Rättsliga gränser på väg att försvinna i EU

Det rättsliga samarbetet i EU utvecklas för närvarande i snabb takt.

Sedan början av 2000-talet har det klubbats direktiv och ramlagar och utvecklats ett allt tätare samarbete kring det som kallas kamp mot ”gränsöverskridande brottslighet” inom Europeiska unionen.

Men först nu – efter ett halvt decennium – har EU:s justitieministrar kommit överens om att det också ska finnas vissa gemensamma regler rörande rättssäkerheten i unionen.

Bättre sent än aldrig, kanske man kan säga.

Men EU:s nya regler för rättssäkerhet kommer enbart att gälla när den europeiska arresteringsordern tillämpas.

Det innebär en betydande begränsning, jämfört med de ursprungliga planerna.

Beslut om detta fattades vid ministerrådet för inrikes och rättsliga frågor i Luxemburg den 19-20 april i år.

Magnus Graner, statssekreterare i Justitiedepartementet, förde Sveriges talan vid mötet, eftersom justitieminister Beatrice Ask hade fått förhinder och inte kunde närvara.

Han är – trots allt – nöjd med överenskommelsen.

– Sverige ville visserligen gå längre. Vi ville ha gemensamma regler för rättssäkerhet rörande allt rättsligt samarbete i EU, utan begränsningar, förklarar Magnus Graner.

– Men det är ändå glädjande att det blev ett beslut. Det visar att det rättsliga samarbetet i EU inte enbart handlar om repressiva åtgärder, utan också om rättssäkerhet, svarar han på telefon från Luxemburg när två dagars intensiva diskussioner i EU:s ministerråd precis har avslutats.  

Lagförslag i tysthet

Det var – som vanligt – en lång dagordning. EU:s justitieministrar har diskuterat flera viktiga förslag och fattat flera beslut.

Men det har – också som vanligt – blivit få rapporter i tidningar, tv och radio.

När EU:s rättsliga samarbete fördjupas är det få som orkar – eller kan – hänga med i svängarna.

Lagförslagen duggar tätt, det är svårt att få överblick i EU:s trassliga lagstiftningsmaskineri och det mesta sker därför i tysthet.

Den mest uppmärksammade nyheten den här gången är att EU:s justitieministrar har klubbat en EU-gemensam minimistandard för lagstiftning mot rasistiska och främlingsfientliga brott.

I EU ska det i framtiden i princip vara förbjudet att ”urskulda, förneka eller flagrant förringa” brott som ”folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”.

En långtgående princip med andra ord.

Visserligen anser den svenska regeringen att rambeslutet inte strider mot tryck- eller yttrandefriheten och att det inte kommer att innebära någon lagändring i Sverige. Allt Sverige har lovat att göra ryms redan inom begreppet ”hets mot folkgrupp”, försäkrar regeringen.

Men inte ens kring detta rambeslut, som rör grundläggande principer och yttrandefrihetens och tryckfrihetens gränser i EU,  har det blivit någon särskilt omfattande offentlig debatt.

Att EU:s justitieministrar dessutom har enats om regler för rättssäkerheten har gått mer eller mindre spårlöst förbi.

– Sverige ville som sagt gå längre. Men det här är en början – och en viktig princip, säger Magnus Graner.

Den politiska överenskommelse som träffades vid mötet i Luxemburg innebär att EU-länderna har kommit överens om att en medborgare som överlämnas till annat EU-land för att ställas inför rätta ska ha rätt till information, rättslig hjälp, tolkning och översättning av rättsliga dokument.

Vad detta innebär i praktiken återstår dock att se.

Det finns ännu inget detaljerat lagförslag, enbart en överenskommelse som nu ska förvandlas till en ramlag.

Och EU-kommissionen, Sverige och en majoritet av medlemsländerna ville alltså egentligen ha generella regler för rättssäkerheten för allt rättsligt samarbete i EU, utan några begränsningar.

Men sex EU-länder – Storbritannien, Irland, Slovakien, Tjeckien, Malta och Cypern – har under flera åt motsatt sig alla gemensamma, bindande EU- regler inom detta område.

Med Storbritannien i spetsen har gruppen envist hävdat att EU inte behöver lagar för att garantera rättssäkerheten i unionen, eftersom alla länder är anslutna till Europakonventionen.

Britterna har hävdat att Europakonventionen ger ett fullt tillräckligt skydd för rättssäkerheten i unionen.  EU-regler inom detta område skulle dessutom kunna undergräva Europarådets roll som övervakare och främjare av principerna rörande rättssäkerhet i Europa, har britterna varnat.

Ilska mot britter

Men Europarådet har välkomnat EU-regler för rättssäkerhet och ilskan över britternas motstånd har vuxit.

– Den välvilliga tolkningen av britternas ståndpunkt är att de anser att EU-regler inom detta område skulle skapa förvirring, säger Magnus Graner.

Vad skulle då en mindre välvillig tolkning av britternas motstånd vara?

Den frågan vill Magnus Graner inte svara på. Han har ”respekt” för britternas ståndpunkt och tycker att det viktigaste är att det blev en överenskommelse.

– Förhoppningsvis kan vi sedan gå vidare, förklarar han.

Det är emellertid ingen hemlighet att Storbritannien inte är särskilt förtjust i att EU vill lägga sig i hur landet sköter sina rättsliga angelägenheter.

Många misstänker också att britterna vill kunna sköta sin kamp mot terrorn utan att EU har synpunkter på hur de som misstänks för brott behandlas.

Oavsett bevekelsegrund har Storbritannien alltså under flera år motsatt sig EU-regler rörande rättssäkerhet. Eftersom det krävs enhälliga beslut inom detta område har det därför inte blivit några.

Under tiden har Franco Frattini, kommissionär med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, blivit allt mer otålig.

I takt med EU:s utvidgning och det allt djupare rättsliga samarbetet i EU har det framstått som allt mer märkligt att unionen faktiskt saknar regler för rättssäkerhet.

Det handlar om förtroende, hävdade Franco Frattini under ett seminarium i Berlin i slutet av februari i år:

– Alla medlemsstater behöver gemensamma EU-garantier för rättssäkerhet. Då kan principen om ömsesidigt erkännande tillämpas fullt ut, utan att länderna behöver oroa sig över rättssäkerheten i andra EU-länder.

Regler för misstänkta

Franco Frattini påminde också om att EU faktiskt redan har bestämt att det ska finnas vissa, gemensamma regler för att skydda de ”misstänktas” rättigheter i EU.

Den principen slogs fast i Tammerfors vid ett för dessa frågor mycket viktigt toppmöte som hölls redan 1999.

Det var i Tammerfors som det rättsliga samarbetet för första gången lyftes upp som en av de allra viktigaste delarna av EU:s arbete.

I slutsatserna som publicerades efter toppmötet fanns en lång lista på sådant som unionen tänkte göra gemensamt.

Där talades det till exempel om en europeisk arresteringsorder, om gemensamma åtgärder mot terrorism och om åklagarsamarbetet Eurojust.

En viktig princip slogs också fast: ömsesidigt erkännande skulle vägleda EU:s rättsliga samarbete.

Det innebar att unionens ledande politiker resonerade på ungefär följande sätt: Vi vill inte ha gemensamma lagar om brott och straff. Istället litar vi på varandras rättssystem. Vi hoppas och tror att de är så lika varandra att vi i princip kan acceptera allt som görs i unionens olika rättsliga system. Vi har förtroende för varandra.

Tilliten kan försvinna

Men förtroende kan vara en bräcklig grund för samarbete. En enda rättslig skandal kan räcka för att tilliten ska vara som bortblåst.

Därför skulle principen om ömsesidigt erkännande kompletteras med vissa gemensamma garantier rörande rättssäkerhet i EU, förklarade EU:s stats- och regeringschefer vid toppmötet i den finländska staden.

Sedan dess har ganska mycket av det som fanns med på listan från Tammerfors förvandlats till ramlagar, direktiv och förordningar i EU.

Den europeiska arresteringsordern används flitigt och allt fler medborgare överlämnas för att möta rätttvisan i annat EU-land.

Principen om ömsesidigt erkännande vägleder samarbetet och har bland annat lett till att kravet på dubbel straffbarhet har tagits bort för ett antal grövre brott.

Beslut om frysning av egendom eller bevismaterial ska verkställas överallt i EU och domar och beslut om förverkande, böter och bevisupptagning ska erkännas i hela unionen.

Ett allt tätare samarbete mellan EU-ländernas polis- och åklagarmyndigheter växer dessutom fram inom unionen. De rättsliga gränserna håller helt enkelt på att försvinna i EU.

Det dröjde visserligen några år efter mötet i Tammerfors innan det började hända saker.

Men efter den 11 september 2001 har EU:s ledare inte haft särskilt svårt att komma överens om tuffare tag i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten.

Några gemensamma regler för rättssäkerhet har det däremot – hittills – inte blivit.

Det är mycket olyckligt, förklarade Franco Frattini under konferensen i Berlin tidigare i år:

– Utgångspunkten har ända från början varit att principen om ömsesidigt erkännande ska kombineras med förtroendestärkande mekanismer. Det är därför kommissionen anser att det behövs ett rambeslut om bindande regler för rättssäkerhet i alla brottmål, sa han i februari.

Redan för tre år sedan presenterade nämligen kommissionen ett lagförslag som gick betydligt längre än den politiska överenskommelse som träffades vid mötet i Luxemburg i april i år.

I ”Rambeslut om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen” ( KOM 2004 (328) slutlig) presenterade kommissionen en lång rad förslag.

Medborgare som grips och ställs inför rätta i EU skulle enligt kommissionen inte bara ha rätt till information, rättslig hjälp, tolkning och översättning av rättsliga dokument.

"Letter of rights"

Den som grips i annat EU-land skulle också till exempel ha rätt att ta kontakt med sin familj och sina anhöriga och alla ska också veta vilka rättigheter de har, tyckte kommissionen som därför ville att det skulle delas ut ett  ”Letter of rights” till alla som möter rättvisan i EU.

Så blev det alltså inte.  

När EU:s lagar tillämpas för beslut om att frysa egendom eller ta bevismaterial i beslag kommer det inte att finnas några gemensamma regler för rättssäkerhet för de misstänkta.

När EU-länderna verkställer andra EU-länders beslut rörande förverkande, böter och bevisupptagning kommer medborgarna inte att kunna hänvisa till gemensamma EU-regler om rättssäkerhet.

Inte ens när EU fördjupar samarbetet mellan polis- och åklagarmyndigheterna kommer enskilda medborgare att kunna åberopa några gemensamma regler för rättssäkerhet.

Men den som utlämnas enligt en europeisk arresteringsorder ska alltså få vissa EU-garantier om rätt till översättning, information, rättshjälp och tolkning.

Och även om det i skrivande stund inte är riktigt klart vad detta kommer att innebära, är Magnus Graner hoppfull.

– Det är ett första steg. Man måste börja i någon ände, säger han.

Annika Ström Melin

Fakta/Brottsbekämpning i EU

EU har idag:
• Förklarat att det rättsliga samarbetet i EU bygger på ömsesidigt erkännande.
Principen innebär att alla EU-länder utan ytterligare prövning ska verkställa en rättslig åtgärd som annat EU-land fattat beslut om. Det gäller såväl domar som beslut före och efter dom.
• Ett samarbetsorgan för åklagare – Eurojust – och ett för polissamarbete – Europol.
• En lång rad gemensamma lagar bland anant för att bekämpa terrorism, människosmuggling och penningtvätt.
• En gemensam europeisk arresteringsorder som utnyttjas flitigt. Många medborgare överlämnas för att möta rättvisan i annat EU-land.
• Tagit bort kravet på dubbel straffbarhet för ett antal grövre brott, vilket tidigare var en grundbult i de nationella rättssystemen (också en följd av principen om ömsesidigt erkännande)

Och mer är på gång:
• EU-lag rörande tvång att lagra all data- och teletrafik i EU genomförs under 2007. • EU:s ordförandeland Tyskland vill att den så kallade Prümkonventionen om fördjupat polissamarbete ska bli EU-lag. Prümkonventionen innehåller regler som ska göra det lättare för polisen att söka uppgifter i nationella register för DNA, fingeravtryck och bilregister samt ge större möjligheter att förfölja och gripa misstänkta brottslingar på andra EU-länders territorier. Förhandlingar om detta förslag pågår för närvarande och Sverige står bakom förslaget.
• Kommissionen vill att Europol ska förstärkas och bli en del av EU.
• Kommissionen vill att EU ska få straffrättslig kompetens när det gäller miljöbrott.
• Tyskland vill återuppta förhandlingarna om det konstitutionella fördraget som bland annat innehåller förslag om att medlemsländernas vetorätt när det gäller beslut rörande rättsliga och inrikes frågor ska tas bort och en EU-åklagare för brott som skadar unionens finansiella intressen inrättas.