Svåra avvägningar när tron möter juridiken

Religionssociologer talar i dag om att religionen åter blivit synlig i samhället, efter att i många år ha legat i träda i det sekulära Sverige och Västeuropa. Plötsligt dyker nya religiöst präglade frågeställningar upp i skolan, på arbetsmarknaden och i det offentliga rummet. Detta trots att svenskarna i dag är ett av världens minst religiösa folk, åtminstone om man räknar etablerade och organiserade religioner.

Många av de nya religionsfrågorna har kommit med migrationen och inflyttningen av människor för vilka tron och religionen är en central del av livet. Men även inom den svenska kristenheten talar vissa för att religionen ska få synas och ta plats på ett annat sätt än vi är vana vid. Även i rättsväsendet, det svenska och de europeiska, dyker religionsfrågorna upp. I centrum av många mål – oavsett om det från början handlar om polisens tillämpning av ordningslagen eller en prövning enligt diskrimineringslagen – hamnar religionsfriheten.

Advokat Percy Bratt har i många år arbetat med rättighetsjuridik. Han har märkt hur religionen nu får större plats i domstolar och hos myndigheter. Religionen ställs mot andra, ofta helt berättigade, intressen, och avvägningar måste göras. Men att väga människors djupt kända religiösa behov är svårt, i synnerhet som de många gånger är svåra att alls förstå. Percy Bratt tar halalslakt som ett exempel.

– I Sverige ser vi djurskyddsintresset, som förstås är en oerhört central komponent. Men det som finns i andra vågskålen är väldigt svårt att ta till sig. Det ses som gammal vidskepelse. Den synen visar en bristande förståelse för religionens betydelse för många män­niskor, och risken är att det då inte blir någon avvägning alls, säger han.

Forskaren Victoria Enkvist pekar i sin avhandling på hur den svenska synen på religion formats av vårt kristna, lutherska arv. Svenskens historiska tro ställer inga krav på speciellt handlande utanför det rent privata. Inte heller innehåller den lutherska kristendomen krav på religiösa symboler, som särskilda kläder.

Annorlunda uttryckt: religion i Sverige är allt sedan reformationen främst en personlig angelägenhet, en sak mellan mig och Gud. Privatiseringen av religionen har sedan befästs i det moderna och individualistiska samhället. I den kontexten blir det ganska naturligt att religionsfriheten främst definieras som rätten att ”gå in i sin kammare och bedja”, för att låna lundaprofessorn Håkan Strömbergs ord.

Men för många andra människor runt om i världen, och många av de migranter som på senare år kommit till Sverige, är religionen varken privat eller främst inriktad på en personlig relation med guddomen. Religionen är i stället något som levs och utövas, genom vad och hur man äter eller inte äter, vilka kläder man bär, vilken familjerätt man tillämpar och en lång rad andra saker. Och det är här krockarna uppstår: när de olika levda religionernas uttryck ska passas in i det svenska samhället och i den svenska rätten.

Nya frågor kommer

Martin Mörk, chef för processenheten hos myndigheten Diskrimineringsombudsmannen, ser även han hur nya frågor kopplade till religion och tro dyker upp.

– Vi har haft frågeställningar som rör religion även tidigare, som kvinnoprästfrågan, och även diskussioner kring aborter. Men det vi ser i dag handlar väldigt mycket om förhållandet mellan vissa muslimska trosinriktningar och frågor kopplade till jämställdhet. Och de frågorna diskuteras ofta från ett integrationsperspektiv, berättar han.

Allt oftare reses också krav på att slippa konfronteras med religion och religiösa uttryck.

– Många vill ha sammanhang där det inte finns religiösa uttryck. Det har sin grund i den franska traditionen om laïcité (se faktaruta på s. 46), säger Martin Mörk, som också konstaterar att frågan om religionens plats i samhället definitivt är mer laddad i dag än tidigare.

Advokat Erik Danhard är specialiserad på arbetsrätt och företrädde de båda landstingen i de två barnmorskemålen (se s. 44). Även han upplever att religionsfriheten och frågor kopplade till den har fått en ökad aktualitet på det arbetsrättsliga området under de senaste åren, vilket flera domar från arbetsdomstolen visar.

– Det som nog sticker ut är den negativa religionsfriheten, rätten för andra att inte bli pådyvlade någon annans religiositet. Den blir så mycket tydligare när det gäller den här grunden i förhållande till de andra skyddade intressena enligt diskrimineringslagen, säger Erik Danhard.

Blir vi och de

Även Thed Adelswärd, chefsrådman vid Lunds tingsrätt, upplever att religionsfrågorna blir mer framträdande i domstolen, inte minst i familjerätten. Här blir det viktigt att som domare ha kunskap om andra rättsordningar och om religionens roll i dem, menar han.

– Vi tillämpar ju svensk rätt och anpassar inte vår lagstiftning till detta. Men för att kunna föra en meningsfull diskussion är det bra att ha något grepp om vad en person som vuxit upp i ett muslimskt land eller som för den delen kommer från en annan religion tänker, säger han.

Adelswärd själv är mycket intresserad av andra rättsordningar, inte minst den islamiska rätten sharia, som han också håller utbildningar om. Men även om kunskap alltid är av godo känner han ibland tvekan för att föreläsa och tala om sharia.

– Kunskap kan dessvärre utnyttjas på olika sätt. Den som bryter ut delar av kunskapen kan använda det för att ringakta eller få understöd till åsikter om muslimer och om islam som jag inte på något sätt delar, säger Adelswärd.

Som Thed Adelswärds uttalande antyder tycks just islam som religion på många sätt upplevas som särskilt problematisk i Sverige och Västeuropa. Muslimska symboler, som huvudduk eller heltäckande slöja eller skägg, väcker ofta reaktioner och diskussioner, på ett annat sätt än sjungande frälsningssoldater eller orange­klädda buddhistmunkar. 

Religionssociologen Martha Middlemiss Lé Mon tror att många gör kopplingar till terrorism. Risken är dock att det resonemanget leder till ett vi-och- de-tänkande, påpekar hon.

– Tanken blir att den religiösa människan inte är som du och jag, vit, medelklass och utbildad, säger hon och fortsätter:

– Det handlar om balans. Det är klart att vi måste värna om vår demokrati och säga stopp till vissa saker. Men om man bara exotifierar religion som något annorlunda så kommer man ändå inte åt det. Frågan är vad som är problematiskt – är det religion eller är det något annat?

Demokrati och jämställdhet tar över

Det inhemska skyddet för religionsfriheten finns i regeringsformens andra kapitel. Till skillnad från flera andra av fri- och rättigheterna i regeringsformen är religionsfriheten absolut.

Enligt Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet, finns det såväl historiska som praktiska skäl till att religionsfriheten särbehandlas på detta sätt.

– Dels försökte lagstiftaren göra upp med Sveriges historia och signalera vad samhället handlar om i dag. Dels är det viktigt att ha religionsfrihet för att motverka en totalitär samhällsutveckling, konstaterar Anna-Sara Lind.

Victoria Enkvist har i sin avhandling fördjupat sig i religionsfrihetens rättsliga ramar. Hon menar att religionsfriheten i praktiken behandlas som en relativ rättighet, som hela tiden vägs mot andra
intressen. ”Synen på religionsfriheten och dess innehåll och styrka tycks variera beroende på vilket det motstående intresset är” skriver hon bland annat. Det innebär att religionsfriheten i Sverige de facto är underordnad värden som demokrati och jämställdhet.

Slutsatsen blir, för Victoria Enkvist, att vi borde anpassa grundlagen till verkligheten, så att religionsfriheten blir relativ precis som de övriga fri- och rättigheterna i regeringsformen.

Advokat Percy Bratt delar Victoria Enkvists analys.

– Den absoluta religionsfriheten i regeringsformen har visar sig vara väldigt irrelevant. En
religionsfrihet som ska vara levande måste ha den här karaktären av relativ rättighet som i Europakonventionen. Rättigheterna måste alltid vägas mot motstående intressen, men ska väga särskilt tungt i vågskålen, säger han.

Enkvists forskarkollega Anna-Sara Lind ser dock en poäng med det absoluta skyddet.

– Religionsfrihetens innersta kärna är absolut, men väldigt liten. Men religionsfriheten skyddas också av de andra fri- och rättigheterna, som yttrandefriheten och informationsfriheten. Det gör ju att alla religiösa uttryck har ett skydd, säger hon.

Visserligen måste dessa andra rättigheter vägas mot andra hänsyn. Men den absoluta kärnan fyller en viktig funktion som yttersta garant, menar Anna-Sara Lind.

– Utan den kan du hamna i kläm på riktigt. Vid en felaktig intresseavvägning kan det tippa över och då finns inget skydd alls kvar, påpekar hon.

Ger starkare skydd

Regeringsformens religionsfrihet kan alltså fylla en viktig funktion, trots att omfånget av friheten är litet. De praktiska verktygen för att driva religionsfriheten finns dock snarare i Europakonventionen, som också den gäller som svensk lag.

Europakonventionens religionsfrihet får, liksom de övriga rättigheterna, begränsas och ska vägas mot andra viktiga hänsyn. Den är samtidigt vidare än regeringsformens rättighet, eftersom den också omfattar religionsutövande, inte bara själva tron.

Europakonventionens rättighetskatalog fick bland annat stor betydelse i det uppmärksammade målet mot pastor Åke Green, som utspelades i svenska domstolar under åren 2004–2005.

Percy Bratt företrädde Åke Green, som i tingsrätten fälldes för hets mot folkgrupp efter att han i
en predikan fördömt homosexuella aktiviteter. Fallet kom ända upp i Högsta domstolen, som friade Green med hänvisning till Europakonventionen och Europadomstolens praxis.

– HD tog den rättighetsbaserade argumentationen väldigt mycket på allvar, konstaterar Percy Bratt.

Oavsett vad man anser om Åke Greens uppfattning kan det också diskuteras om straffrätten är det bästa sättet att bemöta den, anser Percy Bratt.

– Det sägs i förarbetena när man
införde sexuell läggning som diskrimineringsgrund att alla uttryck för missaktning inte ska ligga inom det straffbara området. Sådana uttryck för missaktning som bäst bemöts i en fri demokratisk debatt ligger utanför, säger Percy Bratt.

Religionsfriheten har också ytterligare ett verktyg i form av diskrimineringslagen, som är tillämplig bland annat på arbetslivet och i utbildningssituationer. Lagen ger, enligt Martin Mörk, i många avseenden ett starkare skydd än Europakonventionen, bland annat eftersom den vid direkt diskriminering också omfattar personer som felaktigt misstas för att höra till en viss grupp. Det räcker alltså att du diskrimineras för att någon tror att du är muslim eller jude, oavsett vad du verkligen är.

– Sedan ska man också, så som framkommer av AD:s dom i handskakningsmålet (se artikel på s. 42), i proportionalitetsbedömningen väga in i intresset av att en viss grupp personer med en viss tro också ska få ett arbete. Det är ett kompletterande perspektiv som handlar om inkludering, och som finns inbyggt i diskrimineringsrätten, förklarar Martin Mörk.

Väcker kritik

Hur bra är då domstolarna på att hantera de svåra avvägningar som religionsfriheten kräver?
Det varierar, menar intervjupersonerna.

– Religionsfriheten är en del av rättighetsjuridiken, och hanteras juridiskt på samma sätt som andra rättighetsfrågor. Förmågan till den typen av juridiska analyser och argumentation är väldigt växlande, säger Percy Bratt, som totalt ändå ser att rättighetsjuridiken tagit stora steg framåt under de senaste15 åren.

I många frågor har också Europadomstolen försökt ge vägledning i hur rättigheterna ska tolkas. För det mesta med ett gott resultat, menar Percy Bratt. Men:

– Jag är ju kritisk mot vissa mål där man har fäst stor vikt vid staternas eget tolkningsutrymme, säger Bratt, och pekar särskilt på ett par domar där Turkiet fick grönt ljus för sitt förbud mot att bära huvudduk vid universitetet.

– Det tycker jag är oerhört svårförenligt med rimligt grundad religionsfrihet och en avvägning. Förbudet innebär ju att kvinnorna med en viss tro blir avskurna från alla möjligheter att gå på universitet. Att säga ”ta av huvudduken”, det är som att säga till en muslim eller jude att ”ta en fläskkotlett och fåna dig inte”. Så kan man inte resonera. Man måste respektera de här människornas djupa religiösa övertygelse om att de ska följa vissa påbud, fastslår Percy Bratt.

Även EU-domstolen har tagit upp frågan om möjligheten att begränsa bärandet av religiös klädsel. I det uppmärksammade målet Achbita mot G4S fann domstolen att det visserligen kan vara indirekt diskriminering med en policy som förbjuder bärandet av synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler på arbetsplatsen, men att regeln kan vara ”objektivt motiverad av ett berättigat mål, såsom arbetsgivarens tillämpning i förbindelserna med sina kunder av en policy om politisk, filosofisk och religiös neutralitet, och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga”.

Domen i Achbita-målet har fått hård kritik. Kritikerna anser att domstolen inte förstått skillnaden mellan att manifestera sin religion till exempel genom ett halssmycke i form av ett kors, och
att bära klädesplagg eller andra attribut som religionen, enligt den troende, kräver av dem. ”Erkänn att det finns […] en skillnad mellan önskan att manifestera sin religiösa identitet, och utövandet av densamma. Eller, för att uttrycka det annorlunda, mellan att förbjuda någon att manifestera sin religiösa identitet, och att i praktiken tvinga en person att bryta mot religiösa normer som han eller hon betraktar som heliga”, skriver exempelvis professor J. H. H. Weiler, i en lång artikel om domen.Sammantaget innebär detta missförstånd att hela proportionalitetsbedömningen blir fel, enligt Weiler.

Motsättningar spännande

EU-domstolens tolkning av arbetsgivarens rättigheter har inte heller i domstolarna stått oemotsagd. Europadomstolen har kommit till delvis andra slutsatser kring rätten att bära religiösa symboler eller kläder i arbetet.

Advokat Erik Danhard, som arbetar med arbetsrätt varnar därför för att övertolka EU-domstolens utslag.

– Av EU-domstolens domar kan man få det intrycket att det skulle vara alldeles tillåtet för arbetsgivaren att ha neutralitetspolicys. Jag skulle säga att det inte går, eftersom Europadomstolen har sagt att man även i arbetslivet, om än begränsat, måste få utöva sin religion, påpekar han.

Enligt professor Anna-Sara Lind visar de här olikheterna i praxis på ytterligare en av svårigheterna på religionsfrihetens område, den när delvis olika formulerade rättigheter i olika juridiska system ska smältas samman till en helhet. 

Själv ser Anna-Sara Lind på de potentiella motsättningarna mellan olika rättspraxis med forskarens ögon.

– Det är det som är så spännande i exempelvis de här slöjfallen. Hur ska vi få in EU- domstolens dom i den svenska kontexten? Där finns spännande forskning som pågår, säger hon.

Just frågan om olika former av religiös klädsel återkommer gång på gång i rättsfallen, både i Sverige och i den europeiska kontexten. I Sverige har Arbetsdomstolen bland annat tagit upp frågan om en anställd vid folktandvården som av religiösa skäl ville använda engångsärmar i plast för att täcka sina armar. Förbudet mot engångsärmar motiverades av hygienskäl,
något som Arbetsdomstolen här fann vägde tyngre än religionsfriheten.

Men känsligast av alla klädesplagg tycks den heltäckande slöjan, burka eller niqab, vara. I Sverige har den hittills mest aktualiserats i skolan, där Skolverket 2012 gjorde ett försök att skapa riktlinjer. Där slås fast att rätten att bära religiös klädsel omfattas av religionsfriheten, och att den bara får begränsas om klädseln väsentligt försvårar kommunikation och samspel, eller om det krävs av säkerhetsskäl eller av hygieniska skäl.

Förbud trots kritik

Den svenska toleransen, i alla fall från lagstiftarens sida, är inte allenarådande i Europa. Sedan 2010 har många länder gått så långt som till att helt förbjuda burka och niqab i det offentliga rummet.

Först ut var Frankrike år 2010. Lagen drevs där igenom trots att landets nationella rådgivande kommitté för mänskliga rättigheter motsatte sig ett förbud. Även landets motsvarighet till en författningsdom­stol, Conseil d’état, ifrågasatte den rättsliga och praktiska genomförbarheten, och om ett förbud var förenligt med fri- och rättigheterna i Europakonventionen och EU-rätten.

I propositionen talas om att principen om att dölja ansiktet på offentlig plats strider mot republikens grundläggande värderingar. Både i debatten inför lagändringen och i propositionen återkommer också behovet att skydda kvinnor från tvånget att bära slöja.

Slöjförbudet väckte uppmärksamhet även utanför Frankrikes gränser. Europarådets parlamenteriska församling avrådde i en resolution (1927 [2010]) från förbud mot heltäckande slöja, bland annat för att ett sådant förbud riskerar att göra muslimska kvinnor helt hänvisade
till sina hem.

Europarådets kommissionär för mänskliga rättig­heter, svenske Thomas Hammarberg, skrev att ett förbud mot burka och niqab inte befriar förtryckta kvinnor, utan i stället kan resultera i ytterligare uteslutning och utanförskap i europeiska samhällen. Även FN:s kommitté för mänskliga rättigheter avrådde från ett förbud.

Den massiva kritiken mot Frankrike har inte hindrat en rad europeiska stater att följa efter och införa motsvarande regler. I dag finns ett förbud mot heltäckande slöja också i Belgien (2011), Österrike (2017), Bulgarien (2016) och sedan den 1 augusti 2018 även i Danmark. I vissa andra länder finns regionala förbud, eller förbud mot heltäckande klädsel i vissa situationer, som vid bilkörning.

Slöjförbudet har prövats av Europadomstolen vid några tillfällen, först i målet S.A.S. mot Frankrike, 2014. Domstolen fann där att förbudet kunde vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, och att staternas eget tolkningsutrymme (margin of appreciation) här är stort. Två domare, däribland svenska Helena Jäderblom, var skiljaktiga och ansåg att förbudet innebar en kränkning av artikel 8 och 9.

Böneutrop ingen kränkning

En annan fråga som, åtminstone i Sverige, skapat en hel del uppståndelse är muslimska böneutrop från moskéer.

I Växjö gav Polismyndigheten under 2018 tillstånd för stadens moské att via högtalare sända ut böneutrop i 3 minuter och 45 sekunder varje fredag, med fastställda gränsvärden för ljudnivån. Beslutet ledde till en stor mängd överklaganden.

Förvaltningsrätten prövade fem av överklagandena. Genomgående för dessa är att de alla hänvisar till en önskan att slippa konfronteras med religion, den negativa religionsfrihet som flera av de intervjuade tidigare sett tilltar.

Samtliga överklaganden avvisades, då böneutropen inte kunde anses strida mot religionsfriheten. Enligt förvaltningsrätten garanterar varken regeringsformen eller Europakonventionen någon rätt att slippa religion över huvud taget. Det var inte heller motiverat att stoppa utropen med hänsyn till ordningslagen. Två av domarna är nu överklagade till kammarrätten.

Precis som förvaltningsrätten skriver innehåller egentligen varken regeringsformen eller Europakonventionen någon rätt att slippa uppleva religion. Ändå aktualiseras den frågan allt oftare, inte minst i förhållande till islam och andra religioner som upplevs som främmande.

Visserligen kommer då och då även invändningar mot ljudet av kyrkklockor eller traditionen att
hålla skolavslutning i kyrkan. Dessa syns dock snarare komma från uttalat icke-religiösa personer eller organisationer, som Humanisterna, än från muslimer eller judar som störs av kristendomens manifestationer.

Martha Middlemiss Lé Mon känner igen beskrivningen. Forskning från Storbritannien bekräftar också bilden av att människor med andra religioner än den kristna sällan har invändningar mot majoritetsreligionens plats i samhället. Ofta anser dessa personer snarare att det viktigaste är att religion uppmärksammas och upprätthålls, eftersom det innebär en plats för alla religioner.

Trots att en stor andel av svenskarna i dag inte ser sig som kristna tycks också skolavslutningar i kyrkan av det stora flertalet ses som oproblematiska.

– Grundantagandet från många svenskar är här att ”jaja, det är ju inte så religiöst”. Kyrkan ses ofta som en del av ett kulturellt arv snarare än som något religiöst, säger Martha Middlemiss Lé Mon.

Fler krockar kommer

Sverige har blivit ett allt mer mångreligiöst land, med allt från hårdnackade ateister till djupt troende av olika religioner. Vilken utveckling kan vi då vänta oss på religionsfrihetens område? Fler domstolsprövningar, tror de intervjuade. Men kanske också att vi blir bättre på att hantera krockarna utan att behöva gå till domstol.

Erik Danhard är övertygad om att vi kommer att få se fler arbetsrättsliga mål med bäring på religionsfrihetsaspekten framöver, inte minst kring frågan om handskakning (se artikel på s. 42).

– Handskakningsdomen har övertolkats som att man alltid har rätt att hälsa på sitt eget sätt. Jag tror att det kommer domar på andra områden, med personer som till exempel har kundkontakter, där det kan bli en helt annan bedömning. När man har kundkontakt är den centrala arbetsuppgiften att sälja arbetsgivarens saker. Att då välja att göra varje kundmöte till en religiös manifestation blir svårt, säger Danhard.

På ett mer övergripande plan hoppas dock Erik Danhard att vi ska bli bättre på att prata med varandra, på arbetsmarknaden och utanför, för att hitta lösningar på de problem som uppstår.

Martin Mörk hos DO är inne på samma linje.

– Vi hoppas ju att arbetsgivare kommer att arbeta med aktiva åtgärder i enlighet med lagstiftning för integrering i arbetslivet. Men vi tror alltjämt att det kommer att uppstå situationer där frågan om gränserna för det hårda skyddet, mot diskriminering, kommer att aktualiseras, säger han.

Även Percy Bratt tror på fler mål framöver. Men även han hoppas på att man ska kunna hitta lösningar även utanför domstolarna.

– Om man från ett ögonblick bortser från det rent juridiska så tror jag på en större inlevelseförmåga i andra människors livssyn är viktig, säger han.

Thed Adelswärd pekar också på behovet av kunskap och samtal med personer från andra religiösa och rättsliga kulturer.

– Mycket av det som vi uppfattar som religiösa traditioner är ju inte heller egentligen religiösa, utan har att göra med att man vuxit upp i ett land som har saknat ett fungerande rättssystem till exempel, där man har varit tvungen att hålla ihop en familj eller grupp för att överleva. När man stoppar in det i en svensk kontext kan det bli väldigt konstigt, påpekar han.

Anna-Sara Lind hoppas att praxis kring religionsfriheten ska bli större, men pekar också på att det måste få ta tid. Och Martha Middlemiss Lé Mon håller med.

– Det finns en tendens i dag att vi gärna vill ha svart och vitt. Då blir det lätt för politiker att lova att lösa saker med en lag. Men det är farligt när vi förlitar oss på att allt kan lösas med juridiska medel. De stora frågorna kan inte göra det, konstaterar hon. 

Ulrika Öster

Religionsfriheten i regeringsformen

2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

(…)

2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.

Religionsfriheten i Europakonventionen

Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är
föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Läs mer

Bull, Thomas; Sterzel, Fredrik: Regeringsformen. En kommentar, SNS förlag, 2010.

Enkvist, Victoria: Religionsfrihetens rättsliga ramar, Iustus förlag, 2013.

 

Europadomstolen: Factsheet – Religious symbols and clothing, oktober 2018.

Frisk, Sara: De här europeiska länderna har infört förbud mot niqab och burka, SVT Nyheter, 9 augusti 2018.

Lind, Anna-Sara; Lövheim, Mia; Zackariasson, Ulf (red.): Reconsidering Religion, Law and Democracy. New Challenges for Society and Research, Nordic Academic Press, 2016.

Shah, Prakash; Foblets, Marie-Claire; Rohe, Mathias (ed.),: Family, Religion and Law. Cultural Encounters in Europe, Routledge, 2016.

Weiler, J. H. H.: Je suis Achbita, 28 European Journal of International Law (2017) 989.

Zillén, Kavot: Hälso- och sjukvårdspersonalens religions- och samvetsfrihet. En rättsvetenskaplig studie om samvetsgrundad vägran och kravet på god vård, Uppsala universitet, 2016.