En europeisk rättsordning växer fram

Den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) skapades 1952 av Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Gemenskapen var en del av den så kallade Schumanplanen för att å ena sidan skapa ett starkt Västtyskland som buffert mot Warszavapaktsländerna, å andra sidan ha kontroll över den tyska krigsindustrin, där kol och stål var nyckelråvaror.

Den 25 mars 1957 undertecknade de sex länderna i EKSG Romfördraget, som trädde i kraft 1958. Genom Romfördraget skapades Den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Dessutom tillkom Euratom, ett organ för tillsyn över atomenergin.

Fördraget innebar ytterligare ett steg mot en federation av stater, och innehöll bland annat en formulering om att det utgjorde grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken. Andra länder, som Storbritannien och de nordiska länderna, förespråkade i stället mer mellanstatligt samarbete.

Genom Romfördraget bildade de sex deltagarländerna en fri marknad och en tullunion. Fördraget reglerar också de institutioner som än idag är basen i EU-samarbetet, bland annat EG-domstolen som det viktigaste rättsliga organet.

1967 slogs de tre fördragen för EKSG, EEG och Euratom samman genom ett fusionsfördrag, och EG blev den vedertagna beteckningen för samarbetet.

Under 70- och det tidiga 80-talet gick EG-samarbetet i stå, en period som brukar beskrivas som eurosklerosis. Förlamningen bröts i och med den europeiska enhetsakten 1986, som bland annat reformerade beslutsfattandet i EG, la till nya samarbetsområden som miljön och skapade den inre marknaden.

1992 undertecknades Maastrichtfördraget, som trädde i kraft året efter. EG blev till EU – den europeiska unionen. Förutom det tidigare samarbetet inom EG skapades den ”andra pelaren”, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och den ”tredje pelaren”, samarbete kring rättsliga och inrikes angelägenheter.
1991 ansökte Sverige om medlemskap i EEG, EKSG och Euratom, en ansökan som efter Maastrichtavtalet kom att avse EU. Efter en folkomröstning 1994 blev Sverige medlem 1995.

EG-rätten har företräde

Redan 1964 fastslog EG-domstolen i målet Costa mot ENEL att EG-rätten är överordnad nationell rätt. Den italienske advokaten Flaminio Costa ägde aktier i elbolaget ENEL som parlamentet sedan förstatligade. Costa vägrade då betala en elräkning med hänvisning till att förstatligandet stred mot Romfördragets regler om bland annat etableringsfrihet och statliga monopol, och att nationaliseringslagen därför inte skulle tillämpas. Italienska regeringen hänvisade till den så kallade lex posteriori-principen, att nationaliseringslagen var nyare än Romfördraget. Men EG-domstolen klargjorde i ett förhandsavgörande att EG-rätten vägde tyngst.Detta har sedan varit domstolens linje, och det är tydligt att Romfördraget betraktas som en form av konstitution för unionen.

EU har inga sanktionsmöjligheter gent-emot medlemsstaterna, utan bygger helt på att dessa ska följa utslagen. Enligt Romfördragets så kallade lojalitetsprincip (art. 10) ska medlemsländerna vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att man kan uppfylla sina skyldigheter enligt fördragen eller andra EG-beslut.

Sverige och EG-rätten

Inför Sveriges EU-inträde blev det en livlig debatt om den grundlagsändring som behövdes. Den föreslagna, och sedermera genomförda, formuleringen i 10:5 rege-ringsformen kallades för en ”plattläggningsparagraf”, eftersom kritikerna menade att Sverige la sig platt för EU:s makt. Enligt RF 10:5 kan Sverige överlåta makt till Europeiska unionen förutsatt att beslutet fattas av 4/5 majoritet av riksdagen, eller på samma sätt som vid en grundlagsändring. Paragrafen ändrades ytterligare med anledning av Sveriges eventuella inträde i den monetära unionen, och även då kom diskussionen om plattläggning igång.

Anslutningen till unionen 1995 reglerades i den så kallade EU-lagen. I den anges att EG-rätten i sin helhet är införlivad i svensk lag. Detta omfattar både gällande rätt vid anslutningstillfället, och beslut som fattas enligt gällande fördrag. Det innebär att EG-domstolens praxis är bindande också för svenska domstolar.

Svenska domstolar ska dessutom tolka och tillämpa lagstiftningen i enlighet med EG-rättens syfte och innehåll. Det innebär en mer långtgående rätt och skyldighet till självständig normprövning än vad som traditionellt tillämpas i Sverige.

Svenska domstolar har vid ett antal tillfällen tillämpat EG-rätten framför svensk rätt.

EG:s rättskällor

EU:s samlade regelverk brukar betecknas l’acquis communautaire. Grundläggande för EG-rätten är Romfördraget och Euratomfördraget, liksom de olika staternas anslutningsfördrag.

Andra viktiga rättskällor är EG:s lagstiftning i form av förordningar och direktiv, och rättspraxis från EG-domstolen och förstainstansrätten. Eftersom EG-rätten inte innehåller några förarbeten som svensk rätt, har domstolarna en viktig roll i att tolka reglerna. /UB

Källförteckning
Bernitz, Ulf; Kjellgren, Anders: Europarättens grunder, Norstedts juridik, 2002
Nergelius, Joakim: Förvaltningsprocess, normprövning och Europarätt, Norstedts juridik, 2000
Nilsson, Mattias; Lundberg, Jenny: Europarätten, Jure, 2006
Rapport från Grundlagsutredningens expertgrupp om olika former av normkontroll
www.eu-upplysningen.se