Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål väcker reaktioner

Redan 2014 konstaterade Biträdeskostnadsutredningen att reglerna om återbetalning av försvararkostnader tillämpades i mindre omfattning än vad lagen medger. Utredningen föreslog att reglerna skulle skärpas.

Först i år har den nya regeringen i en promemoria presenterat förslag om att införa strängare lagstiftning, så att mer av försvararkostnaderna ska betalas tillbaka. Förslagen remissbehandlas för närvarande. I dag betalas endast en liten del av de totala kostnaderna tillbaka till staten.

Har återbetalning blivit huvudregel?

Advokat Christer Otto, verksam i Malmö, och hans byråkollega konstaterar att återbetalning av försvararkostnaderna är huvudregel sedan cirka två år tillbaka vid fällande dom i Malmö tingsrätt. Från att i princip inte ha tillämpats har återbetalning av försvararkostnaderna numera alltså blivit regel, enligt Christer Otto.

– Regeln att den tilltalade kan bli återbetalningsskyldig har funnits mycket länge, men har alltså inte tillämpats, utan försvararkostnaderna stannade på staten, säger Christer Otto, som konstaterar att den tilltalade inte själv kan styra över försvararkostnaderna, eftersom det är domstolen som bestämmer om den tilltalade ska ha en försvarare även om den tilltalade inte vill ha det.

Den tilltalade styr inte heller över förundersökning och antalet förhör. Christer Otto poängterar att det kan handla om betydande belopp, mer än 100 000 kronor av beskattade medel. Numer upplyser Christer Otto alltid sina klienter tidigt om att de kan bli återbetalningsskyldiga.

Christer Otto konstaterar att Malmö tingsrätt tillämpar regeln om återbetalningsskyldighet olika i mål som är närmast identiska.

I ett mål om grov trolöshet mot huvudman som avgjordes av Malmö tingsrätt 2021, var Christer Otto offentlig försvarare. Tingsrätten dömde hans klient till villkorlig dom och 90 dagsböter, sammanlagt drygt 38 000 kronor. Dessutom ålade domstolen klienten återbetalningsskyldighet för försvararkostnaderna.

Men Christer Otto pekar på att Malmö tingsrätt 2021 avgjorde ett annat mål om trolöshet mot huvudman med nästan identiskt innehåll, där gärningsmännen dömdes till villkorlig dom utan böter. I det målet satte tingsrätten ned återbetalningsskyldigheten för de dömda, som hade god ekonomi, till en tredjedel av försvararkostnaderna. Domstolen motiverade nedsättningen med att kostnaderna annars inte skulle stå i proportion till påföljderna, med hänvisning till hovrättsfallet RH 1988:73. Men i målet där Christer Otto var försvarare gjorde Malmö tingsrätt ingen rimlighetsbedömning.

– Det strider mot principen om lika bedömning av lika gärningar, säger Christer Otto, som anser att det finns ett stort behov av att undanröja godtyckligheten i tillämpningen av rättegångsbalken 31 kap. 1 § första stycket.

Christer Otto framhåller att förarbetena anger att det är viktigt att den dömdes betalningsförmåga tas i anspråk inom rimliga gränser (se prop. 1972:4 s. 267).

– Det strider mot förutsägbarhet och rättssäkerhet när en person blir misstänkt för brott och förundersökning inleds om inte korrekt information ges, tillägger Christer Otto, som noterat att den förändrade inställningen om återbetalning sammanfaller med den ökade uppmärksamheten kring försvararkostnader, och han kan inte utesluta ett samband.

Han menar också att den information den misstänkte får vid det första polisförhöret enligt förundersökningskungörelsen (FUK) strider mot rättegångsbalken. FUK 12 § andra stycket lyder: ”Den misstänkte ska även informeras om att staten betalar kostnaden för en offentlig försvarare, men att den som döms för ett brott kan bli skyldig att betala tillbaka hela eller delar av kostnaden.” Där anges alltså att den misstänkte kan bli återbetalningsskyldig vid fällande dom – men i rättegångsbalken 31 kap. 1 § föreskrivs att den som döms ska ersätta staten för kostnaderna.

Christer Otto menar att det i grunden är en fråga om rättssäkerhet, när den som anklagas för brott inte får rätt till en försvarare på statens bekostnad utan måste stå för stora kostnader själv.

– Innebär det inte en kraftig inskränkning i rätten till access to justice? frågar han.

Christer Otto ifrågasätter om inte återbetalningsskyldigheten i den dömdes ­situation kan uppfattas som ett extra ­penningstraff, som därmed utgör en dubbelbestraffning. Strider inte det mot reglerna om ne bis in idem i Europa­konventionen och EU:s rättighetsstadga? frågar han retoriskt.

Orimliga proportioner mellan straff och rättegångskostnad

Advokat Camilla Wikland arbetar bland annat med brottmål på Hope Advokater i Göteborg. I juni 2021 skrev hon en krönika i webbtidningen Dagens Juridik. Där ifrågasatte hon om reglerna som innebär att den som döms för brott ofta måste betala tillbaka mycket stora belopp i rättegångskostnader verkligen är förenliga med rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvarare.

I krönikan konstaterar Camilla Wikland att den dömde i princip får stå för alla rättegångskostnader, om han eller hon har en årslön över 260 000 kronor. Hon noterar också att inkomstgränsen bestämdes genom en lagändring den 1 januari 1999 – för snart 25 år sedan.

– Det som jag på allvar reagerar på är hur reglerna är utformade och att det krävs en så liten inkomst för att man ska betala tillbaka hela rättegångskostnaden. Normen motsvarar en inkomst på 21 000 kr i månaden före skatt. Det kommer de flesta som har ett heltidsjobb upp i. De grovt kriminella däremot, som oftast inte har en beskattningsbar inkomst men kan tjäna pengar på annat sätt, behöver inte betala. Brytpunkten är alldeles för låg, och den är dessutom över 20 år gammal, säger Camilla Wikland.

Camilla Wikland beskriver ett verkligt exempel där en person åtalades för misshandel av normalgraden men efter argumentation från försvararen dömdes för ringa misshandel. Påföljden blev dagsböter med 14 000 kr. Tingsrättsförhandlingen pågick en hel dag och krävde rätt stora förberedelser för både försvararen och målsägandebiträdet. Den dömde levde under ordnade förhållanden med 30 000 kronor i månadslön och hade underhållsskyldighet för två barn. Tingsrätten beslöt att den tilltalade skulle betala tillbaka hela kostnaden för försvararen och målsägandebiträdet – totalt 70 000 kronor.

– Personen som blev återbetalningsskyldig hade absolut inte några möjligheter att betala det stora beloppet med sin inkomst, med hyra och underhållsskyldighet i förhållande till något barn. Det var bara dagsböter 14 000 kronor som var påföljden, och så fick han betala rättegångskostnader på 70 000 kronor.

Efter domen fick den dömde ett brev från Rättshjälpsmyndigheten med krav på betalning. Det finns inte någon möjlighet att få en avbetalningsplan, utan allt måste betalas direkt. Om den tilltalade inte lyckas betala lämnas kravet till Kronofogdemyndigheten för indrivning.

– Det går inte att få anstånd, utan kravet lämnas direkt till kronofogden. Det blir en tillgångsutredning, och så konstaterar kronofogden att det saknas utmätningsbara tillgångar. Då kan det bli löneutmätning, som man ska ha med sig under väldigt lång tid: 70 000 kronor från en person som tjänar 21 000 kronor, om det ens finns ett utrymme för utmätning – eller så kommer personen på obestånd. Det blir otroligt allvarliga konsekvenser. I ett stort ekobrottmål kanske man har en klient som får ett halvårs fängelse, och så kan rättegångskostnaderna vara uppemot 350 000 kronor, säger Camilla Wikland.

Camilla Wikland menar att återbetalningsskyldigheten nästan kan uppfattas som ett straff i sig, när proportionerna mellan straff och rättegångskostnad är sådana.

– Det är rimligt att man återbetalar, det ifrågasätter jag inte. Det är bara hur mycket det blir. Jag undrar faktiskt om man kunde få frågan prövad om det kan ses som någon form av dubbel bestraffning.

Camilla Wiklund efterlyser ändringar av regelverket.

– Det borde finnas ett tak för återbetalningsskyldigheten i förhållande till inkomsten, och en möjlighet till avbetalning, säger hon.

Tom Knutson och Magnus Andersson