Domare bör göra preliminära domslut
Nr 6 2011 Årgång 77En domare bör på ett tidigt stadium av tvistemålets handläggning kunna tala om hur han kan tänka sig att döma. Det skulle ofta vara en tröst och en bot för parterna att få en bedömning som manade till en tidig uppgörelse, skriver advokat Svante Thorsell.
Advokater ägnar sig dagligen åt att göra prognoser över tänkta utfall och diskutera dem med klienten. Det är just momentet av förutsägbarhet som är klientens grund för sina beslut. Det är förutsägbarheten av ett handlande som rättsstaten vilar på. Ingenting märkligt med detta. Men från detta har domstolarna gjort sig arbetsbefriade. Domaren, menar jag, borde ha en plikt att i tvistemål lämna sin prognos på ett tidigt stadium.
I rättegångsbalken 42 kap. 17 § anges tämligen vagt att rätten skall ”verka” för att parterna förliks. Domaren som leder denna förhandling kommer, med den sedvänja som råder, i praktiken aldrig med ett eget förslag till lösning ty det vore att sticka ut huvudet för långt då bedömningen kan bli en helt annan när fakta, bevis och argument lagts fram vid en huvudförhandling.
Inom amerikansk rätt, också dansk, finns en praxis där domaren relativt omgående talar om hur han med ledning av det material som rätten hittills fått in, vilket väsentligen kan avvika från vad som senare tillförs målet, kan tänka sig att döma. Redan när rätten tagit del av stämningsansökan och svaromål, åtminstone om parterna företräds av dugliga advokater, är det ofta möjligt för rätten att ha en föreställning om utgången. Ofta hör jag domare som säger: ”Jag vet hur detta skall gå, varför skall vi låta målet svälla i tid och ymmig skriftväxling utan nytta för någon?” Detsamma ger också ombuden ofta luft åt på ett tidigt stadium.
I skiljemål, privat rättskipning, hör jag ibland ledamöter klaga över att de redan när de tagit del av de inledande skrifterna, som motsvarar stämningsansökan och svaromål, har en klar bild över utgången. Men det som man kunde uppfatta som processens slut blir då startskott för en ymnig skriftväxling av parternas ombud. Då rullas den stora ofärden in på överlastade dokumentvagnar med skrifter. Tämligen onödigt då det mesta varit känt i målets inledning. När så skiljemännen väl tvingats att tillgodogöra sig hela materialet och avkunnat dom börjar en ny tsunami med inlagor till hovrätten av dem som anser sig rätten hava där parterna i huvudsak överklagar vad andra borde eller inte borde ha fått för sina rättegångskostnader, vad de själva förtjänar därvidlag, samt vad skiljemännen, utan att jävsregler funderats över, tilldelat sig själva. Nåväl; någon gång klagas det i hovrätten över formella fel i skiljeförfarande. Till vilken nytta är allt detta för andra än juristerna? I vilken mån är det en service för parterna värd namnet?
Åter till den allmänna domstolen. En domare bör alltid vara väl insatt i målet vid den muntliga förberedelsen och bör kunna säga till parterna: ”Att med ledning av det material jag idag fått in blir utgången i målet följande”. En sådan preliminär bedömning ger parterna goda skäl att med skärpa sköta sina processuppgifter från processens första dag. Implicit innebär domarens uttalande en anmodan till parterna att nogsamt begrunda fortsättningen. Är rättens uttalande relevant? Har vi ett underläge i processen som kan hämtas hem? I vilket eller vilka avseenden bör, om möjligt, taktiken ändras? Kort sagt, kan uttalandet vara en avstämning till huruvida parterna skall spendera ytterligare energi och kostnader på målet – vill vi gå vidare?
Ett tänkt domslut kan förändras över tid i takt med att nya omständigheter framkommer, bevis och motbevis blir närmare kända. Ett uttalande från domaren under en förberedelse kan givetvis ersättas av en helt annan utgång vid ett senare tillfälle. Varje bedömning är i den meningen alltid en färskvara, ingenting annat. Det är den också när målet överlämnas till rätten vid avslutad huvudförhandling. Preliminära uttalanden om utgången, speglar stundens status, en dom i tiden inte uttryck för en dom i förtid – fördom.
I rättegångsbalken 42 kap. 17 § anges som nämnts vagt att rätten skall ”verka” för att målet förliks men det är samtidigt så att rätten, enligt förarbetena, har en obligatorisk skyldighet att befatta sig med detta. Regeln ger inte domaren rätt att komma med preliminära domar under processens gång, det strider inte mot klar praxis, men har uppenbara fördelar. Departementschefen har sagt att förlikningsverksamheten skall ske med sådan försiktighet – vagt igen – att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk, så att domaren om förlikningsförsöken misslyckas, anses jävig. Jag delar inte den uppfattningen. En domare löper alltid risk att uppfattas som partisk av den part som förlorat målet vid avkunnande av dom eller slutligt beslut. Att domaren inte uttalar sin mening på ett tidigare stadium botar inte detta. De preliminära bedömningarna som jag argumenterar för är just bara bedömningar den dag de göres och kan förändras över tid. Domarens uttalande kan här tjäna som fixstjärna för parterna, att förhålla sig till inför ett avslut eller en fortsättning. Parterna kan själva utvärdera om bedömningen är relevant, förtjänar trovärdighet och kan förändras. För rättens aktörer medför det ökade krav på att dessa är väl insatta och omedelbart aktiva. Givetvis medför det en omställning för domarna som måste vara svår att acceptera i förstone, men på sikt möjligt att ta till sig. För parterna medför det sparat lidande, tids vinnande och onödiga processkostnader.
Den nuvarande regeln om att rätten skall verka för en förlikning anser man kan sträcka sig så långt att domaren själv kan komma med konkreta medlingsbud. Så står det i kommentaren, men det är inte verklighet. Under alla mina år har jag aldrig sett en domare komma med konkreta bud trots stödet i förarbetena. Varför inte? Troligen för att rättens ordförande saknar vanan att vara aktör istället för ”reaktör”, vilket medför risker om denne saknar förmåga att övertyga. Konkreta bud är dock om de stöds av trovärdiga skäl ytterst värdefulla.
I sina preliminära uttalanden kan det till och med vara befogat att domaren ger luft åt dagsformen inom olika områden.
Det bör vara möjligt för honom att exempelvis säga att:
- Som det ser ut idag kan jag inte tro att det ni skall bevisa är sant.
- Käranden har fog för sin ståndpunkt.
- Skadeståndet kanske skall justeras och då tycker jag att …
- Rättegångskostnaderna anser jag då skall fördelas på följande sätt.
- Man vet ju inte hur det går slutligen, men detta hoppas jag bör ge er något att fundera över – vill ni att vi skall fortsätta till nästa steg i processen etc.
Vi har alla meningar om utgången i pågående mål, det kan vara ett väsentligt bidrag till rättskipningen om de stundom blev kända tidigare än när dom avkunnas.
Det borde vara möjligt införa regler om preliminära domslut/uttalanden om blivande dom. Det förutsätter en aktivare domare som omges av sådan integritet, har sådant självförtroende om man så vill att denne ej beskylls för partiskhet/jäv när han meddelar sin förtida mening. Förändringen kan uppfattas som mycket kontroversiell. Svenska domare har länge tillåtits att vara passiva, förbehållna rätten att aldrig ge uttryck för sin mening före dom eller slutligt beslut – devisen har på förlegat ämbetsmannamanér varit att hellre ingenting säga – för då har jag i vart fall inte gjort något fel. Det är möjligen bekvämt för domaren men har ingenting att göra med den service som domaren, ”in the bottom line”, är satt att tillhandahålla den rättssökande allmänheten.