Livet efter delägarskapet

Många tog illa vid sig när dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt år 2012 talade om ett arbetsliv som kunde sträcka sig till 75 års ålder. Sedan dess har ändå politikerna, med både piska och morot, ihärdigt fortsatt att arbeta för just det: att fler ska jobba längre.

Arbetet har till synes varit framgångsrikt. Under 2022 var totalt 204 000 personer i åldern 65–74 år, cirka 19 procent av åldersgruppen, yrkesverksamma på del- ­eller heltid. 2001 var motsvarande siffra bara 9 procent av gruppen. 2020 konstaterade den av regeringen tillsatta Delegationen för senior arbetskraft att förutsättningarna för ett längre arbetsliv för fler var goda. ”Seniorer blir allt friskare, smartare och mer välutbildade jämfört med tidigare generationer. Fler vill också arbeta längre”, skrev delegationen optimistiskt i sin slutrapport.

För advokater är det knappast något nytt att arbeta långt upp i åldrarna. Många ryktbara advokater har synts och hörts långt efter den vanliga pensionsåldern. Vem minns till exempel inte Advokatsamfundets tidigare ordförande Sven Unger, flitigt anlitad stämmoordförande, som gick bort i början av detta år, efter att ha arbetat in i det sista.

Och Sven Unger var inte ensam om att fortsätta med advokatarbetet efter 65. Nästan 14 procent av de verksamma advokaterna, 923 personer, är i dag över 65 år. Den äldsta av dessa är hela 89 år.

Slipper bedömningar

Men även om arbetet i sig inte har någon bestämd åldersgräns så har delägarskapet i många större advokatbyråer just det. Exakt var åldersstrecket dras varierar, men gemensamt är att någonstans mellan 60 och 67 förväntas delägare kliva åt sidan och släppa fram yngre förmågor.

Biörn Riese, i dag verksam vid enmansbyrån Jurie och tidigare delägare i Mannheimer Swartling, minns att det när han började på byrån inte fanns någon bestämd åldersgräns i delägaravtalen. Byrån hade också flera delägare som egentligen kunde bli ålderspensionärer.

Men när byrån växte och behovet av nya, unga delägare ökade, väcktes frågan. Gränsen sattes först vid 65, för att sedan sänkas till 60 år. Biörn Riese själv hörde till de delägare som närmade sig gränsen när beslutet fattades, och som fick särskilda övergångsregler.

En viktig fördel med den fastslagna åldersgränsen är, enligt Biörn Riese, att byrån slipper hamna i svåra bedömningar av hälsa och förmåga hos äldre partners.

– Delägarna behöver inte plötsligt börja titta på varandra och säga ”är du pigg nog? Börjar inte du bli trött nu?”. Det är mycket enklare om alla är överens, och det underlättar ju naturligtvis styrningen av ett kollektiv om alla vet vad som gäller, säger han.

Sten Bauer på internationella storbyrån Baker McKenzie minns även han diskussionerna när hans byrå skulle införa en åldersgräns i slutet av 1990-talet.

– Jag argumenterade för att det skulle bli 60. Men det blev 62, berättar han.

För ett par år sedan föll Sten Bauer själv för strecket. Nu diskuterar han som bäst med byrån om hur länge han ska fortsätta som anställd i en senior counsel-roll.

På Cederquist var åldersgränsen för delägarskap tidigare 65 år. För åtta år sedan väcktes en diskussion om att sänka åldern till 60 år. Wilhelm Lüning, i dag senior counsel och då delägare, berättar:

– Framför allt var det de som tillhörde det yngre gardet som ville ha en sänkt gräns. Jag var då 55. Men jag sa ”fine, berätta hur ni vill ha det. Så jag vet hur kartan ser ut och kan orientera efter den”.

Kan inte bli för stora

Framväxten av åldersgränser tycks höra nära ihop med de affärsjuridiska advokatbyråernas snabba och stora tillväxt under de senaste decennierna, och ett allt mer formaliserat delägarskap.

På Cederquist utmynnade diskussionerna för åtta år sedan i en åldersgräns på just 60 år. Byråns managing partner Tone Myhre-Jensen ser fördelar med att ha en fast åldersgräns.

– Ytterst handlar det om att säkerställa en ordnad och klok generationsväxling. Och sen om gränsen ska vara 70, 65 eller 60, det är upp till varje partnerskap att avgöra, säger hon.

Maria-Pia Hope, managing partner på Vinge där åldersgränsen är 65 år, resonerar på samma sätt.

– Det är viktigt att partnerskapet i en delägarkrets är dynamiskt och att vi förmår ta upp nya delägare. Och det där är ju delvis en ekonomisk kalkyl som vi behöver göra. Vi behöver säkerställa att vi har utrymme för ytterligare delägare, säger hon, och tillägger att det finns en naturlig begränsning i den svenska marknaden.

– Vi kan inte bli hur stora som helst. Marknaden är trots allt inte obegränsad och det finns konfliktaspekter.

Morvarid Dorkhan Nilsson, advokat och styrelseordförande på advokatfirman Magnusson, resonerar på ett liknande sätt.

– Det handlar om att främja förnyelse och innovation genom att öppna upp för möjligheten för yngre advokater att successivt ta över ansvaret att driva byrån framåt med hög energinivå och entusiasm. En övre åldersgräns för delägarskap är också nödvändig för att säkerställa en smidig övergång av bland annat klient- och personalansvar från äldre till yngre generationer, säger hon.

Stefan Erhag, managing partner på Delphi, lyfter också fram att det är mycket krävande att vara delägare i en stor affärsjuridisk advokatbyrå. Det är svårt för de allra flesta att orka den pressen längre än till 65, där Delphis gräns går, påpekar han.

Ett annat argument för en åldersgräns som flera intervjuade advokater och advokatbyråledare för fram är att vissa strategiska beslut bör fattas av dem som har en ganska lång tidshorisont på byrån. Det kan exempelvis handla om långvariga hyreskontrakt för byråns kontor och intag av nya delägare. På Cederquist är de seniora advokaterna välkomna att ge sin syn också om sådana frågor, förklarar Tone Myhre-Jensen.

– Ofta är det väldigt värdefullt att ha någon med ett lite mer seniort perspektiv, kanske också ett annat perspektiv framåt. Men det slutliga beslutet fattas av de som ska leva med konsekvenserna i det långa loppet. Och det där har vi tillämpat utan undantag, säger Tone Myhre-Jensen och tillägger att principen också tillämpats utan problem.

Processen tar tid

Det faktum att det finns en åldersgräns för delägarskap innebär förstås inte att delägaren bara lämnar verksamheten från den ena dagen till den andra. Alla de intervjuade byråledarna betonar i stället att det är viktigt med en planerad övergång, där kunskap och klientkontakter kan flyttas över och komma byrån till del.

Wilhelm Lüning minns hur det gick till när han började planera sin sorti som delägare. Han och en annan delägare hade då två år kvar till 60-årsdagen, och de tog själva upp diskussionen med byråns ledning.

Sedan dess har Cederquist arbetat fram rutiner för hur delägarskapet ska fasas ut. Senast det år delägaren fyller 58 inleds planeringen. Regeln har visat sig ge goda resultat, i form av kloka och ordnade överlämningar, förklarar Tone Myhre-Jensen. Hennes erfarenhet är att en tidig och öppen diskussion minskar dramatiken i det hela.

– Men det är ju en resa, en process. Både för den enskilde delägaren, verksamhetsgruppen och kollegor runt om. Alla ska inrätta sig efter nya förhållanden. Så det är bra att det får ta tid, säger Tone Myhre-Jensen och fortsätter:

– Jag tänker att det bara blir ett problem om man duckar frågan, och inte börjar kommunicera tidigt inför 60-årstidpunkten.

Även de andra intervjuade byråledarna berättar om tydliga rutiner för att få en ordnad och för alla parter lyckad avslutning på delägarskapet, helst flera år innan delägaren nått åldersgränsen. En viktig fråga att ta upp är om delägaren vill fortsätta på byrån i en ny roll, som senior counsel eller senior advisor.

Det finns förstås också delägare som väljer att kliva tillbaka och byta roll redan före den utsatta åldersgränsen.

– Det tror jag är någonting som förekommer hos alla affärsjuridiska byråer, för det är väldigt höga krav på våra delägare. Efter många år som delägare kanske personen inte vill fortsätta på det sätt som man gjort historiskt, när man var yngre, säger Maria-Pia Hope på Vinge.

Både med dessa tidiga ”avhoppare” och med de delägare som nått Vinges gräns på 65 år, försöker byrån vara flexibel, berättar Maria-Pia Hope.

– Typiskt sett anser jag att det är bra att försöka hålla sitt partnerskap någorlunda intakt och att inte göra stora förändringar. För att åstadkomma det så behövs ett mått av flexibilitet och också att ledningen är lyhörd för önskemålen både från verksamhetsområdena och från individen.

Stefan Erhag på Delphi har inte upplevt att någon delägare som lämnat sin roll varit missnöjd. Och det är viktigt, menar han, att avslutningen görs på ett bra och trevligt sätt, precis som stämningen på byrån ska vara rent generellt.

Det verkar också som att separationerna från partnerskapet varit rätt lyckliga på Stefan Erhags byrå. Tre av de fyra senaste delägarna som fallit för strecket har valt att stanna kvar som senior advisors. Detta går väl i linje med samhällets budskap om att svenskarna behöver arbeta längre, menar Stefan Erhag.

– Advokaterna kan jobba längre. Men de kanske inte får vara partners. Det är ju mer en strategisk roll och inte endast en anställning, det är två olika saker, säger han.

Får en friare roll

Åldersgräns för partnerskap alltså, men inte för arbete. Så är det på Delphi och på de flesta andra advokatbyråer som Advokaten talat med. Och byråledarna är eniga om att de äldre advokaterna har mycket att bidra med.

– Erfarenhet. Och sen också nätverk, såklart. De besitter otroligt mycket kunskap om allt möjligt. Så det är värdefullt, säger Stefan Erhag om senioradvokaternas bidrag.

Maria-Pia Hope håller med. Samtidigt skiljer sig senioradvokaternas roll en del från delägarens, förklarar hon.

– Senioradvokaterna jobbar ofta i uppdragen och är en del i teamet, men de jobbar kanske inte lika många timmar som delägare gör. De förväntas inte heller ­ackvirera uppdrag i samma utsträckning, utan står mer för kompetens och klokskap, säger hon, och tillägger att det också är vanligt att seniorerna fungerar som bollplank för yngre jurister och advokater.

Senioradvokaternas roller och uppdrag kan också se olika ut beroende på verksamhetens behov, betonar Maria-Pia Hope. Och det finns områden där erfarenhet och många år i yrket är särskilt viktigt och efterfrågat.

– På tvistområdet får advokaten typiskt sett igång sin affär senare, och man blir en skicklig rådgivare som lite mer senior. Att advokaten har genomlevt ett antal huvudförhandlingar och varit med i många stora tvister skapar tillit hos klienterna, säger Maria-Pia Hope.

Wilhelm Lüning, specialiserad på börsrätt, är en av de tidigare delägare på Cederquist som valt att stanna kvar som senior counsel.

– Jag ville fortsätta. Och det övriga kollektivet ville uppenbarligen att jag skulle vara kvar. Så på ett sätt har det ju varit enkelt. Men det är en omställning att kliva åt sidan när man har varit på en firma under en lång tid och försökt bidra efter bästa förmåga. Det tror jag kan vara en utmaning för många, konstaterar han.

Samtidigt är det nödvändigt att som före detta delägare lägga band på sig själv och låta nya generationer fatta sina egna beslut, poängterar Wilhelm Lüning.

– Jag har ansträngt mig för att undvika att framföra synpunkter i frågor som jag som anställd inte har med att göra. Det tar en liten övergångstid, men jag tycker själv att jag i stort sett har lyckats avstå från att oombedd framföra synpunkter, säger han.

Tone Myhre-Jensen instämmer och tillägger att det är en tillgång att ibland kunna rådgöra med dem som varit på byrån under lång tid; vissa frågeställningar återkommer med långa intervall.

Även om Wilhelm Lüning tagit ett steg tillbaka när det gäller ledningen av byrån är arbetet på många sätt sig ganska likt, konstaterar han.

– Jag gör samma saker som tidigare, säger han, och tillägger att han har begränsat sig till offentliga uppköpserbjudanden och corporate governance-frågor mer än tidigare.

Samtidigt är rollen som anställd betydligt friare än delägarrollen.

– Det är en bra roll och en friare roll. Jag kan göra stödjande saker vid sidan om. Det handlar väldigt mycket om att vara med och påverka regelutveckling, och sitta med i de arbetsgrupper som finns. Det är relevant för byrån och dessutom tycker jag att det är roligt, säger han.

Fortfarande arbetar Wilhelm Lüning huvudsakligen från kontoret, men vissa perioder är basen i stället sommarhuset på Gotland.

Till Nordens minsta byrå

Även Biörn Riese gjorde först ett år som senior advisor, som positionen kallas på Mannheimer Swartling. Titeln har han fortsatt att använda, i enmansbyrån Jurie. Uppdragen är delvis av samma typ som de han hade på storbyrån under de sista åren där, och handlar mycket om granskningar och bolagsstyrningsfrågor. Det är, menar Biörn Riese, ett område där erfarenhet och oberoende är centrala värden.

– I en stor byrå är det en hel del intressekonflikter och förbindelser att hålla ordning på. Och en hel del administration. På en liten byrå är det förstås mindre administration och lättare att värna sitt oberoende, säger han.

Biörn Riese tar också en del styrelseuppdrag. Även här underlättar det att vara sin egen, menar han, eftersom styrelsepositioner lätt skapar oönskade jävssituationer på storbyrån.

Det är tydligt att Biörn Riese är nöjd med sin nya roll som ensamadvokat på ”Nordens minsta advokatbyrå” som han uttrycker det. Samtidigt stormtrivdes han också som delägare på ”Nordens största advokatbyrå”. Delägarskapet innebar en rad arbetsuppgifter som han verkligen uppskattade, men som tog tid från den rena juridiken, konstaterar han.

– Att vara med och driva byrå tog ganska mycket tid, med personalfrågor och delägarfrågor. Det var många interna möten, som var viktiga och stimulerande, men som naturligtvis tog mycket tid och som gjorde att man inte kunde sitta hemma och arbeta, säger han, och fortsätter:

– Som advokat på en stor byrå med biträdande jurister gäller det att vara där och handleda och coacha dem. Det är ju hela poängen. Det är väldigt kul och stimulerande, men det tar väldigt mycket tid. Den tiden kan jag nu använda till annat.

Precis som Wilhelm Lüning har Biörn Riese också kommit till en punkt där han kan välja sina uppdrag med omsorg och satsa tiden på det han verkligen gör bäst. För att det ska fungera på en enmansbyrå gäller det dock att omge sig med goda kollegor, i form av andra advokater eller kvalificerade bolagsjurister, påpekar Biörn Riese.

– Det gör att jag kan ha en seniorroll. Jag kan bidra med mycket kunskap och erfarenhet. Men det innebär inte att jag alltid behöver göra allt det som ska göras, fastslår han, och tillägger att samarbetet med kollegor också bidrar till en högre kvalitet i arbetet.

Biörn Riese är långt ifrån ensam om att gå från delägarskap till en ny, mindre byrå. En rad seniora advokater har gjort samma resa på senare år, inte minst advokater inriktade på tvister, processer och skiljeförfaranden, där grått hår och mångårig erfarenhet ofta bidrar till förtroende hos klienterna. De svenska advokatbyråerna tycks som huvudregel inte heller ställa upp några hinder för avgående delägare att starta eget, eller för den delen gå till en konkurrent.

Tone Myhre-Jensen på Cederquist låter närmast förvånad när hon får frågan om konkurrensklausuler för delägare som lämnar byrån.

– Vi tror inte på att hålla fast folk. Det tar bort glädjen, säger hon.

Även Vinges tidigare delägare kan starta eget, utan andra hinder än uppsägningstiden från byrån.

– Att gå till en mindre byrå är vanligt förekommande. Det är inte någon större dramatik i det. Vi har en nära relation med de flesta på en mänsklig basis, och då känns det viktigt att alla får möjlighet att göra det de vill, även i det långa loppet, säger Maria-Pia Hope.

Ser fram emot att fortsätta

Sten Bauer på Baker McKenzie verkar sedan ett par år som senior counsel, med inriktning på transaktioner och arbetsrätt. Att lämna delägarrollen var i sig inget problem för honom. Men på Sten Bauers globala advokatbyrå är huvudprincipen att de delägare som faller för åldersstrecket inte ska stanna kvar någon längre tid på byrån. Det är en princip som Sten Bauer ifrågasätter.

– Den som lämnar delägarskapet har ju en massa klokskap och erfarenhet som kan komma organisationen till del. Inte så att du ska sitta och säga till delägarna vad de ska göra och inte göra. Men du har en erfarenhet, en trygghet, en kontinuitet som du kan bidra med, även om du har lämnat som delägare. Dessutom kan jag stötta nästa generations ledare och säkerställa att överlämning sker av klienter och andra relationer, säger han, och tillägger att de seniora advokaterna dessutom ofta har möjlighet att vara tillgängliga för yngre jurister och övriga medarbetare.

Själv skulle Sten Bauer helst vilja fortsätta att bidra till byrån som han varit trogen hela sitt yrkesliv.

– Det handlar inte om ekonomi, det handlar om vad jag vill göra resten av livet. Jag har valt juristutbildningen och sedermera advokatrollen för att jag tycker det är kul att jobba med advokatuppdrag tillsammans med duktiga, yngre kollegor och att lämna rådgivning till klienter. Det vill jag gärna fortsätta göra. Att jag inte längre är delägare spelar mindre roll.

Att som Biörn Riese starta en egen verksamhet eller gå till en annan advokatbyrå skulle förstås kunna vara ett alternativ. Men Baker McKenzies delägaravtal kräver samförstånd för att den avgående delägaren ska få gå vidare på detta sätt.

Har Sten Bauer inget som han längtar efter att göra i stället för att jobba?

– Jo, men jag gör det samtidigt som jag jobbar, svarar Sten Bauer, som berättar att han för två år sedan erbjöds en möjlighet från byrån till tre månaders uppehåll från arbetet, en så kallad sabbatical, för att göra andra saker än advokatverksamheten.

Ledigheten användes till skidåkning, jakt och friluftsliv i Sverige. Den planerade resan till Australien fick ställas in på grund av pandemin.

– Det var ju kul, men det var ju hobby. En hobby är rolig på fritiden, men jag vill inte ha fritiden på heltid. Jag ser fram emot att fortsätta jobba som advokat några år till, säger han.

Ska sluta på topp

Inte heller Wilhelm Lüning eller Biörn Riese siktar på att ta ut pension under de närmaste åren framöver.

– Jag jobbar på ett väldigt fritt sätt. Nu bor jag väldigt nära kontoret, så jag är ofta här på kvällarna och jobbar. Det passar mig i min livsrytm. Men man kan vara olika, säger Wilhelm Lüning och fortsätter:

– Jag tänker jobba på några år till, sedan får vi se. Det beror på efterfrågan.

Som senior gäller det att ta de rätta uppdragen, där just erfarenheten är högt värderad. Andra uppdrag, där klienten förväntar sig att rådgivaren ska finnas med i många år framöver, passar sämre. Men det ansvaret tar som regel klienterna, enligt Wilhelm Lüning.

Biörn Riese tänker i samma banor.

– På en stor byrå med gott om kollegor så kan man tillåta sig att tacka ja till ett uppdrag, eftersom det kommer att hanteras alldeles utmärkt med hjälp av kollegorna. På en ensambyrå gäller det att betänka innan man tackar ja att man verkligen kan genomföra ett uppdrag med den kvaliteten och på det sättet som det ska och förtjänar. Därför har jag i praktiken blivit bättre, eller till och med bra, på att tacka nej, säger han.

Men arbetslivet varar aldrig för evigt. Hur ska den seniora advokaten veta när det är dags att sluta och lägga lagboken på hyllan? Här har kloka kollegor en viktig roll att spela, menar advokaterna. Biörn Riese återkommer till att han alltid ser till att omge sig med kloka människor i sina uppdrag, både andra advokater och bolagsjurister. Han hoppas att de ska tala om för honom när det är dags att sluta.

– Jag vill inte göra det jag tycker jag har gjort bra sämre. Det jag har gjort tillräckligt bra vill jag fortsätta göra tillräckligt bra. Om jag inte hade känt att det är så hade jag inte hållit på, säger han, och tillägger att det för advokater, precis som för svensktoppssångare, gäller att sluta i tid.

Förutom den renodlade advokatverksamheten, där alla de tidigare delägarna är övertygade att seniora advokater kan ha mycket att ge, finns det också sidouppdrag där lång erfarenhet verkligen kan vara en tillgång. Både Biörn Riese och Sten Bauer sitter till exempel i Advokatsamfundets disciplinnämnd. Det är ett uppdrag som de båda trivs utmärkt med. Och även på byrån får Sten Bauer ofta fungera som bollplank i just advokatetiska frågor, berättar han.

– Ofta är det de yngre advokaterna eller även de unga biträdande juristerna som kommer och vill dryfta advokatetiska frågor. Man står ju på något sätt för en klokskap, plus tid och tillgänglighet, som jag tycker borde värdesättas, säger han.

Identitet i fara

De intervjuade advokaterna och byråledarna har alla generöst delat med sig av sina tankar och uppfattningar om åldersgränser och livet efter delägarskapet, så som advokater nästan alltid gör när tidskriften Advokatens redaktion hör av sig. Men faktum är att det just till detta fokus har varit svårt att få tag i personer att intervjua. Flera tidigare eller delägare har tackat nej till att medverka. Det kan naturligtvis ha många förklaringar, men det väcker ändå en undran: är detta med åldersgräns och pensionering ett känsligt ämne att tala om?

– Det är jobbigt för en själv att inse att man kommer till slutet på karriären. Några lämnar yrket och gör något annat i stället. Men jag förverkligar mig varje dag på jobbet. Jag tycker det är kul att vara advokat, säger Sten Bauer.

Wilhelm Lüning tycker själv inte att det varit så dramatiskt att stiga åt sidan från delägarskapet. Däremot har han sett andra advokater som uttryckt bitterhet och missnöje när de gått från sina byråer, något som även de andra intervjupersonerna upplevt, om än inte så ofta.

Även Maria-Pia Hope, som själv samtalar med avgående delägare, tror att det historiskt varit svårare att tala om pension och att lämna delägarskapet än det är i dag, kanske för att byråledningarna helt enkelt inte velat ta de tidiga och ingående dialogerna som krävs för en bra avslutning.

Men visst kan det fortfarande vara svåra frågor att diskutera. Åldersgränsen och samtal om den nya rollen kan uppfattas som ett ifrågasättande av advokatens förmåga som rådgivare, enligt Maria-Pia Hope. Hon utesluter inte heller att det har funnits drag av det som kallas ålderism i advokatbranschen.

– Ibland har nog advokatbyråer lite per automatik tänkt att det alltid måste vara unga, dynamiska, engagerade människor som driver hela verksamheten. Där behöver vi nog få, generellt på byråerna, en mer nyanserad bild av människor och se att det är bra med en stor spännvidd, säger hon.

Att det blir mycket känslor inblandat kan också ha med identitet att göra, menar Maria-Pia Hope.

– I en äldre generation identifierade sig många starkt med byråerna. Och det blir dramatiskt att lämna en byrå som man kanske har tillbringat hela sitt liv på och offrat mycket för, säger hon, och tillägger att detta nog förändras i och med att nya generationer har en annan syn på karriären och advokatlivet.

– Det är inte så att man inte är lojal med sin byrå och engagerad i verksamheten. Men man ser kanske på det mer som en karriär, ett jobb, än en hel livsstil, funderar Maria-Pia Hope.

Förutom att det kan vara känsloladdat och kanske stigmatiserande att tala om åldrande och pension i ett samhälle som är besatt av ungdom, finns det säkert också många praktiska och strategiska förklaringar till att flera advokater avböjt intervjuer. Till syvende och sist handlar det om djupt personliga avgöranden, som också har bäring på den egna familjesituationen och människor runt omkring advokaten. Att tala öppet om sina pensionsplaner kan dessutom skapa förtroendeproblem gentemot klienterna, påpekar Stefan Erhag.

– Det kan påverka relationen till klienten negativt att signalera att man tänker sluta, särskilt på en liten byrå. Det är nog lättare på stor byrå där klienterna mer hör till byrån, säger han.

Blir mer komplext

På samhällsnivå är de flesta experterna överens: vi svenskar kommer att behöva arbeta längre, och vi kan arbeta längre (läs mer i faktanotisen ”Sysselsättning bland äldre”). Men hur blir det för delägare i affärsjuridiska advokatbyråer? Ska de räkna med höjda åldersgränser i delägaravtalen?

Stefan Erhag på Delphi tror inte det. Snarare räknar han med att gränserna kommer att sänkas.

– Jag tror att det blir svårare och svårare att jobba och hänga med. Det är väldigt krävande, helt enkelt, säger han.

Maria-Pia Hope är av en annan uppfattning. Kompetensen blir allt viktigare att värna om, eftersom klienternas krav är högt ställda på advokatbyråerna. Då blir det kontraproduktivt att ytterligare sänka åldersgränserna.

– Samhället blir mer komplext och uppdragen blir mer och mer komplexa. Rent kommersiellt tror jag att man behöver ha seniora advokater ombord också för att möta klienternas behov, säger hon.

Tone Myhre-Jensen anser att frågan om åldersgränser och fördelningen av delägare på byråerna är starkt kopplad till såväl yngre generationers önskemål som teknikutvecklingen.

– Vad de unga värderar och hur de vill ha det fram­över tillsammans med effekter av AI på vår affärsmodell och vår struktur avgör mycket. Det är på sätt och vis en mer spännande fråga nu än vad det var för tio år sedan, säger hon.

Wilhelm Lüning pekar på en annan viktig faktor för hur äldre delägare ska agera framöver: pensionsfrågan.

– Ska du kunna göra en ordnad övergång så är det viktigt att firman och delägaren själv har sörjt för ett ad­ekvat pensionssparande. Så att du har råd att sluta när den dagen kommer. Det gäller att skapa system som gör att människor inte måste arbeta kvar för att överleva.

Åldersgränser för delägarskap  i några svenska advokatbyråer

• Mannheimer Swartling 60 år
• Cederquist 60 år
• Baker McKenzie 62 år
• Delphi 65 år
• Vinge 65 år
• Magnusson 67 år som yttersta gräns

Äldre verksamma advokater

• Totalt 923 av de verksamma advokaterna är 65 år eller äldre. Detta innebär att knappt 14 procent av de verksamma advokaterna är 65 plus.
• 453 verksamma advokater är mellan 65 och 70 år gamla.
• 282 verksamma advokater är 71–75 år gamla.
• 188 verksamma advokater är 76 år eller äldre.