Betydligt mer än utbildning behövs för att förbättra hanteringen av barnärenden

Det påstås i debattartikeln att bristerna i socialtjänstens utredningar av barnärenden drabbar samhällets mest utsatta och att advokater försöker, till den del de är involverade, kompensera för socialtjänstens dåliga utredningar. Advokat Denise Lagercrantz anser i sin debattartikel i DN den 21 april 2020 att socialtjänstens utredningar är partiska, bristfälliga och snedvridna med en given hypotes som de söker stöd för, och konsekvensen blir att när ärendet avhandlas i domstol, dömer domaren utifrån en undermålig utredning, vilket kan få förödande konsekvenser för barn och föräldrar. Det påstås att socialtjänstens utredningar är undermåliga eftersom socialsekreterare saknar kompetens, och den lösning som föreslås är mer juridisk utbildning och teoretisk skolning kring neuropsykiatriska diagnoser och psykologi. Enligt min bestämda uppfattning kan de brister som förekommer inom olika grenar i socialtjänstens verksamheter inte avhjälpas enbart med mer utbildning, utan vad som krävs är bland annat förändringar i sekretesslagen, utökade befogenheter vid misstanke om att ett tvångsingripande i enskildas liv kan komma att behöva göras och mer effektiv samverkan mellan olika enheter inom socialtjänsten, polisen, barnahus med flera. Systemet som barnet och barnets vårdnadshavare hamnar i när det finns oro kring barnet är komplext, och det beror dels på att det förekommer många olika privata aktörer, som till exempel förskolor, skolor och behandlare, dels på den beställar- och utförarmodell som för närvarande råder i stora delar av landet. Det ska också sägas att många föräldrar och även barn är aktuella för behandling av psykisk ohälsa eller olika funktionsnedsättningar inom regionernas olika nivåer. Detta gör att socialtjänsten behöver arbeta på bred front och intensivt i många ärenden där enskilda tjänstemän, chefer och ibland även socialtjänstens byggnader får utstå olika hot och aggressioner från klienter och anhöriga.

Det skall icke förskönas att den målgrupp som tjänstemännen inom ­socialtjänstens enheter för barn och unga (BoU) möter i sin professionella vardag har en komplex problembild och att de utsatta barnens föräldrar och vårdnadshavare oftast saknar insikt i sin problematik, vilket gör att möjligheterna till varaktig förändring till barnets bästa är låga. Dessutom flockas så kallade privata granskare av socialtjänstens utredningar kring utsatta barns föräldrar, vilket utgör en lukrativ privat marknad då tjänsterna som erbjuds föräldrarna, vilka ser sig själva som utsatta för socialtjänsten, inte sällan kostar tiotusentals kronor vilket vissa föräldrar inte har. En privat utredning skrivs då på uppdrag av socialtjänstens förorättade klient och används av jurister och advokater i svenska domstolar, vilket enligt min mening borde vara förbjudet eftersom sådana ”utredningar” gränsar till privat myndighetsutövning. Denna företeelse beskriver jag i en insändare i DN och svarar advokat Denise Lagercrantz. Vissa advokater, jurister och allsköns övriga så kallade behöriga i branschen, som arbetar utan säkerställd kunskapsnivå, uppdragsbeskrivning från behörig myndighet eller legitimation, samarbetar dessvärre kring dessa personer och bildar kartelliknande verksamheter som kan ifrågasättas på det etiska planet. Att barns utsatthet förvandlas till en tjänst, som vissa ser som sin ”brödföda” där de eldar på enskilda personers hat, vilket sedan, emellanåt i organiserad form, riktas mot myndighetspersoner, riskerar att urholka respekten för socialtjänstens viktiga arbete som bedrivs dagligen i samtliga svenska kommuner. Som jag ser det, bör dessa föräldrar i stället arbeta med sitt föräldraskap och sin följsamhet samt göra det förändringsarbete som krävs av dem för att uppnå ett lagom gott föräldraskap. Det enskilda barnet väljer inte sina föräldrar, och när föräldrarna inte förmår skydda barnet eller försvinner bort i sina egna konflikter, bör samhälls- och myndighetsansvaret, ibland förenat med sanktioner, träda in.

Den teoretiska skolning som debattörerna efterlyser hos socialtjänstens tjänstemän ser jag som en nödvändig påbyggnadsbar grund som finns på många ställen redan i dag, men vad som också krävs av socialsekreterare är livserfarenhet, helikopterperspektiv, arbetslivserfarenhet, nit, redlighet och uthållighet. Familjehem och jourhem ska givetvis även fortsättningsvis avkrävas samarbetsvillighet med socialtjänsten, som är beställaren och ytterst ansvarig för utförarens tjänster, eftersom motsatt agerande riskerar att öka omhändertagna barns utsatthet.

Vad som bör belysas mer är advokatens viktiga roll som det utsatta barnets företrädare samt advokatens ansvar inom ramarna för uppdraget och motiv för agerandet. Personligen vill jag inte se fler ärenden där barnets advokat under några månader, och mellan två mål i samma barnärende, radikalt ändrar uppfattning och barnet, i detta fall Lilla hjärtat, återgår till sina biologiska föräldrars hem där hon senare avlider. Likaså sker detta i många vårdnadstvister och barnomhändertaganden där advokater använder sig av de intyg och så kallade utredningar som deras klienter har beställt mot betalning hos tvivelaktiga aktörer. Om sådana så kallade bevis avvisades av jurist­domare eller förbjöds att användas i domstol, skulle den lukrativa marknad som i dag finns kring utsatta barn upphöra och socialtjänstens viktiga arbete underlättas avsevärt.

Att väga samman risker för barnet och barnets behov av skydd i komplexa ärenden handlar om svåra bedömningar som ibland görs skyndsamt och under tidsbrist. Att domstolarna blint dömer i målen efter det underlag som socialtjänsten har lämnat in är inte helt sant, eftersom den muntliga förberedelsen och förhandlingen syftar till att föra fram även sådant som inte har antecknats av socialtjänsten. Det är inte mer än rimligt att socialtjänstens snabbupplysning och utredning väger tungt, då socialtjänstens funktion är att lämna in oberoende underlag som stöd i beslutsfattandet till domstolen.

Victoria Carlemalm  
Socionom, fil. dr

Victoria Carlemalm, filosofie doktor i baltiska språk, yrkesverksam socionom, författare som skriver poesi och prosa om människors utsatthet.