Dom för folkrättsbrott visar på kunskapsbrister hos rättens aktörer

Den 8 april 2011 dömdes Ahmet Makitan för grovt folkrättsbrott till fem års fängelse vid Stockholms tingsrätt. Domen överklagades inte. Brottet i fråga definieras i brottsbalken 22 kap. 6 §, i vilken det anges att den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter skall dömas för folkrättsbrott alternativt grovt folkrättsbrott om många människor dödats eller skadats. Makitan-fallet var endast andra gången i modern svensk historia som en person dömts för folkrättsbrott. Domen mot Jackie Arklöv i december 2006 var den första gången. Internationella åklagarkammaren och polisens krigsbrottskommission har deklarerat att ett ytterligare antal åtal förbereds i närtid. Det är därför oroväckande att domen i Makitan-fallet avslöjar kunskapsluckor om centrala aspekter av folkrätten hos både domstolen, åklagarna och försvararna.´

Ett första steg i tillämpningen av den internationella humanitära rätten är att identifiera vilken slags konflikttyp som är aktuell i det enskilda fallet. Den internationella humanitära rätten skiljer på internationella och icke-internationella väpnade konflikter, där den förra är betydligt mer reglerad genom traktater än den senare. Till skillnad från Arklöv-fallet fann tingsrätten i Makitan-fallet att det förelåg en internationell väpnad konflikt vid tiden för de aktuella handlingarna. Tingsrätten hade därmed en omfattande humanitärrättslig reglering till sitt förfogande. Mot bakgrund av detta är det förvånande att domstolen ansåg att Makitan begått brott mot den gemensamma artikeln 3 till de fyra Genèvekonventionerna. Just denna artikel är en av de mycket få artiklar som inte är tillämplig under en internationell väpnad konflikt. Detta står mycket tydligt i artikeln att dess bestämmelser skall tillämpas under ”väpnad konflikt, som icke är av internationell karaktär”. Det är högst förvirrande och olyckligt att domstolen som skäl för att Makitan gjort sig skyldig till folkrättsbrott valt att särskilt lyfta fram en bestämmelse som tillkommit endast för att offren i interna konflikter inte skulle vara helt skyddslösa.

Vidare finner domstolen att Makitan begått brott mot den så kallade gisslankonventionen. Gisslankonventionen är inte en del av den humanitära rätten överhuvudtaget och faller därmed inte ens under straffbudet folkrättsbrott. Detta är för övrigt mycket tydligt uttryckt i själva konventionen som i artikel 12 stadgar att gisslankonventionen inte är tillämplig på gisslantagande under en väpnad konflikt. Trots det skriver tingsrätten att Makitan gjort sig skyldig till svåra överträdelser av gisslankonventionen. Dessutom hänvisar tingsrätten till gisslankonventionens regler som en del av de regler som omfattas av Internationella Röda Korsets stora studie om den internationella humanitära rättens sedvanerättsliga status (regler bindande för alla parter i en väpnad konflikt). Detta är helt enkelt inte sant.

Tingsrätten uppvisar även osäkerhet vid tillämpning av rättskällorna när den oreflekterat hänvisar till Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen. För att stärka sin argumentation hänvisar domstolen till bestämmelser i Romstadgan, utan att på något vis förklara varför dessa bestämmelser är av betydelse i ett mål rörande handlingar som begicks långt innan Romstadgan förhandlades fram. Möjligen skulle en hänvisning vara på sin plats för att påvisa brottets allvarliga karaktär, men något sådant förklaras inte av domstolen.

Det samlade intrycket är att det hos de juridiskt skolade aktörerna i rättegången rådde en påtaglig okunskap rörande den folkrättsliga materian. Detta är naturligtvis allvarligt – inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. När vi nu fortfarande är i början av vad som kan antas leda till en relativt utvecklad svensk praxis i dessa frågor är det naturligtvis av stor vikt att domstolarna skaffar sig ingående kunskaper om folkrätten. Vi har exempelvis tidigare bevittnat hur Migrationsöverdomstolen tolkat gränsen för vad som utgör en väpnad konflikt på ett sätt som inte stämmer överens med den tolkning som växt fram internationellt. Först efter ett omfattande arbete av svenska Röda Korset ändrade Migrationsöverdomstolen sin praxis.

Folkrätten har kommit att bli allt viktigare för rättstillämpare i Sverige när omvärlden tränger sig på. Det är inte minst tydligt på straffrättens område genom den utveckling som skett genom Romstadgans antagande och den omfattande praxis som kommit från de internationella krigsförbrytar­tribunalerna. Det har nu gått över tio år sedan Internationella straffrättsutredningen, med anledning av Sveriges anslutning till Romstadgan, lade fram sitt betänkande om en förändrad och mer detaljerad brottsbalk avseende bl.a. folkrättsbrottet. Att detta ännu inte lett fram till lagstiftning är talande och beklagansvärt.

Folkrätten är ett oerhört brett fält med motsvarigheter på de flesta av den nationella rättens discipliner. Det kan knappast begäras att nationella jurister på egen hand och på kort tid ska kunna analysera och följa den folkrättsliga utvecklingen. Däremot föreligger det ett nationellt ansvar att Sveriges folkrättsliga förpliktelser får genomslag i nationell rätt. En annan del av detta ansvar är hanteringen av utbildningsfrågor. Exempelvis har Folkrättskommittén pekat på behovet av utbildning i folkrätt för svenska rättstillämpare. För den som är särskilt intresserad av den internationella humanitära rättens område utgör också Folkrättskommitténs betänkande (SOU 2010:72) en utmärkt introduktion.

Mot bakgrund av Makitan-fallet förefaller utbildningsbehovet vara påfallande hos de juridiska aktörerna, i första hand hos tingsrätten som måste förväntas känna lagen men också hos åklagarna som, förutom att de synes ha åberopat irrelevanta rättsregler, i likhet med försvararna inte heller förefaller ha bidragit till en korrekt juridisk bedömning av målet. Initiativ lär tidigare ha tagits för att vidareutbilda svenska domare och åklagare i folkrätt men dessa ansatser verkar inte ha fått genomslag. Idag styrs åtal för folkrättsbrott till Stockholms tingsrätt sannolikt med förhoppningen att Sveriges största och mest specialiserade tingsrätt ska ha nödvändig kompetens för denna typ av mål. Domen i Arklöv-fallet vittnar förvisso om att juristdomarna i det målet hade erforderlig folkrättslig kompetens. Domare kommer dock och går och någon kunskapsspridning verkar inte ha skett. Om internationella straffrättsutredningen får gehör för sitt förslag kommer åtal för folkrättsbrott att kunna hamna i alla tingsrätter. Det poängterar ytterligare behoven och vikten av att en betydande satsning görs på utbildning i folkrätt för domare. Självfallet bör utbildningsinsatser även riktas mot åklagare och advokater.

Vi kan alla hålla med om att de brott som begås under väpnade konflikter måste straffas. Det internationella samfundets kamp mot straffrihet inom detta område blir aldrig starkare än ländernas egna förmågor att på ett kompetent sätt hantera dessa komplicerade fall. Att det är viktigt att tillämpa reglerna på ett korrekt sätt behöver knappast understrykas. I slutänden handlar det om trovärdighet för domstolarna att kunna tolka och tillämpa folkrättens regler.

Ola Engdahl
Docent i folkrätt
Försvarshögskolan