Minnet, rättsprocessen och den ”allmänna livserfarenheten”

Som rättspsykolog har jag länge arbetat med rättsprocesser; både som sakkunnig, genom att själv aktivt delta i brottsutredningar och förhör av vittnen i utsatta situationer och som handledare och utbildare för aktörer inom rättsväsendet. I alla processer jag kommit i kontakt med har det mänskliga minnet – och bedömningar av detsamma – spelat en central roll. Jag är även verksam som forskare, och har bland annat forskat i ögonvittnesidentifikationer, förhör, bedömning av vittnesmål, våldtäktsoffers benägenhet att göra (eller inte göra) polisanmälan samt asylprocesser. Under de senaste åren har jag vid Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI) fokuserat på frågor kring våld mot kvinnor samt de psykologiska aspekterna av människohandel och fortsättningsvis utbildat aktörer inom rättsväsendet och även rättstolkar.

Jag började intressera mig för rättspsykologi i slutet av mina studier i psykologi. Minnet hade fascinerat mig redan tidigare, men då jag bekantade mig med ett fall där ett barn hörts på ett mycket problematiskt sätt i en brottsutredning, kände jag att detta vill jag förstå bättre. Jag började forska i ämnet och kom år 2006 att disputera med en avhandling om just barnförhör i samband med utredningar av misstänkta fall av sexuella övergrepp. Avhandlingen hette How (not) to interview children. Interviews with young children in sexual abuse investigations in Finland och som titeln antyder var slutsatsen att det sätt på vilket barn hördes under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet var allt annat än exemplariskt.

Många, även väldigt unga barn, hördes månader och ibland år efter de händelser de förutsattes kunna berätta om. Ett annat problem var att det vid närmare granskning blev ganska klart att det i många fall var den vuxna förhörsledaren som berättade vad barnet varit med om, och barnet sedan upprepade vad den vuxna sagt. Barnen utsattes för ledande frågor och ibland användes även dockor och otydliga teckningar som ”bevis” för vad barnet ansågs ha utsatts för. Utredningsmetoderna var rättsosäkra åt alla håll.

Småningom började jag arbeta med utredningar av brott mot barn i praktiken i det nygrundade kunskapscentret vid Helsingfors universitetssjukhus. Under decennierna som följde har jag aktivt varit med om att utveckla systemet enligt vilket barnvittnen blir hörda i brottsutredningar hemma i Finland. Jag var också verksam som sakkunnig i ett antal rättegångar och insåg att de krav rättssystemet ställde på vad barn kunde förväntas berätta å andra sidan ofta var orimliga – till och med då barnen hörts väl och berättat så gott de rimligt kunde förväntas göra. (Denna observation gjorde jag för övrigt även gällande den omtalade svenska ”snippa-domen” detta år.) Småningom gick det upp för mig att detta inte gäller bara barn som vittnen. Vårt samhälle överlag, och vårt rättssystem i synnerhet, utgår ofta ifrån rätt så orealistiska premisser om hur människans minne fungerar. [1]

Under årens lopp fick jag i allt högre grad upp ögonen för det faktum att vårt rättssystem inte är särskilt väl anpassat till det mänskliga beteendet. Människors minnesbilder är ofta helt centrala för rättsprocesser men det sätt på vilket dessa tas emot är orimligt outvecklat. Vårt rättssystem utvecklades under 1600-talet och var vid den tiden mycket modernt. Det är det i sanning inte längre i dag. Fastän de flesta polisförhör spelas in med ljudupptagning knackar poliser oftast ner förhör på dator. Månader eller till och med år senare hörs vittnet självt i rättssalen. I det skedet kan vittnesmålet ha ändrats från den sammanfattning polisen knackat ner och då måste man fundera kring huruvida vittnet ljugit eller ljuger, om dennes minnesbilder påverkats av andra faktorer eller om polisens förhörsbeskrivning är bristfällig. Poliserna själva blir inkallade i rättssalen för att vittna om hur förhöret egentligen gick till eller vad som utspelade sig vid till exempel en husrannsakan. Eftersom många poliser varit med om ett otal liknande situationer under månaderna (eller åren) som gått, löper de risken att blanda ihop händelser med varandra och kan till och med ha svårt att erinra sig den exakta händelse som frågas efter.

De nya rekommendationerna gällande tidiga förhör som i Sverige trädde i kraft 2022 är ett stort steg i rätt riktning sett från minnesperspektivet. Dock innebär reformen inte att ens de förhör som upptagits på video godkänns som bevis i rätte­gången, utan det är upp till dom­aren. Det vore viktigt att genomföra en utvärdering av reformen för att utreda i hur stor utsträckning video­inspelade förhör godkänts i rätten och vilka eventuella utmaningar reformen fört med sig. I Finland är man van att följa med utvecklingen i Sverige vad gäller rättsväsendet och det är min förhoppning att även vi ska genomföra en motsvarande reform – för att komma ifrån den föråldrade tillämpning av omedelbarhetsprincipen som innebär att brottsoffer, vittnen och misstänkta ska kunna redogöra exakt för specifika situationer de befunnit sig i flera månader och ibland flera år tidigare. Dock är minnesbilder inte stabila – tvärtom är de formbara och utsatta för yttre påverkan, och så kallade konstansbrister gällande mindre centrala aspekter är att vänta om samma händelse återberättas med ett mellanrum på några månader. Våra upplevelser bevaras alltså inte intakta i vårt minne; tvärtom kan man säga att de återskapas varje gång vi tar fram dem.

Ändå påstår jag inte att människors vittnesmål om sina upplevelser skulle vara betydelselösa eller att de inte borde beaktas i rättsprocesser. I många fall utgör de det centrala bevismaterialet och om vi diskrediterade alla minnesbaserade vittnesmål a priori, skulle exempelvis sexual- och våldsbrottsoffer ha ett betydligt svagare rättsskydd. Däremot upplever jag att rättsväsendets aktörer bättre behöver känna till hur människan och det mänskliga minnet fungerar.

Överlag är det vi minns bara fragment av våra tidigare upplevelser. Våra minnesbilder formas av våra förväntningar, hur vi i stunden tolkat händelser vi varit med om, och hur vi senare eventuellt omtolkat dem. Minnen eller minnesbilder såsom de återberättas är just berättelser där fakta och fiktion saligen blandas. Det är alltså inte speciellt överraskande att vi inte minns samma saker som andra personer i vår omgivning. Faktum är att det mesta av våra upplevelser och det vi lär oss faller med tiden bort ur minnet, i synnerhet om vi inte återkallat dem genom att till exempel diskutera dem med andra eller aktivt tänka igenom dem. Detta faktum brukar upplevas som något negativt, men är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna fungera: vi skulle helt enkelt inte kunna bevara allt vi upplevt, sett och hört. Det skulle göra det omöjligt att sortera och prioritera det som verkligen är nödvändigt.

Vad minns vi då? Förenklat kan man säga att vi minns sådant som är centralt för oss, som väcker känslor och intresse. Evolutionspsykologerna skulle sannolikt inflika att vi minns sådant som är centralt för de fundamentala förutsättningarna för vårt fortbestånd som till exempel att överleva (genom att undvika fara) och föröka oss. Och ser man till både nyheter och populärmedia verkar denna syn få betydande stöd: våld och sex dominerar löpsedlar och tv-serier. Men också våra personliga intressen inverkar på vad vi lägger märke till och memorerar. Då jag föreläste vid Helsingforspolisen om förhör av ögonvittnen var det en polis som konstaterade att det finns stora skillnader i vilken typ av detaljer olika människor kommer ihåg. Som exempel angav han att unga hipsters i trendiga Helsingforsstadsdelar som Berghäll brukar vara duktigare än andra på att redogöra för av vilket klädmärke någons mössa eller träningstossor var. Ofta, noterade han, var klädmärkena helt främmande för honom, men för den invigde var de uppenbarligen väldigt specifika.

I brottsutredningar är det ofta av central betydelse att reda ut när en händelse ägde rum, exakt hur länge den pågick och vilka klockslag olika personer var närvarande. Det här igen hör inte till de saker vårt minne är särskilt benäget att bokföra klocktroget. Vårt minne är i själva verket inte alls ägnat att minnas händelser kronologiskt: exakt vilken tidpunkt något inträffat lämnar inget särskilt spår i hjärnan. Utan kalender och tendens att hänga upp erfarenheter kring bestämda perioder (skoltid, studietid, arbete och boende på vissa ställen vid vissa perioder, semestrar etc.) skulle vi inte ha en chans att orientera oss tidsmässigt. Det här med exakta tider, månader, timmar, som koncept är ju väldigt långt något som ­människan själv konstruerat och som är ­tämligen nytt och klart kulturbetingat.

Vårt minne är mer inriktat på hur distinkt eller intensiv en upplevelse varit än på exakt hur länge en situation räckt. I rättsprocesser är det ändå snarare regel än undantag att ställa just denna typ av frågor. Hur länge slogs de? Hur länge hann du betrakta honom? Hur länge räckte våldtäkten? Det är märkligt hur lite denna typ av frågor ifrågasätts mot bakgrund av att alla människor torde ha egna erfarenheter av att samma antal minuter kan kännas evighetslånga eller flyktiga och korta. Även frågor som hur många gånger något hänt dryftas ibland i rätten och samtidigt är vi illa funtade att minnas något sådant. ”Nu säger du att han bad dig röra honom vid 4–5 olika tillfällen. I förundersökningen talade du om att de var 3–4. Hur förklarar du denna motstridighet?” Så sade en advokat till en 15-årig pojke som i hovrätten vittnade om övergrepp som inträffat då han var 11 år och som han vittnat om i förundersökningen då han just fyllt 12 år.

Vi kan dock ha svårt att avgöra hur många gånger någonting inträffat. Tänk till exempel på antalet julaftnar (eller valbar motsvarande viktig högtid). Hur många jular har du firat? Du skulle aldrig minnas det ifall du inte visste hur gammal du var och kunde härleda antalet jular på basen av din ålder. Överlag har vi svårare att tydligt minnas distinkta aspekter av företeelser som händer på liknande sätt under flera gånger – det som upprepas många gånger blir till ett mönster; ”typ såhär brukade vi fira jul”. Många har sannolikt en tydlig upplevelse av att minnas ”våra jular” men sannolikt är, att det vi minns är ett hopkok av årligen återkommande jultraditioner och vi skulle ha ytterst svårt att säga exakt vad som hände för sju, fem och tre år sedan – detta dock med undantaget att en eventuellt helt avvikande jul sannolikt skulle stanna starkare i vårt minne än de övriga. Själv minns jag en jul i Karibien med helt annan skärpa än de övriga; den julen hade julgubben svarta dreadlocks, solen strålade och vattnet var turkost, och i julkyrkan dansade alla då de sjöng svängiga psalmer och avslutade med att krama alla som stod runt dem. I Finland går julsångerna mestadels i moll och julen är snövit eller kolmörk.

Vi är alltså benägna att minnas det nya och avvikande bättre än upprepade händelser och långa perioder av vardag. Dessutom tenderar vi blanda ihop upprepade liknande händelser med varandra och skapa en schematisk minnesbild av hur saker ”brukar” gå till snarare än distinkta minnesbilder av avskilda upplevelser. Detta kan leda till att offer för upprepade brott – exempelvis länge pågående våld i en nära
relation – har svårare att ge distinkta redogörelser för sina upp­levelser än offer för ett enda, för
dem avvikande, brott. Sålunda är det mer sannolikt att offret för ett enskilt fall kan prestera den typ av berättelse vårt rättssystem ofta verkar förvänta sig. Våra brottsutredningar tenderar nämligen fokusera på enskilda, distinkta händelser och kan därmed missa längre händelseförlopp där brottsoffer utsatts för psykologisk påverkan under en längre tid och med tiden mist allt mer av sin egen handlingskraft. För att förstå hur den typ av psykologisk kontroll som kan återfinnas exempelvis i fall av människohandel eller våld i nära relationer uppkommer, behöver man samla information om hur relationen utvecklats från början till slut.

Mycket av den beteendevetenskapliga forskningen som gjorts är baserad på kulturer som numera brukar kallas WEIRD: Western, Educated, Industrialised, Rich and Democratic, det vill säga västerländska, utbildade, industrialiserade, rika och demokratiska. Akronymen WEIRD är träffande eftersom det antyder något konstigt, avvikande. Ser vi till forskningen om människans beteende är den utpräglat västerländsk och därmed inte representativ för människan världen över. Kulturen inverkar på människans beteende och detta syns bland annat i hur vi minns, gestaltar och beskriver upplevelser, något som under det senaste börjat uppmärksammas alltmer i den rättspsykologiska forskningen.

Det finns numera allt fler internationella brottsprocesser där till exempel misstänkta krigsförbrytare ställs inför rätta tiotals år efter att brotten begåtts. Ofta hörs offer och vittnen i dessa processer, och ibland ombeds ögonvittnen identifiera förövaren. Ett uppenbart problem i dessa processer är, än en gång, tiden – det är mycket svårt att bedöma vittnesmål då det gått så lång tid och då händelserna som utreds varit så omtalade som de ofta varit. Men ytterligare ett problem som västerländska utredare stött på är att sättet på vilket människor minns, och berättar om sina minnesbilder, skiljer sig från det vi är vana vid.

I västvärlden är det typiskt att vi talar om personliga upplevelser från ett egocentriskt perspektiv, med jaget som huvudperson och fokus på de egna upplevelserna. Forskning olika kulturer emellan påvisar att i till exempel vissa asiatiska och afrikanska kulturer finns en mindre stark skiljelinje mellan jagets och kollektivets upplevelser. Medan vi här i Norden och kanske i synnerhet i USA är oändligt individorienterade, är man i många kulturer mer orienterade enligt kollektivets, eller gruppens, upplevelser. I brottsprocesserna har detta flera gånger lett till situationer där västerländska utredare överraskats av att vittnen beskrivit händelser som om de bevittnat dem själva, medan det sedan framkommit att de i själva verket inte alls upplevt dem själva utan hört om dem av andra.

Händelser som drabbat kollektivet hänvisas till såsom de vore individens egna upplevelser, och för vittnet kan det vara främmande att försöka särskilja de upplevelser hen själv bevittnat från sådana kollektivet ”vet”. Och egentligen ligger det en visdom i detta. För även i vår västerländska kultur där vi försöker vara så precisa med vem som själv upplevt och sett något, tar vi in långt mer av andra personers erfarenheter i våra egna minnesbilder än vi förmodligen har en aning om. Det finns massivt med forskning på hur detta kan gå till. Bland annat har man konstaterat att om man låter två personer se två olika händelser och sedan diskutera med varandra i tron att de sett samma händelse, kommer deras beskrivningar av händelsen senare att börja likna varandras.

Detta har också synats i vissa rättsfall, där vittnen i ett tidigt skede berättat om olika observationer men senare gett alltmer liknande skildringar. Och detta sker också i det privata. De flesta familjer torde ha viktiga familjeminnen som återberättas om och om igen och till slut är det nog rätt svårt att reda ut vad som lagts till under årens lopp och vilka detaljer som är ursprungliga observationer. Jag känner till flera fall där människor varit övertygade om att de själva mints saker som visat sig ha ägt rum innan de föddes. Det är det skumma med minnen av saker vi bara föreställt oss eller minnen som vi senare fabricerat ihop: de kan kännas helt lika verkliga som ”riktiga” minnen. Varken minnesexperter eller hjärnskanners kan skilja falska minnen från minnen av verkliga händelser.

Sedan 1970-talet har ett imponerande antal studier genomförts, där intet ont anande försökspersoner blivit lurade av forskare att tro att de varit med om sådant de aldrig varit med om, och då de blivit ombedda att berätta om dessa händelser har de, utan att själva inse det, fabricerat ihop allt fler detaljer. Man har fått människor att minnas att de tappat bort sig i köpcenter som barn och att de blivit hjälpta av en snäll dam (trots att det verifierats med dessa personers föräldrar att detta aldrig skett). Personer har blivit manipulerade att minnas att de spillt en bålskål på ett bröllop, och att de kletat ned en lärares skrivbord som barn. Man har också bett personer hitta på situationer som aldrig ägt rum, och för vissa personer har de påhittade situationerna med tiden blivit minnen.

I ett experiment fick forskare hälften av deltagarna i en studie om barndomsminnen att minnas att de flugit luftballong fast de aldrig gjort det. Studien utfördes så att forskarna samlade in information om deltagarnas barndom via deras anhöriga och de fick också några fotografier från deltagarnas barndomsupplevelser. Sedan manipulerades en av bilderna så att forskarna infogade en bild av deltagaren som barn i ett foto av en luftballongsfärd, så att det såg ut som om de deltog i färden. Under loppet av tre intervjuer kom hälften av deltagarna att berätta om sina minnesbilder från ballongfärden. Som alltså aldrig ägt rum.

En av de kändaste minnesforskarna har själv ett falskt minne från sin ungdom. Elizabeth Loftus var 14 år då hennes mamma drunknade i familjens simbassäng. Mammans död blev, föga överraskande, ett svårt trauma för Loftus. Flera årtionden efter händelsen diskuterade Loftus mammans död tillsammans med sin morbror, som konstaterade att det måste ha varit väldigt tungt för Loftus att hitta sin döda mamma i simbassängen. Loftus blev förvirrad, för hon hade alltid trott att det var hennes moster som hittat mamman. Morbrodern var hursomhelst säker på sin sak och övertygade också Loftus, som småningom började dra sig till minnes detaljer kring händelsen. Bland annat började hon också minnas hur hon sett sin mamma i bassängen, liggande med nedåtvänt ansikte och sitt långa hår flytande i vattnet. Hon beskrev hur hemskt minnet kändes.

En vecka senare ringde morbrodern och sa att han haft fel. Det var inte Loftus utan mostern som hittat mamman – precis som hon inledningsvis tyckt sig komma ihåg. Elizabeth hade i själva verket överhuvudtaget inte sett mamman i simbassängen. Synen med mamman som låg död i simbassängen hade dock etsat sig fast i hennes minne. Minnesbilden var klar och detaljerad. Och falsk.

Vårt minne har alltså en tendens att blanda ihop sådant vi själva upplevt eller sett med information vi fått från annat håll och till och med våra egna fantasier och rentav drömmar. Media kan utöva en avgörande påverkan på minnet, vilket forskare kunnat observera i samband med ett antal kända händelser. I en holländsk studie fokuserade forskarna på en mycket omtalad flygolycka år 1992 i Amsterdam, där ett flygplan störtade in i ett höghus och nästan 50 personer dog. Man frågade människor tio månader efter händelsen om deras minnesbilder av olyckan, och över hälften av försökspersonerna bekräftade att de på tv sett en filmsnutt av flygolyckan. Engelska försökspersoner uppgav i en liknande studie att de på tv sett hur prinsessan Dianas tragiska dödskrasch gick till. I Sverige berättade deltagare i ett projekt lett av professor Pär Anders Granhag om hur de sett en videoinspelning av Estonias förlisning. Det är bara det att det inte fanns någon video av någon av dessa händelser. Men på basen av den information som fanns i media skapades hos dessa personer en inre bild, en slags inre ”film” av hur situationen måste ha sett ut – och sannolikt en som var stark och berörande, eftersom dessa händelser var chockerande för många. Och i efterhand är det svårt eller rentav omöjligt för oss att bedöma i vilken utsträckning vår inre bild baserar sig på våra egna sinnesintryck eller på information vi fått annanstans ifrån.

Detta gäller även för minnen som känns väldigt starka. Begreppet flashbulb memories myntades på 1970-talet och betyder ungefär ”blixtljusminnen” – med tanken att de upplyses som av en fotoblixt och framstår tydligt för ens inre syn och också skapar ett särskilt starkt minne. Och typiskt är det ju, att vi kollektivt diskuterar ”var vi var” när vi hörde om historiskt omvälvande händelser såsom attacken mot tvillingtornen eller, för de mer erfarna läsarna, Palmemordet. Men hur väl minns vi dem egentligen? Enligt forskning kan sådana här blixtljusminnen förvisso vara starkare än minnesbilder av mindre känsloväckande händelser, men också den här typen av minnen är utsatta för påverkan och förändras över tid. I en amerikansk studie intervjuades mer än 3 000 personer strax efter tvillingtornsattackerna. De tillfrågades om vad de hållit på med när de mottog beskedet om attackerna. Ett år senare intervjuades deltagarna på nytt. Nästan 40 procent av dessa 3 000 personer gav svar som skiljde sig avsevärt från de svar de lämnat ett år tidigare. Däremot var alla väldigt säkra på sina minnesbilder. Vår känsla av hur starka våra minnesbilder är, är alltså inte någon garanti för att de faktiskt är pålitliga.

Detta kan vara något av en fallgrop vid bedömningen av vittnesmål i rätten – ett säkert vittne ter sig nämligen sannolikt mer tillförlitligt än ett osäkert. På basen av forskning är dock detta en av många felkällor vid tillförlitlighetsbedömningar. Ofta handlar dessa felkällor om bedömningar av vittnets beteende. Dessa bedömningar utgår givetvis ifrån vad rättens representanter anser att man kan förvänta sig av vittnen.

I oktober 2022 debatterades ett rättsfall livligt i Finland. Mellersta Finlands tingsrätt friade en man som åtalades för våldtäkt på grund av att målsägandes beteende ansågs ”otypiskt för våldtäktsoffer”. Domen föll efter omröstning, där yrkesdom­aren hade fällt mannen men de två nämndemännen röstade emot. Målsägande hade ett halvt år efter den misstänkta våldtäkten deltagit i inspelningen av en tv-serie, vilket enligt de två nämndemän som satt med i rätten talade emot hennes trovärdighet. Enligt ”allmän livserfarenhet”, menade nämndemännen, ”klarar inte ett våldtäktsoffer av att delta i en sådan några månader efter händelsen”. Detta menade de, talade mot den åtalade skuld. Men vad är ”livserfarenheten” de hänvisar till? Deras egen? Såvitt jag vet finns ingen forskning gällande våldtäktsoffers beteende ett visst antal månader efter våldtäkten. Det är tvärtom sannolikt att den ”allmänna” erfarenheten har sitt ursprung i tv-serier och filmer snarare än i vederhäftig forskning kring brottsoffers beteende. Som professor Sara Landström vid Göteborgs universitet noterat i sin forskning och fört fram i den offentliga debatten, finns det en hel del allmänna uppfattningar om hur ett brottsoffer förväntas bete sig. Dessa uppfattningar är ofta missvisande och kan göra direkt skada för brottsoffer i det verkliga livet.

Bland annat har ett flertal studier påvisat att det, huruvida en måls­ägande gråter eller uppvisar andra starka känslor eller inte, påverkar sannolikheten för hen att bli trodd. Också i ett flertal rättsfall har vittnesmål utvärderats på basen av hur starka känslor vittnena uppvisat i rätten. Detta torde dels bero på att ”riktiga” offer förväntas gråta och upplevs som otrovärdiga om deras beteende strider mot den egna inre bilden av offer, och dels på att andra personers gråt i allmänhet talar till våra egna känslor, vilket i sig gör att vi blir mer medryckta av berättelsen. Allt detta är förståeligt och mänskligt – men innebär en risk för tillförlitlighetsbedömningarna. Samma våldtäktsoffer kan uppträda helt lugn och sammanbiten dagen efter våldtäkten för att två veckor senare ha förvandlats intill oigenkännlighet och befinna sig i djup kris. Ett år senare (då offret kanske hörs i samband med eventuell rättegång) kan hon igen vara lugn, efter att eventuellt ha fått bearbeta sina upplevelser med anhöriga och/eller professionella. För domare och nämndemän kan dock ett lugnt och sakligt våldtäktsoffer leda till en känsla av kognitiv dissonans. Offret berättar om chockerande erfarenheter men beter sig inte alls chockerat, vilket kan ge en upplevelse av att offret inte är trovärdigt.

Även i Sverige finns ett antal fall där bedömningen av vittnesmål baserat sig på ogrundade föreställningar om hur våldtäktsoffer borde bete sig, och där nämndemän röstat ner yrkesdomarnas bedömning. Uppsala tingsrätt bedömde i ett fall att måls­ägandens berättelse inte var trovärdig, eftersom ”[h]on har skrattat och gråtit om vartannat under förhandlingen och hon har inte någon gång under förhandlingen tittat den tilltalade i ögonen. Hon har vidare under förhöret med henne varit spänd och inte avslappnad vilket hon borde varit om den berättelse som hon lämnat varit riktig”. Detta anser jag vara en märklig förväntan. En person som ska berätta om upplevelser av intim och sannolikt skrämmande eller obehaglig karaktär för en grupp obekanta människor vars uppgift är att kritiskt granska berättelsen kan väl rimligtvis inte förväntas vara avslappnad?

I ett annat fall kritiserade nämndemännen i Stockholms tingsrätt målsägandes berättelse för att vara ”naiv” och inte ”som man tänker sig att en våldtäkt ska vara”. Yrkesdom­aren höll inte med om detta, och domen ändrades senare i hovrätten. I ytterligare två rättsfall, denna gång från Solna tingsrätt, röstade nämndemännen likaså omkull yrkesdom­aren. I det ena fallet ansågs det att målsägande berättat ”utan att visa några känslor, vilket inte framstår som självupplevt”. Tämligen hurtigt påstås det i domen att det ”är inte ovanligt att kvinnor felaktigt hävdar att de blivit misshandlade och hotade och på så sätt låtsas att de är i behov av ett skyddat boende för att få en lägenhet”. Huruvida även detta vilar på allmän livserfarenhet eller om påståendet backas upp på något annat sätt framgår inte. Även i detta fall gjorde hovrätten en helt annan bedömning.

I det andra fallet i Solna tingsrätt åtalades en man för misshandel av sin styvson. Nämndemännen ansåg att mannens beteende (som de omtalade som ”brottningsmatch”) låg ”inom ramen för hur en styvfar får sätta gränser för sitt styvbarn” då pojken ville avlägsna sig hemifrån. Däremot menade de att pojkens gråt (som vittnen beskrivit) varit planerad och iscensatt. Yrkesdomaren i fallet var av helt annan åsikt och konstaterade i ett mycket välformulerat uttalande att redan det beteende styvpappan erkänt låg utanför vad som kunde anses godtagbart.

Fallet med våldtäktsoffret som deltagit i en tv-serie ledde till (ännu) en diskussion i Finland om huruvida systemet med nämndemän hör till det förgångna. Ämnet har varit på tapeten med jämna mellanrum, och senast under våren 2023 konstaterade en expertgrupp utsedd av Justitieministeriet att nämndemannasystemet kritiserats från i stort sett alla håll, inklusive majoriteten av domare, åklagare och advokater. Särskilt problematiskt har nämndemannasystemet ansetts vara när det gäller sexualbrott och brott i nära relationer, där ord ofta står mot ord och det som bör bedömas är tillförlitligheten i vittnesmålen. Dessa fall är svåra nog för yrkesdomare att bedöma, men sannolikt ännu svårare för lekmän. Utöver detta har det påpekats att utnämningen av nämndemän kan anses vara problematisk: Nämndemännen väljs via politiska partier. En omfattande svensk studie baserad på 950 tingsrättsdomar påvisar att nämndemännens partitillhörighet inverkar på domen. Enligt studien är sannolikheten för att en åtalad med ett arabiskt klingande namn fälls märkbart högre då nämndemannen är sverigedemokrat, medan antalet fällande domar där måls­ägande var kvinna är klart högre om nämndemännen är vänsterpartister. Själv håller jag med dem som anser att nämndemannasystemet bör förpassas till historien – ju förr, dess bättre.

Såväl gällande minnet som det mänskliga beteendet finns det vederhäftig och ytterst användbar forskning som rättsväsendet skulle göra klokt i att ta till sig och anpassa processerna efter. De nya reglerna om tidiga förhör är definitivt ett steg i rätt riktning åtminstone ur ett minnesperspektiv. Att utöka kunskapen om hur vi minns och vilka fallgroparna för utvärderingarna av vittnesmål är kunde vara nästa.

Julia Korkman
Docent i rättspsykologi och arbetslivsprofessor vid Åbo Akademi

Julia Korkman är arbetslivsprofessor vid ämnet juridik samt docent i rättspsykologi och verksam som forskare vid Åbo Akademi samt specialplanerare vid Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI). Hon är även ordförande i det europeiska vetenskapliga samfundet för rättspsykologi (European Associa- tion of Psychology and Law).

1. Noteras bör att det finländska rättssystemet ligger mycket nära det svenska, eftersom det härstammar från tiden då Finland utgjorde Sveriges östra rikshalva. Båda ländernas lagstiftning har 1734 års lag som grund, och detta har vi finländare orsak att vara riktigt tacksamma för med tanke på vad alternativet hade varit. År 1809 föll Finland under ryskt styre för dryga 100 år framåt men behöll alltså sitt – svenska – rättssystem.

Vidare läsning

Många av de tankar jag redogör för ovan finns att läsa (eller lyssna på) i den populärvetenskapliga boken Minnets makt. Berättelser från rättssalen, utgiven av Schildts & Söderströms år 2022.

Jag rekommenderar även den utmärkta faktaboken Handbok i rättspsykologi ­utgiven av Liber 2021.

Gällande kulturens inverkan på vittnen och vittnesmål hänvisar jag till två tämligen nya sammanfattande artiklar: Hope et al., 2021: ”Urgent issues and prospects at the intersection of culture, memory, and witness interviews: Exploring the challenges for research and practice” samt Vredeveldt, Given-Wilson & Memon, 2023: ”Culture, trauma, and memory in investigative interviews”.