Gisèle Pelicot och rättvisan – en påminnelse om mänsklig värdighet

Pelicot-rättegången i Frankrike har inte undgått någon. Obegripligheten i och avskyn för de brott, de våldtäkter, som Gisèle Pelicot utsattes för av sin man och ett femtiotal andra män är monumental. En nära fyra år lång förundersökning och en fyra månaders rättegång ledde till långa fängelsestraff för alla förövarna. Gisèle Pelicot själv blev en förebild och en symbol för värdighet, motståndskraft och integritet. Hon vägrade att se sig som offer. Hon lyckades att inför sig själv behålla och för all omgivning överföra insikten att hon var oskyldig till allt som hon utsatts för.

Hon har skildrat det rättsliga förloppet i boken En hyllning till livet, som kom ut i år (på svenska på Albert Bonniers Förlag). Boken är intressant för många, inte minst för oss advokater. Gisèle Pelicot skildrar sina möten med polisen i den inledande förundersökningen, sina egna advokaters arbete, möten i domstolen och hur aggressiva försvarsadvokater för de åtalade männen försöker lägga skuld på henne för det hon utsatts för.

Det första mötet med den polis som upptäckte brotten mot henne, genom tillgång till makens mobiltelefon där övergrepp filmats, visar en finkänslighet och mänsklighet hos förundersökningsledaren. Det bemötandet fick omedelbar betydelse för hennes möjligheter att hantera allt det fruktansvärda som inträffat. När rättegången till sist var avklarad fanns den polisen på domstolstrappan och mötte Gisèle Pelicot med en stor kram. Franskt? Nej, mänskligt.

Hennes första försvarsadvokat höll inte måttet. Hon blev uppenbarligen för bländad av möjligheten till egen uppmärksamhet och lät sig intervjuas på ett sätt som Gisèle Pelicot fann oacceptabelt. Den advokaten avpolletterades och i stället kom två andra. Av skildringen framgår hur delikat deras uppdrag var, hur mycket tid allt förberedelsearbete tog, bland annat kontakterna med Gisèle Pelicots barn, som ju också var drabbade av allt deras far hade gjort mot deras mamma. Hela deras tillvaro var kullkastad. Rättegångsarbetet pågick också alla dagar mellan förhandlingsdagarna. Här skildras ett försvarararbete som knappast skulle kunna ha sin motsvarighet i svensk domstol, med sina njugga regler om ersättning för offentlig försvarare.

I skildringen av de åtalade männens attityder och deras försvarsadvokater framgår hur misslyckat det blir med att försöka ta billiga poäng. Nålstick mot Gisèle Pelicot slog obönhörligt tillbaka. En av försvararna lyckas balansera sin klients talan med hänsyn till Gisèle Pelicots integritet. När Gisèle Pelicot berättar detta så inger det respekt både mot henne själv och mot advokaten.

Gisèle Pelicot valde efter omsorgsfulla överväganden att inte begära stängda dörrar. Domaren var uppenbarligen emot detta, men i fransk domstol är det målsäganden som förfogar över frågan. Gisèle Pelicot hade kommit fram till att hon inte hade något att dölja. Stängda dörrar skulle inte vara bra för henne, bara för förövarna. Offentligheten innebar att vedervärdiga inspelningar av de många övergreppen som skedde när Gisèle Pelicot var drogad till medvetslöshet blev tillgängliga för en hel värld. Så även förhören med henne, hennes barn och förstås hennes tidigare make och de andra 51 förövarna. Även i förhållande till frågan om offentlighet inger Gisèle Pelicot respekt.

Det är omvittnat att den som utsatts för sexuellt övergrepp kan känna skam. Skammen kan påverka viljan att anmäla brottet och att stå ut med det rättsliga förloppet. Gisèle Pelicots berättelse visar betydelsen av ett moget och mänskligt bemötande från polisen, liksom hur målsägandebiträdets arbete måste tillåtas vara omfattande.

Peter Danowsky
Advokat