Replik: Har lagmannen varit på studiebesök i en kinesisk folkdomstol?
Nr 6 2010 Årgång 76”Min idé om att som huvudregel alltid hålla telefonförhör i stället för att kalla målsäganden och vittnen till rättssalen eller något videobås har svårt att få fäste. Jag har hittills aldrig hört något sakligt argument för att telefonförhör skulle vara underlägset övriga alternativ. Men någon gång ska väl vara den första. Lagmannen i Norrtälje tingsrätt, K-G Ekeberg som var utredaren bakom EMR-reformen hävdar att jag gör våld på tankarna bakom reformen med min idé. På detta har jag ansvaret; att det är mycket möjligt att jag gör, men att det då är synd att dessa tankar inte fick något avtryck i lagtexten (det är ju den, inte tankarna bakom den som ska tilllämpas). Hovrätten lär också grymta, men det är deras, inte tingsrättens, problem. Mina domarkollegor på tingsrätten är långt ifrån entusiastiska över mina idéer.”
”Om man skulle luta sig mot sakskäl finns det alltså inte någon anledning att tillämpa den formella huvudregeln om inställelse som en praktisk huvudregel. Generellt sett är alltså inställelse via video eller telefon alltid (minst) lika lämpligt som inställelse i rättssalen, om man fokuserar på möjligheterna till en god bevisvärdering.”
”Innebörden av det nu sagda är att det generellt sett aldrig är olämpligt med video- eller telefonförhör. Det innebär i sin tur att ett praktiskt och processekonomiskt synsätt kan, och bör, få ett avgörande genomslag för vilka inställelsesätt som väljs i varje enskilt fall. Generellt sett innebär det att telefonförhör bör väljas i största möjliga utsträckning när en person ska delta enbart i förhörssyfte. När processdeltagaren har (även) någon annan roll, till exempel åklagare, försvarare eller målsägandebiträden, talar praktiska skäl regelmässigt för inställelse i rättssalen.”
”Varför ska försvarare/målsägandebiträde inställa sig när klienten närvarar via videolänk?
Ska biträdet vara hos oss i salen eller hos klienten på fastlandet? Det är frågan. Vi har haft några fall när biträdet har sällat sig till klienten i något bås på fastlandet.
Utan att bedriva några juridiska efterforskningar anser jag spontant att försvararen/biträdet själv får välja var han eller hon vill befinna sig. Men – och det är väl det som är avgörande – vederbörande biträde får inte ersättning för att han/hon reser och tillbringar tid på fastlandet bara för att klienten är kallad att inställa sig där. Möjligtvis är detta ett självklart svar – men frågan kan ändå diskuteras.”
De citat som ovan återgivits antyder att lagmannen besjälas av en rättskultur som avsevärt skiljer sig från vad som är gängse i västerländska domstolar. Har han möjligen varit på studiebesök i någon kinesisk folkdomstol?