Folkrätt och rättsstatliga principer

Efter USA:s och Israels angrepp mot Iran har många hävdat att agerandet står i strid med folkrätten och med rättsstatliga principer. Så är det säkert, om man med dessa principer avser de regler och normer som vi i västerlandet anser ska styra relationerna mellan självständiga stater.

Problemet är emellertid att dessa principer inte tycks respekteras av alla de stater i världen som inte har den västerländska demokratin som modell för sitt styrelseskick. När Ryssland för drygt fyra år sedan – helt oprovocerat – invaderade det självständiga grannlandet Ukraina, verkade inte folkrätten eller de rättsstatliga principerna ha bekymrat regimen i Kreml. Irans ständigt pågående ”proxykrig” genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna, eller genom kriminella grupperingar som anlitas för att mörda judar och andra misshagliga personer i västerlandet, verkar inte heller beakta några som helst rättsstatliga principer. Flera exempel kan nämnas, såsom den av Hamas genomförda pogromen mot civilpersoner i Israel den 7 oktober 2024. Folkrätt och rättsstatliga principer fanns inte på kartan för Hamas.

Länder i vår västerländska civilisation har i allmänhet hållit fast vid de rättsstatliga principerna i umgänget med andra länder; dock inte alltid. Efter att slaveriet år 1834 avskaffades i de flesta brittiska kolonierna, fortsatte – den i och för sig lagliga – slavhandeln mellan Afrika och USA i några decennier. Brittiska flottan, som patrullerade Atlanten, ingrep emellertid mot slavhandeln, genom att med våld stoppa andra nationers slavskepp. Den extremt grymma kommunistiska Pol Pot-regimen i Kambodja, vilken bär ansvar för uppskattningsvis 1,7–3 miljoner männi­skors död – företrädesvis sådana som var statsanställda tjänstemän, munkar eller lärare, eller bara var intellektuella (därför att de bar glasögon) – störtades av grannlandet Vietnam. Den galne ledaren i Uganda under 70-talet, Idi Amin, som också var ansvarig för ett stort antal människors död, och för fördrivningen av cirka 50 000 människor av indiskt ursprung, drevs bort från makten av Tanzanias armé 1979.

Ingen kan nog tycka att dessa åtgärder, om än i strid med rättsstatliga principer, var i grunden fel. Motsvarande frågeställning inställer sig när det gäller störtandet av Irans ledare, och dess ledande skikt av politiker. Sedan 1979 har den iranska teokratiska regimen avrättat och mördat tiotusentals människor, enbart för att de har haft modet att protestera mot regimen, eller ibland, när det gäller en ung kvinna, bara för att hon vågat visa sitt hår.

Är det förenligt med folkrätten och rättsstatliga principer att ingripa mot en regim, som så genomgående, grymt och uthålligt förtrycker och mördar människor, inte bara i sitt eget land, utan runt om i världen? Förmodligen är det tragiska svaret ”nej”. Så får man inte agera, utan det är diplomati och förhandlingar som gäller – även gentemot så kallade skurkstater.

I sådant fall kan det eventuellt vara dags att se över hur folkrätten och de rättsstatliga principerna tillämpas i dagens verklighet. Kanske vi inte kan tillämpa dessa principer i förhållande till stater som själva inte har någon som helst ambition att hålla på sådana principer, utom när det gynnar dem själva. I så fall måste vi måhända fastställa andra regler, som fungerar dels i relation till andra rättsstater, dels i förhållande till stater som inte lever efter rättsstatliga principer. l

Magnus Wallander
Ordförande i disciplinnämnden