Tiden i koncentrationslägret och vägen fram

Thomas tysk-judiska föräldrar hade flyttat från Tyskland till Tjeckoslovakien 1933. 1939 hade det blivit farligt för judar även i Tjeckoslovakien och familjen begav sig till Polen, till det judiska gettot i Kielce. Senare förde tyska soldater bort mer än 20 000 människor, nästan hela den judiska befolkningen i Kielce, till Treblinka där de mördades. De som inte skickades till Treblinka, däribland Thomas familj, hamnade i ett arbetsläger i Kielce. I juli 1944 fördes familjen ombord på ett godståg. Tåget stannade vid en station med namnet Auschwitz-Birkenau. Thomas familj fördes inte till Birkenau utan till Auschwitz. Normalt sett gjordes ett urval, berättar han. De som skickades till Birkenau mördades, de som fördes till Auschwitz hamnade i ett arbetsläger. Den här dagen gjordes inte något urval. Enligt Thomas hade han skickats till Birkenau om så varit fallet. Han brukar därför säga att han hade tur som kom till Auschwitz. Väl framme skildes han från sin mamma. Men han hade sin pappa kvar.

Maten var mycket knapp och många svalt ihjäl. Varje dag ställdes fångarna upp för att räknas, ofta hade någon dött under natten. Ungefär varannan vecka gjordes ett urval. Barn, gamla och sjuka fördes bort till gaskamrarna. Thomas brukade ställa sig längst bak, sedan smet han in i baracken om han trodde att det skulle göras ett urval. Han minns särskilt den fasa han upplevde när han såg den ökände doktor Mengele närvara vid kontrollerna.

– Som barn i lägret hade jag två dominerande känslor. Den första var hungern. Man fick en liten bit mörkt bröd på morgonen. En vattnig soppa till lunch. Och om man hade tur fick man en liten brödbit på kvällen. Alla fick samma portion så för ett barn var det inte lika illa som för en vuxen människa. Men den värsta känslan var rädslan.

Vad höll då uppe hans mod, som så ung hamnade i ett jordiskt helvete? Thomas understryker att varken han eller hans familj var eller är djupt troende. Och visserligen hade en spåkvinna förutspått före kriget att han var ett Glückskind, som skulle övervinna de svåra tider som var i antågande. Det gav mamman hopp. Så till den grad att hon under två år efter kriget envist kämpade för att återfinna Thomas, vilket hon lyckades med. Men vad som höll hans mod uppe var något annat.

– Jag tänkte inte låta Hitler vinna. Och jag visste att jag skulle återförenas med mina föräldrar. Jag kunde inte föreställa mig att något skulle hända dem trots allt jag såg, säger han och tillägger att den vänskapen som växt fram mellan honom och ett par andra pojkar i lägret var mycket viktig. Kamraterna hjälptes åt och stöttade varandra.

– Barn är verkligt kreativa när de är ensamma och kämpar för sin överlevnad, säger han.

I januari 1945 fick fångarna order att lämna lägret och tusentals tvingades ut på en lång marsch i den kalla vintern. Med sina unga vänner klarade Thomas marschen. Efter en tågtransport hamnade han i koncentrationslägret Sachsenhausen, några mil norr om Berlin. Där amputerades två av hans tår, som förfrusit under den långa marschen. I slutet av april 1945 intog ryska soldater det av tyskarna då övergivna lägret. Thomas, 11 år, fördes till ett judiskt barnhem nära Warszawa i Polen.

Thomas och hans mamma återförenades den 29 december 1946. Hon hade överlevt till skillnad från hans pappa. De två flyttade till Göttingen i Tyskland. Senare emigrerade Thomas till USA 1951 för att bo hos sin morbror och moster medan mamman flyttade till Italien med sin nya make. 

Tom Knutson