tycker att de är viktiga. 

– Att man tar av allas arbetstid för att prata om stress eller jämlikhetsfrågor eller vad det kan vara. Det signalerar att det här är så viktigt att vi tar av värdefull arbetstid, påpekar hon.

Önskar tydliga spelregler

Alla grupper har sina hierarkier och statusskillnader. I advokatvärlden är dessa ovanligt tydliga och utåt sett rätt enkla att förstå: du börjar som biträdande jurist, sliter dig fram till en advokattitel, för att så småningom, om allt stämmer, väljas in som delägare i byrån. 

I dag är de stora advokatbyråerna betydligt mer komplexa än så, med stora skaror personer som har en helt annan inriktning än juridik, counsel-roller, före detta delägare som arbetar kvar och seniora jurister som kanske inte ens hör till Advokatsamfundet. 

Trots det vet alla vad som gäller – delägarpositionen är den finaste man kan uppnå. Problemet är bara att det inte alltid är glasklart hur man uppnår den åtråvärda positionen. 

Sofie Månberg tror att hon skulle trivas som delägare, även om hon är väl medveten om och ödmjuk inför vad som krävs för detta. Hon lockas främst av möjligheterna till ständig utveckling, men också att få axla ett ansvar som ledare. 

– Du får fler delar i jobbet. Ledarskap, men också det affärsmässiga som jag är intresserad av, säger hon.

Att vägen till delägarskap inte alltid är glasklar märks, enligt Sofie, på att advokater ibland hoppar av från byrån, när delägarskapet är alldeles inom räckhåll. 

– Det jag då har hört är att partners säger: de förstod ju inte hur bra de var och hur nära de var att bli partner. Hur bra de klättrade på stegen, berättar hon.

Aleksandar Gajic är själv rätt ny på advokatbyrån, men siktar på delägarskap i framtiden. Samtidigt menar han att det vore bra om det relativt tidigt i karriären var tydligt för alla, från första början, vad som krävs för att bli delägare. 

– Tydlighet tidigt i karriärer tror jag skulle gynna både juristerna och advokatbyråerna, säger Aleksandar. 

En som gärna vill bli delägare är Rebecka Riismark. Efter några år i verksamheten upplever hon att vägen till delägarskapet har klarnat, så att hon numera vet vad som förväntas av henne. 

– Men det har inte varit tydligt från dag ett. Det är ju någonting som jag tror kan vara bra att berätta för alla som börjar på en advokatbyrå. ”Det är så här vi jobbar, det här är viktigt.” Framför allt är det viktigt när det kommer till den här säljbiten som ska in för delägarskapet, säger Rebecka.

Att sälja, dra in nya uppdrag till byrån, är en färdighet som kräver utbildning och övning, konstaterar Rebecka. För många kommer den kunskapen för sent, så att de missar delägartåget. 

– Du måste ju dra in uppdrag om du ska bli delägare. Det ska in tidigt i advokatkarriären, fastslår hon, och tillägger att förutom utbildning behövs också mentorskap och kunskapsöverföring från äldre kolleger.

En annan sak som skulle kunna förbättras är enligt Rebecka karriärvägarna för dem som inte vill bli delägare, så att skickliga jurister kan stanna i branschen utan att ta delägaransvar. 

– Då borde det ju följa med bra lön och utveckling fast man inte är delägare. Så att man vill vara kvar i branschen hela sitt yrkesliv även utan delägarskapet.

En av dem som, i alla fall just nu, inte är sugen på delägarskap eller att driva egen byrå är Frida Carlsson.

– Just nu trivs jag väldigt bra. Jag tänker att det är ett stort jobb att starta en byrå och sen ha råd med anställda, och jag trivs väldigt bra med att ha medarbetare helt enkelt. Så det är ingenting jag tänker att så fort jag blir advokat så ska jag starta eget, absolut inte.  

Är okej att sakta ner

De sju intervjuade juristerna och advokaterna är i lite olika stadier av sina karriärer och de har delvis olika situationer. Men ett har de alla gemensamt: de trivs med, ja rent av älskar, sitt arbete och brinner för rollen som rådgivare. Så vilka förändringar vill de se för att de själva och alla andra ambitiösa unga jurister ska vilja stanna i kåren, eller åtminstone komma tillbaka till den, efter lärorika mellanspel på andra arbetsplatser?

Svaren och förslagen är många. Flera handlar om att förenkla för dem som har barn eller av andra skäl vill hinna med mer än bara arbete. 

– Byrån borde ge möjlighet att arbeta med uppdrag som inte kräver lika mycket närvaro och klientkontakter under småbarnsåren för dem som behöver detta, menar Aleksandar Gajic, som tillägger att det då är viktigt med tät kontakt med chef och kolleger om vilka behov och önskemål man har. 

Andreas Lundhag är inne på liknande tankar. Karriärmöjligheterna borde breddas, så att skickliga jurister och advokater för en tid, eller permanent, kan ta andra viktiga roller än just som delägare. 

– Det handlar om att skapa en meningsfull arbetssituation. Det behöver inte vara att man ska debitera 2 000 timmar utan kanske kan man jobba med saker som är viktiga i samhället i allmänhet också, säger han, och tillägger att för att åstadkomma detta måste byråledningen verkligen lyssna på medarbetarna. 

Även Sofie Månberg önskar att den som har småbarn ska få möjlighet att sakta ner i arbetet under en period för att kanske öka tempot igen senare.  

– Så att inte människor känner att de måste visa framfötterna och prestera rakt igenom om de ska komma framåt och bli någonting. Det är okej att sakta ner. Det är okej att livet får hända, säger hon. 

Samtidigt behöver också juristerna rannsaka sig själva, och försöka hitta rätt plats och inriktning. När de sedan uttrycker vad de vill och behöver, måste byrån visa öppenhet inför detta, påpekar Sofie. 

Julia Tavaststjerna talar om ett generationsskifte, som troligen kommer att driva fram förändring av arbetssättet på advokatbyråerna. För medan tidigare generationer ofta var beredda att anpassa sitt liv efter arbetet i rätt stor utsträckning, och till exempel vänta med att skaffa barn tills det passade i karriären, har de unga andra förväntningar, tror hon. 

– Att det liksom inte ska finnas en motsättning mellan arbete och familj, utan snarare en förståelse och kanske till och med uppmuntran så att det ska gå att förena båda två. Och gör det inte det så är det för att vi har för få personer som jobbar här, säger hon, och tillägger att det förstås till sist blir en ekonomisk fråga om vilken bemanning byråerna behöver och vill betala för. 

Vill ha förändring

Att den unga generationen faktiskt har en annan syn på arbete och högre krav på balans i livet är något som flera av intervjupersonerna lyft fram. Frida Carlsson är övertygad om att advokatbyråerna måste förändras för att på längre sikt vara attraktiva arbetsgivare.

– På utbildningen pratade vi mycket om det, att man inte vill jobba 24 timmar om dygnet. Jag är ju inte mitt jobb, säger hon.  En väg till förändringen kan vara att unga jurister på en byrå går samman och talar med de ansvariga på byrån om de problem de upplever, menar Frida.

Det skulle till exempel kunna handla om att ledig tid verkligen ska vara ledig, så att man inte förväntas ha full koll på e-posten under kvällar och semesterdagar. 

Facket, Akavia, skulle också kunna spela en roll i förändringen, tror Frida Carlsson. Hon tycker det är intressant och en smula motsägelsefullt att advokatbyråer av tradition inte har kollektivavtal, i synnerhet som många också arbetar med arbetsrätt. Kanske, funderar hon, skulle det vara bra om det förändrades, så att kollektivavtal blir det normala. 

Kajsa Lund tror inte att ett större fackligt engagemang i branschen kan ge lika stor förändring som tydlighet från Advokatsamfundet. Hon vill se hårdare krav från Advokatsamfundet, inte minst på ledarskapsutbildning. 

– Här räcker det inte med riktlinjer, vägledande ord eller subventionerade kurser. De som verkligen behöver förbättra sitt ledarskap och gå på sådana kurser tycker ofta att ”men det där är inget problem hos oss. Det där är ett problem hos någon annan. Jag är superbra som chef”. Alternativt att de förespråkar ”den gamla skolan” i branschen och inte vill ha en förändring. De ser inte problemen, säger Kajsa, som kan tänka sig att advokatbyråer med anställda skulle vara skyldiga att ha en personalansvarig med skyldighet att utbilda sig i ledarskap ett visst antal timmar, i likhet med hur samfundet reglerat utbildningstimmar avseende fortbildning.

Kajsa Lund hoppas förstås på en förbättring i den humanjuridiska branschen. Ändå är hon en smula kluven inför vilket råd hon ska ge unga som funderar på arbete vid en humanjuridisk byrå.

– Det är ett fantastiskt arbete, där du träffar fantastiska människor och har ett väldigt viktigt arbete, för samhället och klienten. Men det är väldigt tufft, och du kommer att få stå på dig, summerar hon.