Tre decennier med dna-bevisning

Dna-bevisning är här för att stanna. Och den är fascinerande på så många plan. Den har gett oss kunskap och perspektiv inte bara på naturvetenskapligt existentiella frågor, utan även praktiskt underlättat för den brottsuppklarande verksamheten att driva förundersökningar i fall där det tidigare inte hade varit möjligt (och även lägga ned förundersökningar i de fall där dna-spåret inneburit att individer tidigt har kunnat avföras som misstänkta).

Det är därför verkligen ingen överdrift att beskriva de senaste trettio årens utveckling inom den forensiska bevisningen som en revolution. Från det att mikroskopet skapades tog det tre hundra år innan dna-spåren blev en verklighet i våra rättssalar och det via läran om cellernas centrala betydelse för alla livsprocesser, Charles Darwins utvecklingslära, det individuella fingeravtrycket och så den slutgiltiga upptäckten av den individuella genetiska koden i våra kromosomer, dna. I början av 1980-talet utvecklade Alec J. Jeffreys tanken bakom den dna-profilering som än i dag ligger till grund för den kriminaltekniska användningen av dna-spår från brottsplatser. Och därefter har den tekniska utvecklingen på området gått i rasande fart. Frågan är dock om den rättskipande verksamheten, vid sin bevisvärdering, har kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.

I slutet av 1980-talet introducerades dna-tekniken i det svenska rättssystemet. Till en början skickades alla spår till och undersöktes av kriminaltekniska laboratorier i England och det var också med hjälp därifrån som Sverige 1989 fick sin första fällande dom med dna-spår som huvudsaklig bevisning. Dörren till framtiden var därmed öppnad och dna-tekniken kunde med lätthet, inom ramen för den fria bevisföringen och den fria bevisprövningen, inkorporeras i den svenska bevisfamiljen. Fram till 1991 utfördes visserligen alla kriminaltekniska dna-analyser vid det engelska laboratoriet, men från och med samma år började dna-analyser att göras på egen hand vid dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (nuvarande Nationellt forensiskt centrum, NFC). England var således ett föregångsland avseende den forensiska bevisningens introduktion och utveckling i Sverige.

Och det finns anledning att återkomma till den anglosaxiska rättstraditionens hantering av den forensiska bevisningen och vad vårt svenska rättssystem har att lära från denna.

De biologiska spår som i dag kan analyseras för dna är allt från blod, sperma, sekret och hår till ben- och muskelvävnad och kräkning. Tillkomsten av möjligheten att registrera dna-profiler från dömda och dna-spår från ouppklarade brott har i sin tur medfört att det antal brott som kan klaras upp genom matchning mellan kända dna-profiler (från såväl dömda som förekommande misstänkta i pågående brottsutredningar) och säkrade spår från brottsplatser har blivit allt större. Genom registerhanteringen har vi därför verkligen gått från en hantering av dna-spår i enskilda fall till en masshantering av ärenden där dna har fått spela en allt större avgörande roll.

Den 1 januari 2006 infördes den rutinmässiga salivtopsningen av skäligen misstänkta personer för brott med fängelse i straffskalan. Det blev det sista stora steget för att knyta ihop den forensiska bevissäcken. Självfallet kan möjligheten att även avföra misstänkta och andra personer från förundersökningar inte nog understrykas ur ett rättssäkerhetsperspektiv och här har dna-tekniken också bidragit till att revolutionera den moderna brottsutredningen.

Även den bakomliggande tekniken vid dna-undersökningar, polymerase chain reaction (PCR), som i korthet bygger på att man masskopierar valda delar av arvsmassan i ett provrör, har förändrats under de gångna trettio åren. I takt med att den PCR-bas­erade tekniken har utvecklats och blivit alltmer känslig krävs allt mindre mängd av ett biologiskt spår för att få fram en matchning mellan spår och individ. Man kan säga att de tidigare dna-teknikerna var mer ”trubbiga” och krävde mer rejäla, och i många fall synbara, spår för att kunna analyseras.

Det är således en fantastisk resa vi har varit med om under de senaste tre decennierna. Att hitta och kunna analysera spår, helst omedvetet avsatta i samband med gärningen av en misstänkt gärningsperson, torde vara en verklig gåva till den brottsuppklarande verksamheten. Och det särskilt i de fall där den misstänkte inte på något sätt medverkar i den pågående förundersökningen. Spåren talar sitt eget språk.

Men är allting verkligen så oproblematiskt som det vid första anblick kan antas vara? Kan vi verkligen vara helt säkra, eller åtminstone ”bortom alla rimliga tvivel”-säkra, på att ett åberopat dna-spår från en brottsplats dels verkligen härrör från den utpekade upphovspersonen (källan till spåret), dels är ett spår från gärningstillfället?

Sedan 1989 har 375 tidigare dömda personer blivit frikända i USA med hjälp av uppdaterad dna-teknik. Det har skett inom ramen för The Innocence Project. I ungefär hälften av fallen har tidigare felaktig tillämpning av dna-bevisen identifierats. Men med hjälp av den nya dna-tekniken har gamla spår kunnat analyseras på nytt och bidragit till att kunna frikänna oskyldigt dömda. The Innocence Project kan studeras från många olika perspektiv men en av de viktigaste lärdomarna är onekligen insikten om att det faktiskt kan bli fel – trots att det vid den ursprungliga rättsliga prövningen inte ansågs föreligga några som helst rimliga tvivel avseende dna-tekniken. The Innocence Project har sedan slutet av 1980-talet bidragit till att det amerikanska rättssystemet reformerat sin syn på den forensiska bevisningen – särskilt avseende den misstänktes möjligheter att försvara sig.

Rätt tillämpat är ett dna-bevis ovärderligt för att komplettera annan befintlig bevisning. Felaktigt tillämpat kan dock ett dna-bevis få förödande konsekvenser för den enskilde individen. Och det finns mörka moln på den i övrigt blåa dna-himlen och de mörka molnen innehåller väsentliga frågor som handlar om personlig integritet i skenet av den tekniska utvecklingen men också frågor som rör rättssäkerheten.

En rättssäker prövning av ett dna-analysresultat utgår alltid från brottsplatsen och tar därför sitt avstamp i spårsäkringen. När den kriminaltekniska dna-analysen introducerades i slutet på 1980-talet krävdes det rejält med biologiskt utgångsmaterial i ett ofta synligt spår för att det skulle kunna analyseras. Det krävdes cirka 1 000 gånger mer biologiskt utgångsmaterial än i dag. Men tekniken utvecklades snabbt. För tjugo år sedan krävdes det ungefär 100 celler för att få en god analys och i dag räcker det med endast ett par hudceller för att få fram en säker dna-analys. Den bakomliggande tekniken har således förfinats och utvecklats enormt de senaste trettio åren. Vad som tidigare uppfattades som en helt ointressant brottsplats kan därför i dag innehålla enorma mängder detekterbara spår – spår som kan ha med gärningen att göra men också spår som kan ha avsatts på platsen av helt andra skäl än brottsliga sådana.

Ett dna-spår kan aldrig direkt identifiera vem som har avsatt spåret. Kopplingen mellan ett spår och en individ baseras på en matematisk beräkning. Genom att jämföra en dna-profil i ett spår med en identifierad persons dna-profil kan visserligen en överensstämmelse (en matchning) mellan profilen i spåret och profilen hos individen indikera att det finns en möjlighet att spåret härrör från just den personen, men det går inte att stanna där. Vi behöver få reda på om den gemensamma dna-profilen är vanligt förekommande eller om den är ovanlig. Ju ovanligare profil desto mindre troligt att någon annan person (obesläktad med den utpekade individen) av ren slump skulle ha kunnat avsätta spåret. Vid en matchning görs därför, med hjälp av en referenspopulation, en matematisk beräkning av sannolikheten för en slumpmässig överensstämmelse mellan obesläktade personer, det vill säga man beräknar hur pass avvikande den matchade dna-profilen är i jämförelse med referenspopulationens genomsnittsprofil. Den matematiska beräkningens slutsats, resultatvärdet av dna-analysen, svarar således lite förenklat på frågan hur mycket mer sannolikt det är att erhålla det aktuella resultatet att spåret faktiskt kommer från den utpekade personen än att det kommer från någon annan.

Dna-analysresultatet uttalar sig således om ett sannolikhetssamband mellan en viss person och ett visst spår. Det är anledningen till att man aldrig kan döma någon för ett brott enbart på grund av en dna-matchning.

Själva bevisvärdet av spåret avgörs dock inte av hur hög sannolikheten för matchning är mellan spår och individ utan istället av närheten mellan spår och gärning. Ett spår som är ett direkt bevis för gärningsmannaskap (till exempel dna från blod på en kniv som använts vid ett mord) har ett högre bevisvärde än ett indirekt spår (till exempel dna på annat föremål i anslutning till en brottsplats). Vilken variant av bakomliggande spårtyp som är aktuell (dna från blod, sperma eller annat sekret) inverkar också av naturliga skäl på bevisvärdet av ett enskilt spår.

Den forensiska (kriminaltekniska) vetenskapen handlar om att finna, säkra och analysera spår från gärningstillfället. Den forensiska vetenskapen utgår från något som brukar benämnas Locards utbytesprincip. I korthet bygger denna princip på att alla kontakter lämnar spår. Kontakterna kan vara allt mellan person–person, person–material och material–material.

Redan i mitten av 1990-talet kunde forskare inom genetiken fastslå att Locards utbytesprincip var den enkla förklaringen till att det egentligen endast krävdes ett handslag för att överföra dna från en person till en annan. Redan då höjdes således ett varningens finger för att övertolka betydelsen av att ett dna-spår hittats på en viss plats – det kunde finnas flera olika anledningar till att spåret hittades just där.

Nutida vetenskaplig forskning om berörings-dna har visat att dna kan överföras inte bara sekundärt utan även i ytterligare led. Kopplingarna kan tydligen vara mer komplexa än vad man tidigare har förstått – med överföringar mellan personer och material i så många steg att det till slut inte är möjligt att förklara uppkomsten av vissa spår på utpekade platser. Att dna kan transporteras via mellanhänder är i sig ingenting nytt. De gamla dna-teknikerna kunde dock inte tidigare fånga upp dessa spår eftersom de innehöll för liten mängd biologiskt grundmaterial för att kunna analyseras, men med den nya högkänsliga dna-tekniken kan vi numera finna fullvärdiga dna-profiler i oändligt många fler fall än tidigare. Och det kan naturligtvis ställa till det inom ramen för den rättsliga prövningen.

Den nya känsliga dna-tekniken är ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan har de förfinade tekniska metoderna gett oss möjligheten att hitta fler spår på brottsplatsen eller i anknytning till gärningen, men å andra sidan har de också medfört en risk för att vi faktiskt får alldeles för mycket information från våra brottsplatser (även inbegripande spår som inte har något som helst med brottet att göra). Den initiala risken vid bevisvärderingen av sistnämnda spår är att kopplingen mellan spår och identitet får mer fokus än spårets potentiella felaktiga grund (inte ett spår från gärningen). Om det inom ramen för den rättsliga prövningen skulle åberopas dna-spår som inte har med gärningen att göra är det en felkälla som ska upptäckas allra senast i samband med domstolens bevisvärdering. Frågan är dock om det ens är praktiskt möjligt för domstolen att göra det.

NFC:s uppdrag är att, om möjligt, sammankoppla ett spår (vad) med källan till spåret (vad/vem). Om det biologiska spåret åberopas som bevisning är det åklagaren som har att styrka att spåret dels har avsatts av en viss person, dels har avsatts vid den tidpunkt som påstås inom ramen för gärningspåståendet. Det ankommer med andra ord på åklagaren att vid behov kunna visa att ett åberopat spår är resultatet av en direkt kontakt med källan till spåret och att det inte är fråga om en sekundär överföring via en eller flera mellanhänder. Touch-dna (eller berörings-dna) är dna som överförs via hudceller i samband med att en person håller eller vidrör ett objekt eller en person.

Utgångspunkten är ju att alla kontakter lämnar spår, men för att kunna utvinna en fullvärdig dna-profil måste det ha avsatts en viss ”mängd” dna. I dag krävs det som sagt en mycket liten mängd dna för att få fram en fullvärdig dna-profil, cirka ett nanogram dna (motsvarande endast ett par celler). Forskning på området har med tydlighet visat att även avsättningar genom touch-dna resulterar i fullvärdiga dna-profiler, varför det i dag i många fall är helt omöjligt att genom analysen avgöra om det är fråga om direkta eller sekundära avsättningar av dna.

En sekundär överföring från person till person behöver inte nödvändigtvis innebära att spår från båda personerna påträffas på ett objekt, men en varningssignal för att det kan vara fråga om sekundär överföring av dna-spår i ett enskilt fall är förekomsten av blandbilder. Av NFC:s sakkunnigutlåtanden framgår tydligt om analysen av ett område visar på en blandning av dna från minst två personer eller flera. Vidare innebär skrivningen ”dna påvisades” enligt NFC att dna har påvisats i ett spår men att den bakomliggande spårtypen inte har kunnat fastställas. Det innebär att det kan finnas flera möjligheter att förklara analysresultatet, det vill säga att det kan finnas flera personer som har en dna-profil som av en slump kan överensstämma med den i målet intressanta dna-profilen men också att det kan vara fråga om så kallat berörings-dna.

Vissa blandbilder är relativt enkla att tyda medan andra kan vara mycket mer komplexa och svåra att analysera. Vissa blandbilder kan till och med vara så komplexa att de inte kan analyseras alls. Blandbildernas komplexitet avgörs av omständigheterna i det enskilda fallet men ju fler individers dna som blandats desto svårare är det i allmänhet att analysera materialet på ett tillförlitligt sätt. Hur många individer som avsatt dna i en blandbild kan i vissa fall vara svårt att avgöra, liksom vilken mängd dna respektive individ bidragit med. Kvaliteten på spåret, exempelvis om det har börjat brytas ned eller är gammalt, kan också påverka möjligheten att analysera en blandbild.

Men varför är blandbilder då svåra att analysera? Det har med alleler att göra. Vid en kriminalteknisk dna-undersökning tittar man inte på en individs hela dna-uppsättning. Istället har man valt ut en begränsad del innehållande ett antal markörer som skiljer sig från person till person. Dessa genvariationer brukar kallas alleler och i människans 23 kromosompar återfinns dessa alleler på bestämda platser (loci). Eftersom kromosomerna existerar i par återfinns två varianter av alleler på dessa platser – en nedärvd från respektive förälder. En kombination av två alleler från föräldrarna bestämmer exempelvis vilken ögonfärg ett barn har. Nyckeln till att identifiera en individs dna-profil är således vetskapen om vilka alleler personen har.

I samband med dna-analysen sker en masskopiering av arvsmassan i ett provrör vilket medför uppkomsten av miljontals kopior av allelerna. Förekommer flera personers dna i provet blandas allelerna från samtliga individer och det blir många gånger omöjligt att hänföra rätt alleler till rätt person. Så bara för att en utpekad individs alleler finns i en blandbild behöver det därför inte innebära att personen rent faktiskt har bidragit till denna. De i spåret förekommande allelerna kan vara resultatet av en kombination av andra personers dna, vilka tillsammans innehåller alla de typer av alleler som även råkar ingå i den misstänktes dna-profil.

Sedan våren 2022 använder sig NFC av ett nytt expertsystem för hantering, bedömning och beräkning av komplexa dna-resultat – DNAxs. Systemet är inriktat på att hantera resultat av blandbilder med dna från upp till fyra personer eller i andra ärenden där dna-resultatet är svagt. Beräkningar baserade på DNAxs har prövats av svensk domstol och visat sig vara framgångsrika exempelvis vid undersökning av mordvapen för att särskilja tre personers dna-profiler åt. DNAxs kan således vara ett hjälpmedel att tolka blandbilder, men den grundläggande frågan avseende hur och när ett dna-spår från en viss person har hamnat på exempelvis vapnet är dock en helt annan fråga.

Blandbilder och särskilt risken för förekomst av sekundärt överfört dna är således enligt min mening fortfarande djupt problematiska – inte bara för NFC utan självfallet även för den dömande verksamheten. Ändå åberopas och döms individer dagligen i våra domstolar baserat på förekomsten av dna på en plats av vikt för åklagarens framförda hypotes. Och detta sker ofta utan att bakomliggande spårtyp har kunnat identifieras.

På vilket sätt ska då svenska domstolar förhålla sig till Locards utbytesprincip och den möjliga förekomsten av berörings-dna istället för dna från en direkt kontakt i samband med att ett enskilt dna-spår ska värderas?

Beviskravet ställt utom ”rimligt” tvivel innebär att det praktiskt sett ska framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig eller att det kan ha gått till på något annat sätt än i enlighet med åklagarens hypotes. Alla friande alternativ till åklagarens gärningspåstående ska således ha kunnat elimineras. Men vad innebär risken för sekundär överföring av dna-spår i relation till det höga beviskravet? Kan exempelvis rimliga tvivel anses föreligga om det inte går att utreda hur ett dna-spår har hamnat på den aktuella platsen och vem bär i sådant fall ansvaret för att denna fråga prövas i det enskilda fallet?

För att kunna besvara denna fråga behöver vi dels beakta den tekniska utvecklingen på det forensiska området, dels skilja mellan enskilda fall som innehåller endast ett dna-spår från fall där dna-spåret ingår som ett av flera indirekta bevis. Vad avser den sistnämnda frågan kan vi finna viss vägledning i två viktiga prejudikat.

I NJA 2003 s. 591 har Högsta domstolen, HD, slagit fast att domstolarna vid sin bevisvärdering av en dna-analys alltid ska göra en rimlighetsbedömning i det enskilda fallet.

I det aktuella fallet hade en butiksanställd bevittnat hur en av fyra identiskt maskerade gärningspersoner skar sig på ett monterglas i klockbutiken i samband med rånet. Kopplingen mellan gärningspersonen och blodspåret var således helt oproblematisk eftersom det fanns ett vittne. Överensstämmelsen, matchningen, mellan den misstänkte och dna-spåret dröjde dock ett år och kunde göras först i samband med att personen blev misstänkt i en annan utredning.

Frågan HD skulle ta ställning till var hur en matchning mellan spår och misstänkt skulle värderas när det i övrigt saknades direkt bevisning för den tilltalades skuld. HD uttalade då att det var den enskilda dna-analysens rimlighet som skulle bedömas. Om dna-analysens resultatvärde visar att ”det kan hållas för visst …” (vilket motsvarar dagens högsta nivå grad +4 i den niogradiga resultatskalan) ansåg HD att risken för slumpmässig överensstämmelse mellan dna-profiler från obesläktade personer är försumbar och bevisvärdet av en sådan slutsats ansågs vara mycket starkt. Utgångspunkten för HD var därför att när det, som i det aktuella fallet, var utrett att de analyserade blodspåren från brottsplatsen kom från gärningsmannen och resultatvärdet låg på högsta nivå så medförde det sammantaget att beviskravet att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att det är aktuell person som är gärningsmannen ansågs uppfyllt. Dock under förutsättning att slutsatsen av dna-analysen framstår som rimlig. Vid denna rimlighetsbedömning bör enligt HD beaktas om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningspersonen. Andra faktorer av betydelse är ”personens anknytning till orten där brottet begåtts samt hur dennes kön, ålder, längd och ursprung förhåller sig till förekommande vittnesuppgifter”.

HD:s prejudikat kunde ha varit mer klargörande avseende just de omständigheter som bör ligga till grund för en rimlighetsbedömning av ett dna-spår, exempelvis i de fall där det saknas vittnen eller annan stödbevisning. 2003 års NJA-fall är dock en produkt av sin tid – en tid när dna-tekniken inte på långa vägar var lika tekniskt avancerad som i dag. Dessutom avsåg målet värderingen av enstaka dna-spår (i blod) och dess koppling till den åtalade gärningen.

Men prejudikatet bör fortfarande tillmätas stor betydelse vid bevisvärderingen av dna-analyser och särskilt på en punkt är domen mycket tydlig – det ankommer på domstolen att vid sin rimlighetsbedömning beakta om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningspersonen. En sådan omständighet skulle kunna vara den i dag mycket verkliga risken för sekundär överföring av spår som inte har något med gärningen att göra.

I dom meddelad av HD den 14 februari 2023 i mål nr B 5952-21 (”Mordet vid busshållplatsen”) prövades frågan om hur bevisvärderingen ska gå till när den åberopade bevisningen uteslutande består av ett antal olika indirekta bevis, däribland dna-spår.

Inledningsvis fastslås i domen att för att åklagaren ska uppfylla sin bevisbörda måste han eller hon presentera en utredning som till sin omfattning kan ligga till grund för att åtalet ska anses vara styrkt. För en fällande dom krävs att domstolen finner att det genom den utredning som har lagts fram i målet är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning som åklagaren påstår. Utredningen ska vidare vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare utredning skulle ändra bedömningen. Kvarstående osäkerhet efter att utredningen har lagts fram kan leda till att beviskravet inte är uppfyllt (p. 12–13).

Vad gäller alternativa förklaringar är utgångspunkten att alla någorlunda rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas för att domen ska bli fällande. En alternativ förklaring till det som åklagaren påstår måste dock framstå som praktiskt möjlig och det ska finnas anledning att räkna med den just i det fall som bevisprövningen avser. Betydelsen av en alternativ förklaring kan i det enskilda fallet, fastslår HD, vara beroende av hur stark den övriga utredningen till stöd för åtalet är (p. 14).

Av domen framgår vidare att domstolen vid sin bevisvärdering först ska bedöma styrkan i varje enskilt bevis för att därefter väga samman all den bevisning som har åberopats (p. 26). Av vikt för bedömningen av den samlade styrkan i bevisningen är styrkan i varje enskilt bevis, hur många bevis det finns och hur bevisen förhåller sig till varandra, till exempel om de är fristående och samverkande eller om de utgör olika delar av en kedja med flera olika led. HD fastslår vidare att det sammanvägda bevisvärdet av två fristående och samverkande bevis i princip är högre än värdet av varje enskilt bevis (p. 27). Först vid sammanvägningen av all den bevisning som parterna har åberopat kan domstolen uttala sig om huruvida åklagaren har presenterat så stark bevisning att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Domstolen ska då också pröva betydelsen av alternativa förklaringar (p. 28).

Så mot bakgrund av förekomsten av blandbilder, berörings-dna och sekundära överföringar av spår, skulle de i sig kunna vara sådana alternativa förklaringar som skulle ha behövt elimineras innan ett åtal kan anses styrkt?

Om det i sistnämnda mål endast hade åberopats ett dna-spår och det inte hade kunnat uteslutas att spåret var sekundärt överfört, då hade det enligt min mening varit fråga om ett rimligt alternativ till åklagarens hypotes. Men om det, som i det nu aktuella fallet, åberopas ett flertal indirekta bevis i form av bland annat dna-spår och samtliga bevis pekar åt samma håll, då kan det sammanvägda bevisvärdet av flera fristående och samverkande bevis i princip bli högre än värdet av varje enskilt bevis.

Det är viktigt att i det här läget understryka att kvarvarande alternativa förklaringar till hur ett dna-spår hamnat på ett visst ställe inte behöver innebära att spåret i sig inte har ett värde. Spåret finns ju där och kan kopplas till en individ med en viss sannolikhet. I sistnämnda dom använder HD skrivningen ”ett inte oväsentligt bevisvärde”. I fall som detta, när även den övriga bevisningen är indirekt, kan det dock finnas alternativa förklaringar till det som vart och ett av bevisen utvisar. Därför blir det enligt HD:s resonemang viktigt att vid en sammanvägning av bevisen bedöma hur de förhåller sig till varandra (p. 66). Är de enskilda bevisen var för sig fristående, men samverkande med varandra, då kommer det sammanlagda bevisvärdet att vara högt. Det, tillsammans med övriga omständigheter i målet, kan sammantaget medföra att åklagarens åberopade bevisning är ett mycket starkt stöd för åtalet.

Visserligen ankommer det på åklagaren att inom ramen för sin objektivitet även lyfta fram eventuella omständigheter som talar till den misstänktes fördel (och där risken för sekundär överföring torde vara en sådan omständighet), men av naturliga skäl är denna invändning något som i de allra flesta fall fortsättningsvis ankommer på försvaret att framföra och argumentera för. Och det särskilt i mål där det endast förekommer indirekt bevisning och det nu finns ett vägledande prejudikat om just sammanvägning av indirekta bevis.

Men hur ska försvaret dels kunna få information om att det kan finnas en risk för just sekundär överföring av dna i det enskilda fallet, dels kunna förbereda ett underlag för en sådan invändning? Nyckelordet är transparens, det vill säga tillgång till hela den forensiska utredningen så tidigt som möjligt. Just transparens är tätt sammankopplad med försvarets möjligheter att i det enskilda fallet argumentera avseende ett visst dna-spårs bevisrättsliga värde. Transparensen avser allt från spårsäkring till hantering och analyser med mera. Transparens är också en grundförutsättning för offentlig kontroll.

Låt oss därför återkoppla till den anglosaxiska rättstraditionen, den kriminaltekniska dna-analysens barnkammare, och se på försvarets möjligheter att förbereda sitt försvar och sin argumentation avseende dna-bevisningen i det enskilda fallet.

Lärdomarna från The Innocence Project och dess verksamhet har lämnat avtryck inom framförallt det amerikanska rättssystemet, vilket återspeglas i att rättssäkerhet anses bygga på båda sidors lika tillgång till dna-bevisningen.

The American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till Sveriges advokatsamfund, har sammanställt regelverket ”Standards for Criminal Justice on DNA Evidence”, vilket har antagits av de flesta delstaterna i USA. Regelverket ger försvarsadvokaterna ett antal grundläggande rättigheter både under pågående och efter avslutad förundersökning för att bereda dem möjligheten att ge sin klient ett gott försvar i just dna-bevishänseende. Det handlar om allt från tillgång till brottsplatsen för att låta utföra egna undersökningar till tillgång till all dna-dokumentation i god tid före rättegången. Det handlar även om möjligheten att med hjälp av en egen expert få undersöka och utföra tester på i målet förekommande dna-material med mera.

Det är tydligt att domstolens möjligheter till en rättssäker prövning av dna-analyser av spår från brottsplatser går via försvarets möjligheter att lyfta risker och svagheter med ett specifikt dna-spår men också via domstolens egna möjligheter till insyn i den forensiska verksamheten.

Dna-analyserna har verkligen revolutionerat bevisrätten. Men vi har också mycket att lära av de senaste trettio åren med den kriminaltekniska dna-tekniken och dess utveckling. För vi vet i dag hur lite vi viss­te för trettio år sen i skenet av hur mycket vi vet i dag.

Vi ska vara rädda om dna-bevisningen, men samtidigt vara väl medvetna om dess svagheter. Att som försvarare lyfta fram tveksamheter avseende dna-spårens rimlighet och koppling till gärningen i det enskilda fallet (alternativa förklaringar till spårets placering) är försvarsadvokatens plikt. Och det ska den åberopade dna-bevisningen tåla. Därefter är det domstolens roll att värdera det enskilda dna-spårets rimlighet och dess bevisvärde i det enskilda fallet, oavsett om det förekommer som ensamt eller som ett av flera indirekta bevis.

För det tål att upprepas – ett dna-spår kan i de allra flesta fallen endast berätta om vem och var, inte hur och när det avsattes. Sistnämnda aspekter ankommer på den övriga bevisningen och omständigheterna i målet att styrka bortom alla rimliga tvivel. Och det gäller självklart även frågan om sekundär överföring – den svåraste och mest problematiska utmaningen för våra domstolar så här trettio år efter dna-bevisets introduktion.

Johanna Björkman
Advokat

Advokat Johanna Björkman har tidigare arbetat som kammaråklagare. Hon forskar och undervisar om kriminalteknisk bevisning. I en kommande avhandling har Björkman studerat hur domstolarna ska värdera dna-bevisning.