Medling: Viktig möjlighet till upprättelse för unga

Medling kan vara ett värdefullt komplement till den vanliga rättsprocessen. Enligt forskningen kan medlingen ha många positiva effekter för brottsoffer. Mycket tyder också på att den bidrar till att minska unga lagöverträdares återfall i brott. Ändå är medling för stora delar av rättsväsendet och advokatkåren en tämligen okänd företeelse.

Men medlingen skiljer sig åt på en rad punkter, både i arbetssätt och vilka unga som erbjuds medling. I praktiken har många kommuner inte heller byggt upp någon särskild medlingsverksamhet. En forskare, som nyligen disputerat på medling vid brott, beskriver den svenska medlingsorganisationen som ”otydlig, haltande, rättsotrygg och rättsosäker”.

Medling vid brott innebär att brottsoffer och förövare möts för att, tillsammans med en opartisk medlare, tala om vad som hänt och vilka konsekvenser brottet fått. Metoden bygger på principen om reparativ rättvisa, en rättsfilosofisk inriktning som betonar att rättvisan främst ska upprätta den balans i relationer mellan människor som rubbas av brottet, och målet är att gärningsmannen ska ångra sin handling och i någon mån gottgöra offret (läs mer om reparativ rättvisa). På det viset kan man minska de negativa konsekvenserna av brottet – för båda parter.

Till Sverige kom medlingen under slutet av 1980-talet, och sedan 2008 är alla landets kommuner skyldiga att erbjuda medling när personer under 21 år begår brott. Efter att lagen trädde i kraft har ingen utrett hur kommunerna sköter sitt uppdrag eller vilka resultat medlingen ger (just nu pågår dock en översyn). Men de personer som arbetar med medlingen har sett många exempel på att medlingen kan läka sår och laga trasiga relationer.

– Jag ser två parter som kommer till medlingsmöte, väldigt spända och nervösa. Vilken lättnad det är för dem efteråt! Det är som andra människor som lämnar rummet, säger Pia Byström, samordnare för medlingsverksamheten i Örnsköldsviks kommun.

Andra medlare berättar om starka möten som hjälpt både offer och förövare vidare i livet. För gärningspersonen handlar medlingen ofta om en önskan att be om ursäkt och att uttrycka att de ångrar sig, berättar Pia Törnstrand, medlare i Stockholm.

– De flesta vill be om ursäkt och visa upp att de inte är den människa som de var när brottet begicks. Många är oerhört bekymrade över att de gått över en gräns, säger Pia Törnstrand.

Hon konstaterar att ångern är olika stark hos olika ungdomar. Men oavsett det har de allra flesta ändå lätt att förstå offrets upplevelser.

– De flesta brotten sker mellan ungdomar, så offer och gärningsperson är nära i ålder och har inga svårigheter att förstå varann.

De brottsoffer som tackar ja till medling gör det främst för att i någon mån återerövra den trygghet som brottet berövat dem, förklarar Pia Törnstrand.

– Det är en inre drivkraft att ta tillbaka lite av den utsatthet de känt. De har lust att träffa gärningspersonerna och höra vad det var frågan om, säger Törnstrand.

Återupprättelsen för brottsoffret kan ibland bestå i att man väljer att avbryta medlingen, förklarar Angeliqué Fors, medlare i Göteborg.

– Det kan ibland vara svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas att sitta tillsammans med den som gjort en illa, eller den man gjort illa. Det är därför viktigt att jag som medlare före medlingen pratar med samtliga parter om att man när som kan avbryta eller avsluta medlingssamtalet. Att lämna medlingen kan också vara ett sätt att stå upp för sig själv, säger Fors.

Från fakta till känslor
Medlingsverksamheten är i dag uppbyggd på olika sätt i olika kommuner. På några håll, som i Stockholm och Göteborg, ansvarar anställda medlare för medlingen. Medlarna har ofta socionomutbildning eller annan beteendevetenskaplig bakgrund. På andra håll, exempelvis i Örnsköldsvik, är medlarna lekmän som av en erfaren medlingssamordnare fått utbildning i medling.

Inför medlingen hålls vanligen förmöten med gärningsman och brottsoffer var för sig. Därefter kallar medlaren, om han eller hon anser det lämpligt, till ett medlingsmöte. För att offer och förövare ska slippa vänta på mötet tillsammans är det vanligt att parterna kallas olika tider, med kanske 15 minuters mellanrum.

Själva medlingsmötet tar avstamp i fakta om vad som egentligen hänt. Som regel får den brottsutsatte berätta först, sedan gärningspersonen. Därefter går man vidare till känslor kring brottet och vilka konsekvenser det fått för båda parterna, för att avsluta med framtiden. En viktig punkt är, enligt medlaren Pia Törnstrand, hur man ska hantera ryktesspridning som ofta uppkommer i ungdomarnas bekantskapskrets. De båda parterna kan också bestämma hur de ska agera om de möts ute på ”stan”.

Mötet kan avslutas med ett avtal om gottgörelse, till exempel i form av ekonomisk ersättning eller en arbetsinsats från gärningsmannens sida. Sådana avtal är vanligt i vissa kommuner, som Örnsköldsvik. I Stockholm är det däremot ovanligt med avtal efter medling.

Kommunerna skiljer sig också åt i synen på föräldrarnas roll vid medling. I Örnsköldsvik kallas både de unga och deras föräldrar till medling om gärningsmannen är under 18 år, och det är vanligt att föräldrarna är med. Det har både för- och nackdelar, anser Pia Byström.

– Fördelen är att det kanske kan komma upp känslor och funderingar i den unge efteråt, och då är det bra att föräldern vet vad som sagts och hur det gick till. Nackdelen är ju att det kan vara hämmande, sammanfattar hon.

Även i Stockholm och Göteborg informeras föräldrarna när gärningspersonen är omyndig. Men Pia Törnstrand i Stockholm förklarar också noga för föräldrarna att de inte behöver vara med vid mötena, och att medlaren inte heller förväntar sig det av dem.

– Om jag skulle sticka ut hakan skulle jag säga att det är en framgångsfaktor att inte ha med föräldrarna, så att man kan fokusera på den unge och dennes förmåga att själv ta ansvar. En ungdom som gjort sina föräldrar besvikna är inte alltid helt ärlig, konstaterar Törnstrand.

I Göteborg arbetar medlarna också med en form av indirekt medling, där offer och förövare aldrig möts. Formen är framför allt vanlig vid grova brott, som sexualbrott eller dråp. Vid indirekt medling tar medlaren på sig uppgiften att förmedla vad de båda parterna vill säga till varandra.

– Ofta känner brottsoffret rädsla. Ibland stannar det vid varsitt förmöte. Då kan medlaren till exempel förmedla att förövaren inte hyser agg för att han har anmälts, berättar Angeliqué Fors, medlare i Göteborg.

Svårt få ärenden
I Stockholm startade medlingsverksamheten redan år 2003. Då anställdes Pia Törnstrand som den första medlaren, med uppgift att bygga upp Stockholms stads medling i City polismästardistrikt. I dag finns tre medlare, som sitter placerade på de tre stora polisstationerna i staden.

Medlingsverksamheten är i dag så etablerad att medlarna emellanåt får ärenden som de själva känner tvekan inför att ta sig an, berättar Pia Törnstrand. Hon tycker att det är ett gott betyg och mycket positivt att polisen litar på medlarnas förmåga att avgöra om det går att medla.

I många andra kommuner har medlarna betydligt svårare att få ärenden. Mycket hänger på polisens inställning till medling och vilka ärenden man anser lämpar sig att lämna vidare till medlingsverksamheten.

En förutsättning för att medling ska genomföras är enligt lagen att gärningspersonen erkänt den brottsliga gärningen. Syftet med kravet på erkännande är att skuldfrågan ska vara avklarad när parterna sätter sig för att medla, så att upplevelser, känslor och gottgörelse istället kommer i centrum. Samtidigt innebär kravet på erkännande, om det tolkas strikt juridiskt, att nästan inga ärenden kan gå till medling.

Frågan är vad erkännande innebär i detta fall. Medlaren Pia Törnstrand i Stockholm har en pragmatisk syn på erkännandefrågan.

– Om ungdomar ska förhålla sig till juridiken får vi inga ärenden. Få erkänner ju brottet misshandel. Däremot kan de erkänna att de har slagits… Det innebär att man måste ha en ganska vid syn på det här, säger hon, och fortsätter:

– Det är lagstiftarens mening att folk ska träffas i medling för att minska negativa följder av brott. Det betyder att man måste ha en gärningsperson som på ett eller annat sätt tar på sig att den var på plats och att den har gjort det här och förmodligen att det var rätt dumt.

Medlarna i Göteborg och Örnsköldsvik har också de samma syn på kravet på erkännande.

– Det räcker att man har erkänt någon slags medverkan. Ofta begår ju också ungdomar brott i grupp. Då kan det vara så att man erkänt någon liten del av brottet, säger Pia Byström.

Också åklagarnas syn på medling har betydelse för hur många medlingsmöten som kan genomföras. Enligt lagen ska förundersökningsledaren – i mer allvarliga brott åklagaren - informeras om medling ska ske. I vissa fall kan förundersökningsledaren be medlarna att vänta med möte, för att inte störa förundersökningen. Enligt Pia Törnstrand är det ovanligt att detta sker. Hon ser heller ingen anledning att vara allt för lyhörd för åklagarens önskemål.

– Många medlingsverksamheter ber om lov att få utföra sitt arbete, vilket är olyckligt. Jag har ett uppdrag från Stockholms stad att medla, och då måste jag göra det jag ska och mina samverkansparter göra vad de ska, säger Törnstrand, som också påpekar att medling enligt förarbetena företrädesvis ska genomföras före rättegången.

Påverkar sällan straffet
Medlarna i Stockholm, Göteborg och Örnsköldsvik säger sig alla ha en god kontakt med polisen. Inom övriga rättsväsendet varierar dock kunskapen om och inställningen till medling. Men de åklagare som fått erfarenhet av medling är enligt Pia Törnstrand positiva.

– Åklagarna som jag samarbetar med tycker att rättegångarna får ett bättre pedagogiskt värde efter medling. Om ungdomarna har medlat kan åklagarna sköta sitt jobb på ett helt annat sätt, eftersom de unga är lugna, säger hon.

Pia Törnstrand skulle dock vilja se att medlingen fick påverka straffutmätningen på ett tydligare sätt. Ofta nämns inte ens medlingen i rättegången, förklarar hon.

– Det är tråkigt när vi nu har den här möjligheten enligt lagen, att ingen överhuvudtaget uppmärksammar det sen. Man vill gottgöra och ställa till rätta, och så är det ingen som bryr sig. Utom målsäganden såklart, om de nu träffas, säger Törnstrand.

Hennes erfarenhet är att medling ytterst sällan påverkar straffet, och när det sker är det enbart marginellt.

Inte heller advokaterna tycks veta särskilt mycket om medling. Medlarna får ytterst sällan frågor om sin verksamhet, och advokater är nästan aldrig med vid medlingsmöten.

– Medling kan ligga till grund för åtalsunderlåtelse eller straffreducering och advokaterna borde därför vara väl insatta i detta, men det är de inte, konstaterar Angeliqué Fors i Göteborg.

Pia Törnstrand önskar ett annat förhållningssätt från försvarare och målsägandebiträden i ungdomsmål.

– Vi vet att det har positiv effekt på människan att erkänna sina tillkortakommanden. Och samhället har bestämt att ungdomar som begår brott ska ses på ett särskilt sätt, att vi ska försöka få dem att sluta och ta ansvar. Och hur kan man ta ansvar? Jo, genom att träffa den person man skadat. Men då kan inte advokaterna sitta och säga ”säg inte så mycket”, säger Törnstrand.

Otydlig och rättsosäker
Sedan lagändringen 2008 har alla unga gärningspersoner rätt att få frågan om medling, förutsatt att de formella kraven är uppfyllda. Ändå vet ingen riktigt hur många medlingssamtal som genomförs per år.

– Det saknas siffror. Det är ett av problemen med medling i dag, att det inte finns någonstans där man kan få tag i statistik, säger jur. dr Linda Marklund, som i sin avhandling undersökt medling vid brott i Sverige.

Marklund är själv verksam som lekmannamedlare i Luleå, och hon är övertygad om att medling ger positiva effekter för både brottsoffer och förövare. Samtidigt är hon bekymrad över hur kommunernas skyldighet att erbjuda medling genomdrivits. I sin avhandling beskriver Linda Marklund den svenska medlingsorganisationen som ”otydlig, haltande, rättsotrygg och rättsosäker”.

Ett stort problem är, enligt Marklund, att kommunerna lämnats helt ensamma med uppgiften.

– Det finns ingen enhetlig organisation som kan säkerställa att medlingen görs på ett rättssäkert sätt, med kvalitet och kompetens. Parterna har inte heller någonstans dit de kan vända sig om det blir problem, säger Linda Marklund.

Resultatet har blivit att medlingen utformats på väldigt olika sätt i olika kommuner – och att den ibland inte alls genomförs. För även om alla kommuner säger sig erbjuda medling varierar ambitionsnivån.

– På flera mindre orter har man en socialarbetare som ansvarar för medling, ungdomstjänst och andra ungdomsuppgifter. Det är naturligtvis väldigt svårt att få tiden att genomföra medling och driva frågan, konstaterar Linda Marklund.

Förutom problem att hinna med allt leder de dubbla rollerna många gånger till jävs- och förtroendeproblem, när en socialarbetare som tidigare arbetat med tvångsomhändertagande av en ung person i nästa stund ska agera medlare till samma person. Det blir då svårt att hävda att medlaren verkligen är opartisk, menar Linda Marklund.

Bristen på likformighet i medlingen är i sig ett rättssäkerhetsproblem, påpekar Linda Marklund. Hon pekar också på andra svagheter, som att utbildningen av medlarna i dag är kommunernas eget ansvar, och att rättskraften i de avtal som ibland sluts är osäker.

Komplement men också en del
Medling vid brott kan i dag inte ersätta den rättsliga processen i Sverige. Behöver man då ställa så höga rättssäkerhetskrav? Ja, anser Linda Marklund.

– Medling är inte bara komplement, medling är en rättslig företeelse med egen lagreglering och processrättsliga regler kopplade till sig, säger hon.

Tydligast märks kanske medlingens lite oklara ställning inom rättsväsendet av att en uppriktig vilja att medverka i medling enligt lagen ska kunna påverka straffutmätning och beslut om åtalsunderlåtelse. Medling kan dessutom ingå i straffet ungdomskontrakt som beslutas av domstolen.

Också de verksamma medlarna ute i kommunerna är bekymrade över medlingens oklara ställning och bristen på enhetlighet.

– Alla är inte lika inför lagen. Det är inte alla ungdomar som får frågan om medling, och det finns inga enhetliga rutiner, säger Angeliqué Fors i Göteborg, som tillägger att många kommuner också saknar tillräckligt kompetenta medlare.

Pia Törnstrand i Stockholm är av samma uppfattning, men betonar att själva medlingen ändå är sig ganska lik runt om i landet.

– Det är väldigt stora skillnader, fast inte direkt i utförandet. När man väl sitter i rummet säger man ungefär samma saker. Skillnaden är mest vilka som får erbjudandet och varför de inte får det, hur man kan klaga och så vidare. Där kan det se helt olika ut, säger hon.

Nationell enhetlighet behövs
Kanske är bot på väg mot medlingslagens barnsjukdomar. Just nu arbetar en utredare vid Socialstyrelsen med en utvärdering av kommunernas medlingsverksamhet. Utvärderingen ska vara klar i mars nästa år.

Linda Marklund har i alla fall sin uppfattning klar om vad som behöver göras.

– Det behövs någon som har ett övergripande ansvar och som kan utveckla utbildning och metodologi, ja hela den organisatoriska delen av medling. Det måste också tillföras medel och hållas utbildningsinsatser för alla olika parter i rättsväsendet, säger Linda Marklund, som konstaterar att advokaterna är en viktig grupp att nå.

Marklund vill också uppmana brottmålsadvokaterna att själva engagera sig i medling för att lära mer. I förlängningen kan de på detta sätt stödja sina klienter till en riktig upprättelse, som går mer på djupet än en rättegång.

– Det är fullt möjligt för advokater också att medverka vid medling. Ta vara på den möjligheten, sitt med och se vad medling verkligen innebär för parterna, och lär er, säger hon.

Också de aktiva medlarna önskar en tydligare styrning av medlingsverksamheten.

– Nationell enhetlighet är ett absolut måste, gärna med regionansvariga, ungefär som på Brås tid. Brå hade hand om utbildning och information och kvalitetssäkring, och hjälpte dessutom kommunerna. Sedan tror jag att det måste tryckas på uppifrån både på kommunerna och polisen, att det här ska man göra, säger Pia Byström, och får medhåll från övriga medlare.

Ulrika Brandberg och Tom Knutson