Kungajakten och Advokatsamfundet

Jag har väckts ur min pensionärsslummer av det oväsen, som uppstått i och utanför Advokatsamfundet med anledning av vad Anne Ramberg sagt och skrivit beträffande i massmedierna framförda uppgifter om kungens privata leverne för många år sedan. Det verkar som om frågan vid det här laget fått orimliga proportioner. Det har till och med sagts, att Advokatsamfundet hotas av splittring på grund av Anne Rambergs uttalanden och det stöd hon fått av Advokatsamfundets ordförande och styrelse.

Vad är det då Anne Ramberg sagt, som orsakat sådant rabalder? Anmärkningsvärt nog tycks Anne Ramberg och hennes kritiker inte ens vara överens om vad hon sagt och vad hon menat med sina uttalanden. Jag tycker nog att Anne Ramberg själv har tolkningsföreträde i den frågan. Vad jag förstår har hon också klargjort, att hennes uttalanden gjordes som ett led i att hon kritiserade massmedierna för det drev de satt igång mot kungen och hans familj enbart på basis av påståenden från några grovt kriminella personer. Ett sådant förfarande uppfyller enligt Anne Rambergs mening inte normala krav på källkritisk granskning, innan man publicerar beskyllningar av det slag, som gjorts mot kungen. Är de advokater, som kritiserat Anne Ramberg och Advokatsamfundet, av annan uppfattning?

Vad Anne Ramberg och Advokatsamfundet uttalat sig om är alltså enbart den pressetiska frågan, om massmedierna haft tillräckligt på fötterna för att dra igång det massmediala drev, som otvivelaktigt pågått mot kungen och kungafamiljen. Kritikerna skjuter vid sidan om målet, när de vill tolka detta som att Advokatsamfundet tagit ställning för ena parten i en pågående tvist och dessutom skulle ha påstått att man aldrig kan tro på en kriminell persons uppgifter.

Det är för övrigt i sig själv minst sagt osannolikt att Anne Ramberg och Advokatsamfundet skulle intaga en sådan position. Det sagda hindrar inte, att man kan diskutera om det var befogat och lämpligt, att Anne Ramberg engagerade sig och Advokatsamfundet i frågan på sätt som skett. Anne Ramberg har gått till kraftigt angrepp på massmediernas sätt att hantera saken. Det är som att oskyddad kliva in i ett getingbo. Massmedierna är – med all rätt – oerhört känsliga för vad som kan uppfattas som försök till begränsningar i yttrandefriheten och tryckfriheten. Förhållandet mellan vad man får säga på grund av yttrandefriheten och vad man bör avhålla sig från att säga för att iakttaga god pressetik är en svår avvägningsfråga, särskilt om det gäller en så offentlig person som landets kung. Det kan ifrågasättas, om det ankommer på Advokatsamfundet att agera som censor mot massmedierna och tala om för dem vad de bör publicera och vad de inte bör publicera.

Det verkar också som om Advokatsamfundet känt behov av att närmare motivera sitt inhopp på arenan. Advokatsamfundets ordförande advokat Tomas Nilsson har hänvisat till den inom straffrätten vedertagna så kallade ”oskyldighetspresumtionen (en konventionsskyddad mänsklig rättighet )” och sagt att ”samma principiella förhållningssätt bör tillämpas när någon utpekas som klandervärd i sitt levnadssätt och detta förnekas av den utpekade.” Jag tycker inte man behöver ta till så högstämda argument för att motivera att Advokatsamfundet ibland både kan och får säga ifrån, om massmedierna på ett ohemult sätt misshandlar enskilda människor, som inte kan försvara sig själva.

Om massmedierna angriper kungen är det som att skjuta på sittande fågel. Han är på grund av sin ställning som kung och statschef förhindrad att själv gå i svaromål. Å andra sidan måste han nog just på grund av sin offentliga ställning finna sig i att massmedierna granskar honom på ett närgånget sätt. Om det var befogat eller obefogat av Advokatsamfundet att kritisera massmedias behandling av kungen och hans familj får envar själv bilda sig en uppfattning om. Jag vill medge, att min egen uppfattning i den frågan är ambivalent. Jag kan dock inte förstå att olika uppfattningar i frågan skulle motivera att man talar om att Advokatsamfundet skulle hotas av splittring.

Lars Rosengren
Advokat